Duracellbebis

Här skulle jag göra en uppdatering om midsommar. Berätta hur bra vi haft det. Sätta in lite bilder och så. Var tanken. Liten bebis tyckte annorlunda. Hon har varit vaken sedan kl 14. Det är mysigt när hon är vaken. Om hon är nöjd. Då ligger hon och plirar och gör roliga ljud och miner.

Idag har hon inte varit nöjd. Hon har velat vara nära, nära hela tiden. Skrikit i högan sky så fort jag lagt henne ifrån mig. Och det måste man göra emellanåt. Om man vill kissa. Eller äta. Eller hämta mer att dricka.

För det går åt en del vätska när man ammar i princip konstant i 8 timmar. Mina arma tuttar är som två tomma påsar nu.

Jag står inte ut med att höra henne skrika. Jag blir alldeles kallsvettig över hela kroppen. Mitt barn ska aldrig behöva ha ont, vara ledsen, känna sig ensamt och övergivet, vara hungrig, för varm, för kall. Skriker hon är något fel, jag ska rätta till felet. Och det NU.

Jag föll till föga för nappen till slut när hon bara torrtuttade och somnade så fort jag la henne till bröstet men vaknade och skrek så fort jag lade ner henne. Ge mig ett halleluja för nappen! Liten bebis sover och nu ska mamman också sova. Förhoppningsvis kommer en vettigare uppdatering imorgon.

Älskade barn

Mitt barn är mjuk och len som en liten persika. Hon luktar honung och mjölk. Hon har sin pappas händer och min näsa. Hon bajsar som en riktig kanon och hon äter som om hon aldrig sett mat förr.

Ibland plirar hon med sina djupblå ögon, men för det mesta sover hon. I sömnen låter hon ibland som en liten kattunge, ibland morrar hon som ett litet monster. I sömnen ler hon, trutar med sin lilla mun, smackar, rynkar sin panna.

Hon avskyr att ha hicka. Då blir hon arg och skriker tills hon antingen får vila mot någons bröst eller skölja ner hickan med lite mjölk.

Hon gillar att titta på hunden som spelar saxofon i sitt babygym och ibland gillar hon discokulan också. Hon tycker om att ligga i sin samiska vagga och när vi åker bil. När hon ligger på någons bröst lägger hon sitt lilla huvud på sina små händer och armar och kröker ihop benen som en liten groda.

Nu börjar hon få små veck på låren och armarna. När hon skriker får hon små, små rynkor på näsan.

De senaste dagarna har hon haft lite ont i magen. Hon krystar, stånkar och stönar. Skriker litegrann. Sover väldigt oroligt och vaknar ofta. Vill helst sova på någon av oss. Och jag kan inte föreställa mig hur vidrigt det måste vara med barn som har riktig kolik. Mitt mammahjärta brister när man ser hur hon skrynklar ihop sitt lilla ansikte och tjuter till när det kör i lilla mjölkmagen. Det känns som om det är mitt fel. Det är något jag ätit, något jag gjort. Och det finns inget jag kan göra mer än att vyssa, vagga, massera lilla magen. Att ha ett barn som skriker flera timmar i sträck varje dag måste vara ren tortyr!

Jag trodde det var skrikandet i sig som var det jobbiga. För vissa kanske det är så. Men för mig skulle det vara vetskapen att min lilla kulting har ont som skulle vara det jobbiga. Och att man står där helt maktlös, att önska att det var mig det drabbade istället för mitt vackra lilla barn.

Det finns inget jag inte skulle göra för dig, älskade barn!

Mormödrar

Dagarna bara går och går. Jag förstår inte var tiden tar vägen. Jag har mycket att berätta egentligen, men ändå inte. Det händer liksom inte så mycket här. Jag ammar, sover, pysslar, byter blöjor. Jag har till och med orkat gå på ett par barnvagnspromenader och vi har varit en tur till Enköping (som slutade i ett bajskaos utan dess like).

Liten tar nappflaskan, så ibland kan mejeridisken få ledigt och pappan kan mata med upptinad mjölk från frysen.

Hon är ett otroligt snällt barn, min lilla kulting. Sover och är nöjd mest hela tiden. Ligger och sprätter lite i babygymmet ibland. Stånkar korv ganska ofta. Sover för det mesta bra på nätterna, vill bara ha mat var tredje timme och somnar sen om efter blöjbyte och mystuttande.

Idag kom mormödrarna farande för att se på underverket. Hon har sovit nästan hela kvällen, somnade precis innan de kom. Innan dess var hon vaken nästan en hel timme i sträck.

Mamma och jag har planterat en himla massa blommor som hon hade med sig i rabatterna här och vattnat och vattnat. Vi har ätit ärtsoppa och pannkakor med sylt och grädde i trädgården. Nu ligger liten och sover i mormors famn och verkar trivas riktigt bra.

Jag ska försöka uppdatera lite oftare och om lite annat än bara bebisprat :)

Jag har förresten bestämt mig för att inte lägga ut bilder på liten här på bloggen annat än under lösen. Anledningarna är många och inget jag orkar gå in på just nu. Men så får det bli.

Hej så länge!

Pappa Puh

Dagarna går så fort, trots att vi inte gör så mycket. Ammar, byter blöjor, tröstar, sover. Liten sover massor. Och äter och bajsar massor. Igår hade hon lite ont i magen. Tror jag det, med tanke på hur mycket mat hon proppade i sig. Och när det kör i magen vill hon ligga hos mig och tutta. Så får hon med sig ännu mer mat och får ännu mer ont i magen.

Fy, så maktlös och värdelös man kan känna sig när liten bara skriker och skriker och har ont och det inte finns något man kan göra mer än att bära och vyssa och massera lilla magen. Stackars, stackars liten! (minifom är härmed införskaffat)

Igår var vi på familjerätten och skrev på faderskapspappren och pappren om gemensam vårdnad. Knepig lag, det där. En aning förlegad kan man tycka. Hade jag och Kärleken varit gifta, hade liten automatiskt blivit hans barn. Nu ska det skrivas på papper och bevittnas och det ena med det tredje.

Pappan kände sig i alla fall stolt över att få vara litens pappa Puh.

Som för att fira att pappan nu är pappa även juridiskt sett, firade liten med att sova i egen säng hela natten, utan att  vilja sova på mitt bröst . Visserligen med några avbrott för mat och blöjbyte. Men allt som allt fick jag sova åtta timmar ändå. Gud, så skönt!

Och idag har hon inte haft ont i magen, utan sovit mest hela dagen. Vi var ute en sväng i trädgården idag på eftermiddagen. Liten sov i barnvagnsinsatsen i skuggan på verandan och jag påtade lite i rabatterna. Grannhunden Bosse med matte kom över och sa hej. Bosse är den fegaste lilla hunden världen någonsin skådat. Han nosade nyfiket och nervöst på liten och när hon rörde på sig och gav ifrån sig ett litet pip blev han livrädd. Han hoppade rätt upp och sprang och gömde sig mellan mattes ben :)

Eftersom liten åt så mycket igår och mest sovit idag, har mjölkbaren nästan sprängts emellanåt idag. Ajajaj. Tur att jag införskaffat en pump så att jag kunnat lätta på trycket. Jag har även införskaffat mjölkuppsamlare – det är ju bara slöseri att det rinner ut i bh’n och förstör kläderna. När jag ammar på ena tutten, sätter jag mjölkuppsamlaren på den andra och vips är den full. Den töms ut i iskuber och när facket blir fullt hamnar mjölkisbitarna i en stor glasslåda. För framtida bruk. <– intresseklubben antecknar…

Nu börjar kultingen grymta där borta i soffhörnet, bäst att jag går och ser efter vad chefen kan tänkas vilja.

En vecka

Idag blir vår lilla kulting en vecka gammal. Det firades med en premiärtur i vagnen. Liten sov gott under hela promenaden och vaknade just när vi kommit hem och jag slagit mig ner i brassestolen tillsammans med lokalblaskan och en glass.

Jag flyttade stolen till skuggan och satt i trädgården och ammade. Mysigt som bara den!

Hon firade på egen hand också, genom att tappa sin lilla navelstump.

Jag trodde man skulle bli vrålhungrig av att amma. Inte jag. Ett par mackor och yoghurt på morgonen/förmiddagen (när vi orkar oss upp), frukt till mellanmål, en halv portion eller så till middag, Och så lite frukt på kvällen (och natten). På en vecka har jag tappat kanske 15 kilo (jag vet inte vad jag vägde precis innan jag åkte in till förlossningen, men har ett ungefärligt hum). Men har 11 kg kvar att tappa innan jag är nere på samma vikt som innan. Med den här takten (ungeför ett kilo om dagen just nu) är jag snart där.

Nu har kultingen vaknat och ligger och grymtar i soffan. Dags att hala fram mjölkbaren.

Besök

Idag har jag och liten varit på vår första solotripp (Kärleken passar på att jobba lite kväll för att kunna ta längre ledighet senare och därmed spara lite på pappadagarna). Snacka om stressande! Jag var helt kallsvettig, trots att det gick bra och liten sov hela tiden. Första stoppet barnmorskan för en koll av suturerna som sitter söderöver. Sen apoteket för att inhandla mjölkuppsamlare. För här finns det resurser nog till ett helt barnhem. Det läcker genom amningskupa, bh och tröja och rinner längs med magen. Very sexy indeed… :| Sen till ica för att inhandla sån där som man fryser in iskuber i. Sen tanka bilen. Pust!

Precis när vi kommit hem vaknade liten och besökare från huvudstaden kom. Tur att de var här, annars hade det varken blivit hackat eller malet på eftermiddagen, för liten var kinkig som bara den och ville bara vara i famnen och tutta hela tiden. De ordnade med fika, hängde upp min tvätt, plockade ur diskmaskinen, fixade mat.

När de åt kraschlandade både jag och liten på soffan. Liten har sovit sedan dess med ett kort avbrott för lite tuttande och blöjbyte. Nu börjar det bli dags att vakna igen, säger mjölkbaren. Ajajaj.

Jag undrar vem som kommit på att nyfödingars hormoner säger till dem att det är på natten man ska vara vaken och äta och på dagen man ska sova som om man vore medvetslös. Den personen skulle jag vilja ta ett snack med. Men det blir nog snart bättre. Med tanke på hur länge hon var vaken idag på eftermiddagen kan man hoppas på en natt med lite mer sömn.

För övrigt njuter jag av att inte längre vara gravid. Bara en sån sak som att kunna raka benen och bikinilinjen! Och smörja in sig efter duschen! Och kunna använda händerna igen. Och nästan komma i mina vanliga skor. Det är skönt att ha pinnar till ben snarare än stockar. Gravidshortsen är på tok för stora, men mina vanliga shorts är fortfarande för små, det är väl enda nackdelen såhär en vecka efter nedsläpp – jag har inget att ha på mig. Det och att min extremlåga blodtryck nu återvänt. Jag är inte van, jag blir helt matt och svimfärdig mest hela tiden. 

Nu kommer snart Kärleken hem. Då blir det mys för hela slanten!

Koma

Nu börjar adrenalinruset efter förlossningen släppa. Jag är så trött! Så in i bänken trött och matt. Liten är ljuvlig. Äter, sover, bajsar. Skriker bara när maten inte kommer fort nog. Idag har vi varit hos doktorn och allt var bra. Hon har inte gått ner särskilt mycket alls i vikt. Tror jag det. Här finns det matresurser. Det svämmar över alla bräddar. Och hon är inte den som är den utan äter glatt och villigt.

Det är fascinerande att se hur vågen rör sig neråt från dag till dag när jag ställer mig på den. Ungefär två kilo lättare varje morgon jag vaknar än så länge. Det är vätska. Fyfan så mycket vätska jag måste haft. Jag blir helt chockad när jag tittar på mina ben. Inte en chans i hela världen att jag hade såhär pinniga ben innan jag blev gravid. Det ser ju sjukligt ut! Ändå har jag sisådär 13 kilo kvar att tappa…

Och den där bluesen som alla pratar om, den som ska komma ungefär dag tre, jodå, den har kommit. Och gått. Och kommit och gått igen. Och så lär det väl hålla på. Tur att jag har världens bästa Kärlek att krama på och som tar hand om oss så bra när mamman bara gråter helt utan anledning.

Se dessa hormoner.

Förlossningen

Klockan 13 hade vi tid på bedömningsmottagningen. Där skulle de konstatera om det var vattnet som gått på natten klockan 2.30 eller inte. Det var, precis som jag trodde, ingen tvekan om saken. Barnmorskan informerade att om allt var bra med Mini skulle jag få åka hem och komma tillbaks en gång om dagen tills att värkarna kom igång av sig själv. Efter tre dygn skulle det bli igångsättning.

Barnmorskan bad att få se på bindan jag hade i trosorna för att kontrollera att vattnet såg normalt ut. Hon tyckte inte det. Det var lite gult och flockigt, vilket betyder att bebisen förmodligen bajsat i vattnet. Det behöver inte vara farligt, men det kan vara ett tecken på att bebisen är stressad och inte mår så bra.

Vi tog en CTG-kurva och Mini levde rövare. Ett ultraljud visade att huvudet var fixerat, Mini gjorde till och med tummen upp där inne, som för att visa att allt var bra. Det fanns inget som tydde på att bebisen var stressad. Men läkaren tyckte ändå att det var bäst att sätta igång det hela så fort som möjligt. För säkerhets skull. Det var inte riktigt vad jag väntat mig, nej. Helt plötsligt hade vi fullt upp med att organisera med Kärlekens jobb, bilarna, väskorna.

Jag gick ner till förlossningen med väskorna och satt där och väntade ett tag innan jag fick komma in på ett rum. Kärleken kom precis lagom till att läkaren kom för att undersöka. Vattnet det bara gick och gick. Plask, plask.

Så ont det gjorde att bli undersökt! Den där tappen var ju inte så himla mogen och det var svårt att komma åt den. Jag blev rädd, tänkte att herregud, om den lilla, lilla doktorn knappt kommer in med sina fingrar, hur i hela friden ska en hel unge kunna komma ut?!

Eftersom livmodertappen var så pass omogen bestämde de att jag skulle sättas igång med en liten pryl med hormoner som sätts in under livmodertappen. Det såg ut som en tampong ungefär, fast platt. Den var på plats ungefär 15.30. Sen var det då bara att vänta.

Vi låg med ctg-kurva på, vi åt, sov lite och bara väntade på att något skulle hända.

Strax innan 19 började jag känna små värkar, men det var inte regelbundet eller särskilt jobbigt. Vi tog några vändor i korridoren, kollade in om de hade någon bra bok som vi kunde läsa medan vi väntade.

Runt 21 började värkarna kännas lite mer, trots att de inte var direkt regelbundna och jag satte på TENS’en. Den funkade riktigt bra. Till att börja med, vill säga. Vi försökte titta på Morden i Midsomer, men jag kunde inte koncentrera mig och mådde inte så bra. Jag var nog rädd. Trött var jag också. Så jag gick in på rummet och tänkte vila, men det var då det började på riktigt. Jag behövde gå på toaletten och göra nummer två. Vilken plåga! Att skita samtidigt som man har värkar är inget jag kan rekommendera! Jag grät, värkte och sket och hade panik med jämna mellanrum.

Vilken lögn att det är mer vila än värk! Vilken lögn att varje värk är ungefär en minut lång!

Fy för satan, säger jag bara. Själv hade jag ingen tidsuppfattning alls, jag bara flåsade och försökte hitta en ställning som var uthärdlig. Varje värk var mellan 2 och 3 minuter lång och jag hade 30 sekunders vila mellan varje. Och då gjorde det ändå ont. Ont som fan i höfter och bäcken.

Vi profylaxandades och jag körde med TENS’en, jag svettades så jag var alldeles dyngsur. Den enda ställningen som inte var helt och hållet outhärdlig var stående på alla fyra med pannan på en våt och kall handduk som Kärleken servade mig med.

Tillslut var det outhärdligt, jag fick panik. Barnmorskan undrade om jag ville testa varm dusch. Eh, NEEEJ, jag svettas som en GRIIIIS. Kanske lite akupunktur? Jag började vråla om epidural och fram till dess ville jag testa lustgasen, fast jag trodde inte jag skulle gilla den. Men jag var redo att testa vad som helst. Jag var desperat och fattade inte hur det skulle gå, rädd som fan. Ännu räddare blev jag när barnmorskan, efter en undersökning, konstaterade att jag var öppen 4 cm.

För helvete! 4 cm?! Och såna plågor?! Ja, men inte så konstigt, sa hon. Du öppnar dig fort, då gör det ont. Och du får ingen vila mellan värkarna. Men det händer massor. MASSOR?! Jag ville bara gråta och ge upp och dö.

Tyvärr fanns det ingen lustgas i rummet där jag var, så de rullade iväg med mig till ett annat rum och kallade på narkosläkaren för att jag skulle få en epidural.

Jag trodde faktiskt inte att smärta kan göra så att man helt tappar tid och rum, att det totalt svartnar inuti hjärnan, att man skiter i hur det går, bara man överlever själv. Man bryr sig inte om att man kanske är otrevlig, osammanhängande, om man kissar och bajsar på sig, om man kräks, om man spricker från navlen och neråt. Inget spelar någon roll, bara smärtan försvinner.

Sen var det väldigt kaotiskt ett tag. Massor av människor, sladdar, slangar, nålar, EKG. Och lustgas! Som jag sög i mig lustgas! Nej, jag gillade den inte egentligen, jag gillar inte fyllekänslan. Men jag var beredd att göra och stå ut med vad som helst för att få lite lindring. Det gjorde egentligen lika ont fortfarande, skillnaden var bara att jag blev så avtrubbad att jag inte brydde mig om det.

Nångång där kom nakosläkaren. Jag fick instruktioner om hur jag skulle ligga och att jag skulle säga till när jag fick en värk. Ärligt talat kände jag inte när värkarna kom, jag hade precis lika ont hela jäkla tiden. Kärleken fick kolla på CTG-kurvan och berätta för läkaren när det kom en värk.

Det tog en hel jäkla evighet eller tre minuter innan nålen satt i ryggen. Om det gjorde ont att bli stucken i ryggen? HaHAHA! Det kändes inte, jag la inte märke till det ens. Inget kommer någonsin göra ont igen!

Men värkarna fortsatte värka och göra ont så innihelvete. Desperationen i det! Desperationen i att inse att epiduralen inte funkade! Jag vrålade och stod i och inuti mig ifrågasatte jag kompetensen hos den här läkaren. Jag tror inte jag sa något elakt till honom. Lugn, sa han, om ett par värkar ska du få se…

Åh ljuvligheters ljuvlighet. Plötsligt var den där läkaren den vackraste personen på jorden. Och jag tänkte att ett sånt jobb skulle man ha – snacka om att bli uppskattad för sin arbetsinsats! Doktor Gud gick och jag återkom till de levandes skara. Kunde till och med skratta och le lite. Tiden och rummet återkom. Klockan var då strax efter 2 på natten och jag var öppen 6 cm. Då var det 24 timmar sedan vattnet gått.

Men kissa kunde jag inte, så de fick stoppa in en kateter. Jag kunde inte bry mig mindre. Dessutom fick Mini en sladd på sitt huvud så att man kunde se hur det stod till där inne.

Den enda nackdelen med den där epiduralen var skakningarna. Jag skakade och skakade. Det är inte så lätt att vila när varenda muskel i hela kroppen vibrerade. Dessutom kom det hela tiden in en massa folk som skulle kontrollera både det ena och det tredje, vad det var minns jag inte, men jag blev irriterad. Och jag var rädd. Så inihelvete skräckslagen. Tänkte att jag vill inte ha barn. Jag kommer inte kunna klara av att ta hand om det. Jag vill inte ta hand om ett barn! Men jag lyckades snika åt mig en halvtimmes vila eller så framåt småtimmarna. Det var oundvikligheten i det hela som skrämde mig från vettet. Det fanns inget ”tillbaka”.

Värkarna kände jag fortfarande av, men de gjorde inte ont. Det var mer som ett tryck. Och tryck kan man ju stå ut med. Trodde jag… Föga anade jag vad som skulle komma.

Strax efter 6 blev vi väckta och jag blev undersökt. Då var jag öppen 8 cm. Lyckan i det! Då är det snart klart, tänkte vi. Så fel vi hade!

De ville jag skulle upp och röra på mig, försöka kissa, byta ställning. Inget kiss den här gången heller och kateter igen.

Värkarna tog ny fart och, jo, tryck kan göra ont. Ont så innihelvete.

Jag stod och satt och vartannat och andades igenom värkarna. En barnmorska kom in och tyckte att värkarna var lite dåliga och satte på ett oxytocindropp. Det vi inte visste och inte de heller, var att värkmätaren inte var rättvis, så det som de såg i ”kontrollrummet” stämde inte med verkligheten. Jag hade mycket värkar. Kraftiga värkar. Men de syntes inte vid registreringen.

Efter ett tag med dropp fick jag ta till lustgasen igen.

Jag orkade inte stå eller sitta längre. Jag var så trött! Kärleken gick och köpte bananer till mig. Han tyckte jag skulle äta något mer, men det var helt uteslutet. Inte en chans i hela universum. Men banan kunde jag tänka mig. Banan och sportdryck och lite vindruvor.

Vi slog vad om vilken tid leveransen av bebis skulle ske. Kärleken trodde innan 10. Jag trodde efter. Men inte senare än 11. Så fel vi hade!

Medan Kärleken var borta och köpte bananer runt 8 på morgonen satt en barnmorska hos mig. Ungefär där och då började tanken på kejsarsnitt föresväva mig. Jag visste att jag inte skulle orka. Jag var så trött. Så trött som jag aldrig tidigare varit. Inte en sportmössa att jag skulle orka krysta. Att jag innan absolut inte velat genomgå ett kejsarsnitt sket jag högaktningsfullt i. Riskerna struntade jag i. Jag orkade inte mer!

En ny undersökning visade dessutom att jag inte längre var öppen 8 cm, utan bara 7. Och smärtan från trycket mot ryggen och röven gjorde att tid och rum försvann igen. Ont, ont, ont.

Vi andades och Kärleken peppade. Jag bytte ställning med jämna mellanrum. Sög i mig lustgas. Efter flera timmar hade fortfarande inget mer hänt. Droppet ökades på, liksom styrkan på lustgasen. Jag började känna att jag ville krysta, men det fick jag inte. Jag var inte tillräckligt öppen och bebisen tyckte att det var lite jobbigt. Det var bara att andas på.

För den oinvigde är det lika svårt att låta bli att krysta som det är att låta bli att kräkas när väl reflexen kommer. Jäkla påhitt det där med att inte få krysta när man behöver.

Ytterligare några timmar senare och inget hade hänt. Desperationen! Det var bara att fortsätta. Bebisen mådde förträffligt där inne, att mamman höll på att avlida brydde den sig inte det minsta i.

Ett tag senare (fråga mig inte om tider, vid det här laget var utmattningen total och hoppet nere på noll. Klockan hade passerat 11 för längesen.) var det bara en kant kvar av livmodertappen. Men den var kvar och vägrade försvinna.

Den enda ställningen jag inte kunde tänka mig att föda i var i gynställning. Men jag satt så ett tag ändå. Kanten var fortfarande kvar. Då fick barnmorskan en bra idé. Hon höll emot mot kanten och jag skulle krysta huvudet förbi kanten. Sagt och gjort. Och äntligen kände jag att det hände något. Två värkar och tre krystningar senare och det var bara slutskedet kvar. Kanten var borta.

Någonstans i mitt förvirrade sinne kände jag ett visst litet hopp. Man brukar krysta ungefär en timme som förstföderska. Jag säger brukar. Om man inte har ett envist barn. Eller en liten muff. Eller både och.

Då var det dags att krysta. Men bara lite försiktigt i början. Det var svårt att bara krysta lite, men jag jobbade på. Eftersom bebisen hade tyckt att det var jobbigt när jag krystade tidigare frågade jag efter varje värk om jag gjorde rätt, om bebisen mådde bra. Och varje gång fick jag lugnande besked.

Sen tog det i och det var bara att glömma att krysta lite försiktigt. Jag krystade och brölade och skrek. Fyfan vad lurad jag kände mig! Det skulle ju kännas skönt att äntligen få krysta. SKÖNT?! Inget, absolut inget, kommer någonsin göra ont igen. Den smärtan… det finns inget sätt att förbereda sig för det. Den trotsar allt förstånd och alla naturlagar. Och jag tänkte (och sa) om och om igen att jag begriper inte hur fan folk gör som gör detta utan epidural och lustgas. Det övergår mitt förstånd. De kan inte vara kloka på en fläck.

Och jag krystade och krystade. Bytte ställning och krystade. Vrålade och krystade. Skrek så att stämbanden blev alldeles såriga och krystade. Vrålade efter mamma igen och igen. Grinade så tårarna sprutade. Och barnmorskan bara satt där och väntade. Och väntade. Kärleken var helt otrolig! Han peppade, hjälpte mig att hämta andan, gav mig sportdryck.

Till slut fick jag order om att sluta med lustgasen, men jag vägrade. Till slut blev jag övertalad om att bara ta lustgas just medan värken byggdes upp, för att sedan släppa den under krystningarna.

Trycket… Jag säger bara det, trycket… Jag svor och skrek och hotade ungen i magen med att det inte blir någon veckopeng någonsin. Men det hjälpte inte.

Sen tyckte jag att jag kände att något hände. Jag kände hur bebisen liksom åkte in en bit efter varje krystning. Vilket ju måste innebära att den trycktes ut en liten bit medan jag krystade. Med krafter jag inte visste att människan hade tog jag i med nya tag. Jag la mig på vänster sida och tog i. Och vrålade urtidsvrål efter urtidsvrål, skrek efter mamma, skrek att det går inte, det går inte.

Så meddelande barnmorskan att man kunde se huvudet. Det sket jag i, men Kärleken blev alldeles tårögd har han berättat för mig efteråt.

Jag tror att det kom bajs. Jag skrek och betedde mig. Jag kände att jag sprack litegrann. Inte kunde jag anat hur lite det skulle bry mig. Plågan bara måste få ett slut och det nu.

Och när huvudet stod där och barnmorskan sa att om en krystning så är det klart, då ville jag bara ha det gjort och krysta utan värkar. Men det fick jag inte. Jag skulle inte krysta alls. Jag skulle bara andas. Andas och andas medan muffen sprängs och världen rämnar och avgrunden öppnar sig.

Sen en sista krystning och jag kände hur något släppte och liksom bara rann ut.

Sen var hon här. Vår lilla Elvira. Klockan 14.38 på eftermiddagen, 36 timmar efter vattenavgången. 3500 gram lätt och 48 cm kort och perfekt in i minsta lilla detalj.

Hennes huvud var snett. Lilla fröken hade nämligen bråkat med mamman och lagt sig lite på snedden med huvudet, bara för att jäklas. Det var därför det tog sån tid. Och kanske, kanske kommer hon att få veckopeng. När hon blir myndig.

 

Elvira webbis