Promenadväg

Ojojoj, vilken dag! Den har varit perfekt! Eller den hade varit perfekt, om det inte hade varit för att Kärleken lämnade mig ensam ytterligare några dagar efter några timmar tillsammans igår kväll och i natt. Och om det inte varit för mitt upplösta bäcken. Fast det sista har jag mig själv att skylla för, skulle jag tro.

Jag hade tänkt åka in till stan och gå på Ikea och lite andra affärer. Men när jag stoppade näsan utanför dörren efter frukosten och kände vilket underbart väder det var ute, så bestämde jag mig för att strunta i affärerna. De ligger kvar. Det hade bara varit synd att slösa bort en ljuvlig dag i affärer när man kan skrota omkring ute på landet.

Så jag bestämde mig för att gå på en promenad. Vi har studerat kartor på närområdet och sett att det borde gå att ta sig runt på lite småvägar så att man får en liten lagom promenad. Jag tog en kort liten runda på drygt 3 km, hälften grus, hälften asfalt. Det tog mig 45 minuter att gå. Ja, jag går långsamt, mitt bäcken tillåter inte annat. Det tillåter egentligen inga promenader alls, men jag vägrar att sitta hemma en ljuvlig dag som den här.

När jag kom hem igen bryggde jag kaffe och satt i solen nere vid vedboden och drack kaffe och åt vaniljbullar och tittade igenom all reklam som kommit. Jag hade även fått en receptbok och en sån där fylla-i-bok om bebisens första år som jag beställt.

Efter ett tag fick jag träsmak i röven, så då fortsatte jag att lägga kantsten och kratta löv. Det är helt sjukt vad mycket löv det är! Jag har krattat och krattat och krattat, det är ofattbara mängder. Det är nästan overkligt. Jag har säkert krattat ihop fem kubikmeter löv idag och det är minst lika mycket kvar. På framsidan. Sen är det baksidan också…

Nu är jag immobiliserad av ett upplöst bäcken. Förut har jag bara haft ont i fogarna i rövbenet. Nu är det fogen i muffbenet som också givit upp. Så nu har jag inte bara rövlossning. Nu har jag mufflossning också. Sweet!

Idag har jag fått den hårdaste sparken hittills av Mini. På insidan av revbenen på höger sida. Satans jävlar, vad ont det gjorde! Jag hojtade till där jag satt i min ensamhet utanför vedboden och stoppade ansiktet fullt med vaniljbulle och glass. Jag trodde revbenen gått av, men det har de inte. Tur för Mini ;)

Nu har jag ätit middag bestående av korv med bröd (ja men orka laga ordentlig mat till sig själv?!) på farstukvisten i kvällssol. Ytterdörren och ett fönster här i biblioteket står på vid gavel. Inte för att släppa in vårluften. Utan för att släppa ut Lützendimman som på något mystiskt vis bildades när jag skulle tända i kaminen. Det har aldrig rykt in tidigare, nu vällde det ut tjock, vit rök. Så det luktar fortfarande skogsbrand här inne.

Nu ska jag stappla några meter söderut till soffan. Därifrån lär jag inte röra mig mer idag.