Stackars, stackars!

Idag har hyresvärden kört hit en traktorskopa som jag kan lassa löv i. Det tog väl en halvtimme så hade jag fyllt den. Och det syntes ingen skillnad i lövmängden. Nu är den tömd och jag ska ut och fylla den igen.

Och idag är kanske inte den bästa dagen att kratta löv. Eftersom det blåser små tornados här idag. Det var två herrar, varav jag är sambo med en, som envist hävdade att ihopkrattade lövhögar på något mystiskt vis inte blåste omkring utan att löven liksom stannade kvar i högen.

Jag önskar att dessa två herrar varit här idag, utrustade med varsin kratta! Då hade jag suttit på min upplösta röv, stoppat ansiktet fullt med glass och garvat läppen av mig åt deras försök att kratta löv.

Just när jag satt och tänkte dessa ganska roande tankar ringde telefonen. En av de där herrarna, nämligen min sambo, är beredd att göra nästan vad som helst för att slippa kratta löv. Som att till exempel bryta tummen. Så illa att den behöver opereras på handkirurgen på Ackis.

Stackars, stackars älskade Mysbert! Han sitter på sjukan i Norrtälje nu med en bruten tumme. Men han har det ganska bra, säger han. Han har ju fått en Alvedon. För fan! En Alvedon?! Mot en bruten tumme?! Hade jag varit där hade jag rivit upp himmel och helvete för att han skulle få morfin, petidin, ketogan. Operationen blir inte förrän imorgon, så stackars, stackars älsklingen ska gå med bruten tumme och bara Alvedon ombord ett helt dygn.

Det är inte mig det är syndast om i hela världen idag!