Inte än!

Igår trodde jag nästan att jag skulle föda barn. Eller avlida.

Vi skulle ta en kort liten promenad på kvällen. Jösses, det höll på att ta död på mig. Vi fick gena över fälten när jag insåg att jag aldrig skulle orka hela vägen runt och jag flåsade som om jag sprungit ett åttahundrameterslopp bara av att gå lugnt. Vi fick sätta oss och vila halvvägs.

Jag har verkligen svårt att få luft, jag antar att det är livmodern som trycker ihop mina lungor. Och hjärtat slår som om det är på väg att hoppa ut ur bröstet på mig bara av att gå upp för trappen till övervåningen.

(Dessutom har mina vrister försvunnit. De finns inte ens på morgonen när jag vaknar. Var har de tagit vägen? Jag har köpt ett par stödstrumpor. Återstår att se om det hjälper.)

Anyway, när vi äntligen kom in på gården igen började sammandragningarna. Och som de höll på! Runt minuten långa, lite småonda och de kom varannan minut. Kärleken blev hyfsat nervös! Särskilt eftersom han druckit en whiskey och inte kunde köra bil. Han satte direkt igång och börja leta efter babyskydd på nätet i ren panik. Jag försökte lugna honom med att om Mini skulle komma nu, så skulle vi inte behöva oroa oss för babyskydd, för då skulle Mini bli kvar på sjukhuset några veckor.

Sammandragningarna/förvärkarna fortsatte komma varannan minut i flera timmar, hela kvällen. Jag var inte särskilt orolig egentligen. De säger att man vet när det drar igång på riktigt. Då känner man det. Och visst, de gjorde lite småont, men inte så som jag föreställer mig att de ska kännas.

I natt har jag sovit som en klubbad säl och behövde inte gå upp och kissa förrän runt 5. Och nu är sammandragningarna betydligt beskedligare. De kommer och går, som de har gjort de senaste månaderna, tänker inte så mycket på det. Så Mini hade nog tänkt stanna kvar där inne ett tag till. Bra det. H*n får inte komma än på minst 5 veckor. Tack.

Men jag har tagit fram en väska och lagt fram lite saker som ska med till bb. Pappa Mysbert ska få packa väskan. Det är ju han som ska veta var sakerna finns, jag lär ha fullt upp med att föda barn när det väl är dags.

Så, ja, nu börjar det för första gången faktiskt kännas tungt att var gravid. Tidigare har jag kunnat leva på ungefär som vanligt, om än i något lugnare tempo med tanke på fogarna och att magen ofta är i vägen. Men jag trodde på fullaste allvar att jag skulle avlida under promenaden igår. Mina fötter! Aj! Mina ben! Aj! Mina fogar! Ajajaj! Pust och stånk och stön, tung som en valross på torra land.

Så jag antar att nu och framöver kommer jag behöva ta det lugnt. På riktigt. Läsa. Lägga pussel. Lösa korsord. Sitta i solen. Jag är dålig på sånt. Men nu orkar jag inte mycket annat.

Näsblod blöder jag också.