Buhu!

I natt har jag sovit relativt bra. Bara varit uppe och kissat tre gånger. Har dock problem med att hitta en skön ställning. Jag kan bara ligga på höger sida, eftersom jag av någon anledning får svårt att andas på vänster sida. Men nu har jag legat så mycket på högersidan att min högerhöft gör ONT. Och på rygg är det bara att glömma att jag kan ligga. Mini trycker upp mot magsäcken och jag blir yr och mår illa.

Nåja. Sovit gott var det.

I förmiddags pallrade jag mig upp och gjorde frukost. Åt ett äpple och en smörgås när magen helt plötsligt vände sig ut och in och allt kom i retur. Mådde knappt illa en gång. Magsäcken ba: Tack, men nej tack – bläääk. Jag hann inte till toan, det hela hamnade i diskhon. Freeescht!

Jag bredde en macka till och fortsatte min frukost som om inget hänt. Märkligt. Morgonillamående i vecka 35, nästan 36? Jag trodde det var färdigspytt för den här graviditeten.

När Kärleken behagade pallra sig upp och det började bli dags för oss att åka in till stan och byta skötbordet kände jag mig lite småkymig. Tänkte att det kanske är läge att stanna hemma, för säkerhets skull. Inte kul att kaskadspy på Ikea, liksom.

Jag somnade på soffan och känner mig fortfarande inte riktigt kry. Kärleken tyckte jag kändes varm och jodå, nog är jag varm alltid. 39 grader i temp. Det kanske inte var något simpelt morgonillamående ändå då. Men vad är det då? Bör jag bli orolig? Mini rör sig där inne, kanske inte lika våldsamt som vanligt, men en och annan knuff kommer det då och då.

Bah! Denna ständiga oro. Den dagen Mini blev till så skrev jag på något sorts kosmiskt kontrakt att jag från och med den dagen alltid kommer att oroa mig för den där lilla varelsen, så länge jag lever. Det hör till konceptet med att få barn.

Nu ska jag skicka iväg Kärleken att handla proviant till en stackars sjuk gravid kvinna.