Förlåt

Det var verkligen inte meningen att låta så negativ som jag gjorde igår. Jag försökte bara raljera lite. Glimten i ögat, ni vet.

Det finns de som förlorar sina barn i magen i vecka 35. Det finns de som går igenom IVF efter IVF och som tillslut får ett plus på stickan. Bara för att få missfall en vecka senare. Det finns de som får beskedet att deras barn saknar hjärna och tvingas föda fram ett foster som inte kan överleva utanför livmodern. Det finns de som går hem från BB med tom famn till ett hus fullt med bebissaker.

Den smärtan kan jag inte ens föreställa mig. Jag vill inte föreställa mig det.

Att vänta barn är det bästa jag någonsin gjort. Det är det mest fantastiska och underbara jag varit med om. Jag skrattar och ler (för det mesta) åt alla knasiga saker kroppen hittar på. Jag älskar Mini i magen bortom alla gränser. Det här var pusslebiten som saknades, som gör mitt liv komplett. Jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt liv!

Hur kan man inte älska att se ut såhär?:

v 32 (31+5)