Förlossningen

Klockan 13 hade vi tid på bedömningsmottagningen. Där skulle de konstatera om det var vattnet som gått på natten klockan 2.30 eller inte. Det var, precis som jag trodde, ingen tvekan om saken. Barnmorskan informerade att om allt var bra med Mini skulle jag få åka hem och komma tillbaks en gång om dagen tills att värkarna kom igång av sig själv. Efter tre dygn skulle det bli igångsättning.

Barnmorskan bad att få se på bindan jag hade i trosorna för att kontrollera att vattnet såg normalt ut. Hon tyckte inte det. Det var lite gult och flockigt, vilket betyder att bebisen förmodligen bajsat i vattnet. Det behöver inte vara farligt, men det kan vara ett tecken på att bebisen är stressad och inte mår så bra.

Vi tog en CTG-kurva och Mini levde rövare. Ett ultraljud visade att huvudet var fixerat, Mini gjorde till och med tummen upp där inne, som för att visa att allt var bra. Det fanns inget som tydde på att bebisen var stressad. Men läkaren tyckte ändå att det var bäst att sätta igång det hela så fort som möjligt. För säkerhets skull. Det var inte riktigt vad jag väntat mig, nej. Helt plötsligt hade vi fullt upp med att organisera med Kärlekens jobb, bilarna, väskorna.

Jag gick ner till förlossningen med väskorna och satt där och väntade ett tag innan jag fick komma in på ett rum. Kärleken kom precis lagom till att läkaren kom för att undersöka. Vattnet det bara gick och gick. Plask, plask.

Så ont det gjorde att bli undersökt! Den där tappen var ju inte så himla mogen och det var svårt att komma åt den. Jag blev rädd, tänkte att herregud, om den lilla, lilla doktorn knappt kommer in med sina fingrar, hur i hela friden ska en hel unge kunna komma ut?!

Eftersom livmodertappen var så pass omogen bestämde de att jag skulle sättas igång med en liten pryl med hormoner som sätts in under livmodertappen. Det såg ut som en tampong ungefär, fast platt. Den var på plats ungefär 15.30. Sen var det då bara att vänta.

Vi låg med ctg-kurva på, vi åt, sov lite och bara väntade på att något skulle hända.

Strax innan 19 började jag känna små värkar, men det var inte regelbundet eller särskilt jobbigt. Vi tog några vändor i korridoren, kollade in om de hade någon bra bok som vi kunde läsa medan vi väntade.

Runt 21 började värkarna kännas lite mer, trots att de inte var direkt regelbundna och jag satte på TENS’en. Den funkade riktigt bra. Till att börja med, vill säga. Vi försökte titta på Morden i Midsomer, men jag kunde inte koncentrera mig och mådde inte så bra. Jag var nog rädd. Trött var jag också. Så jag gick in på rummet och tänkte vila, men det var då det började på riktigt. Jag behövde gå på toaletten och göra nummer två. Vilken plåga! Att skita samtidigt som man har värkar är inget jag kan rekommendera! Jag grät, värkte och sket och hade panik med jämna mellanrum.

Vilken lögn att det är mer vila än värk! Vilken lögn att varje värk är ungefär en minut lång!

Fy för satan, säger jag bara. Själv hade jag ingen tidsuppfattning alls, jag bara flåsade och försökte hitta en ställning som var uthärdlig. Varje värk var mellan 2 och 3 minuter lång och jag hade 30 sekunders vila mellan varje. Och då gjorde det ändå ont. Ont som fan i höfter och bäcken.

Vi profylaxandades och jag körde med TENS’en, jag svettades så jag var alldeles dyngsur. Den enda ställningen som inte var helt och hållet outhärdlig var stående på alla fyra med pannan på en våt och kall handduk som Kärleken servade mig med.

Tillslut var det outhärdligt, jag fick panik. Barnmorskan undrade om jag ville testa varm dusch. Eh, NEEEJ, jag svettas som en GRIIIIS. Kanske lite akupunktur? Jag började vråla om epidural och fram till dess ville jag testa lustgasen, fast jag trodde inte jag skulle gilla den. Men jag var redo att testa vad som helst. Jag var desperat och fattade inte hur det skulle gå, rädd som fan. Ännu räddare blev jag när barnmorskan, efter en undersökning, konstaterade att jag var öppen 4 cm.

För helvete! 4 cm?! Och såna plågor?! Ja, men inte så konstigt, sa hon. Du öppnar dig fort, då gör det ont. Och du får ingen vila mellan värkarna. Men det händer massor. MASSOR?! Jag ville bara gråta och ge upp och dö.

Tyvärr fanns det ingen lustgas i rummet där jag var, så de rullade iväg med mig till ett annat rum och kallade på narkosläkaren för att jag skulle få en epidural.

Jag trodde faktiskt inte att smärta kan göra så att man helt tappar tid och rum, att det totalt svartnar inuti hjärnan, att man skiter i hur det går, bara man överlever själv. Man bryr sig inte om att man kanske är otrevlig, osammanhängande, om man kissar och bajsar på sig, om man kräks, om man spricker från navlen och neråt. Inget spelar någon roll, bara smärtan försvinner.

Sen var det väldigt kaotiskt ett tag. Massor av människor, sladdar, slangar, nålar, EKG. Och lustgas! Som jag sög i mig lustgas! Nej, jag gillade den inte egentligen, jag gillar inte fyllekänslan. Men jag var beredd att göra och stå ut med vad som helst för att få lite lindring. Det gjorde egentligen lika ont fortfarande, skillnaden var bara att jag blev så avtrubbad att jag inte brydde mig om det.

Nångång där kom nakosläkaren. Jag fick instruktioner om hur jag skulle ligga och att jag skulle säga till när jag fick en värk. Ärligt talat kände jag inte när värkarna kom, jag hade precis lika ont hela jäkla tiden. Kärleken fick kolla på CTG-kurvan och berätta för läkaren när det kom en värk.

Det tog en hel jäkla evighet eller tre minuter innan nålen satt i ryggen. Om det gjorde ont att bli stucken i ryggen? HaHAHA! Det kändes inte, jag la inte märke till det ens. Inget kommer någonsin göra ont igen!

Men värkarna fortsatte värka och göra ont så innihelvete. Desperationen i det! Desperationen i att inse att epiduralen inte funkade! Jag vrålade och stod i och inuti mig ifrågasatte jag kompetensen hos den här läkaren. Jag tror inte jag sa något elakt till honom. Lugn, sa han, om ett par värkar ska du få se…

Åh ljuvligheters ljuvlighet. Plötsligt var den där läkaren den vackraste personen på jorden. Och jag tänkte att ett sånt jobb skulle man ha – snacka om att bli uppskattad för sin arbetsinsats! Doktor Gud gick och jag återkom till de levandes skara. Kunde till och med skratta och le lite. Tiden och rummet återkom. Klockan var då strax efter 2 på natten och jag var öppen 6 cm. Då var det 24 timmar sedan vattnet gått.

Men kissa kunde jag inte, så de fick stoppa in en kateter. Jag kunde inte bry mig mindre. Dessutom fick Mini en sladd på sitt huvud så att man kunde se hur det stod till där inne.

Den enda nackdelen med den där epiduralen var skakningarna. Jag skakade och skakade. Det är inte så lätt att vila när varenda muskel i hela kroppen vibrerade. Dessutom kom det hela tiden in en massa folk som skulle kontrollera både det ena och det tredje, vad det var minns jag inte, men jag blev irriterad. Och jag var rädd. Så inihelvete skräckslagen. Tänkte att jag vill inte ha barn. Jag kommer inte kunna klara av att ta hand om det. Jag vill inte ta hand om ett barn! Men jag lyckades snika åt mig en halvtimmes vila eller så framåt småtimmarna. Det var oundvikligheten i det hela som skrämde mig från vettet. Det fanns inget ”tillbaka”.

Värkarna kände jag fortfarande av, men de gjorde inte ont. Det var mer som ett tryck. Och tryck kan man ju stå ut med. Trodde jag… Föga anade jag vad som skulle komma.

Strax efter 6 blev vi väckta och jag blev undersökt. Då var jag öppen 8 cm. Lyckan i det! Då är det snart klart, tänkte vi. Så fel vi hade!

De ville jag skulle upp och röra på mig, försöka kissa, byta ställning. Inget kiss den här gången heller och kateter igen.

Värkarna tog ny fart och, jo, tryck kan göra ont. Ont så innihelvete.

Jag stod och satt och vartannat och andades igenom värkarna. En barnmorska kom in och tyckte att värkarna var lite dåliga och satte på ett oxytocindropp. Det vi inte visste och inte de heller, var att värkmätaren inte var rättvis, så det som de såg i ”kontrollrummet” stämde inte med verkligheten. Jag hade mycket värkar. Kraftiga värkar. Men de syntes inte vid registreringen.

Efter ett tag med dropp fick jag ta till lustgasen igen.

Jag orkade inte stå eller sitta längre. Jag var så trött! Kärleken gick och köpte bananer till mig. Han tyckte jag skulle äta något mer, men det var helt uteslutet. Inte en chans i hela universum. Men banan kunde jag tänka mig. Banan och sportdryck och lite vindruvor.

Vi slog vad om vilken tid leveransen av bebis skulle ske. Kärleken trodde innan 10. Jag trodde efter. Men inte senare än 11. Så fel vi hade!

Medan Kärleken var borta och köpte bananer runt 8 på morgonen satt en barnmorska hos mig. Ungefär där och då började tanken på kejsarsnitt föresväva mig. Jag visste att jag inte skulle orka. Jag var så trött. Så trött som jag aldrig tidigare varit. Inte en sportmössa att jag skulle orka krysta. Att jag innan absolut inte velat genomgå ett kejsarsnitt sket jag högaktningsfullt i. Riskerna struntade jag i. Jag orkade inte mer!

En ny undersökning visade dessutom att jag inte längre var öppen 8 cm, utan bara 7. Och smärtan från trycket mot ryggen och röven gjorde att tid och rum försvann igen. Ont, ont, ont.

Vi andades och Kärleken peppade. Jag bytte ställning med jämna mellanrum. Sög i mig lustgas. Efter flera timmar hade fortfarande inget mer hänt. Droppet ökades på, liksom styrkan på lustgasen. Jag började känna att jag ville krysta, men det fick jag inte. Jag var inte tillräckligt öppen och bebisen tyckte att det var lite jobbigt. Det var bara att andas på.

För den oinvigde är det lika svårt att låta bli att krysta som det är att låta bli att kräkas när väl reflexen kommer. Jäkla påhitt det där med att inte få krysta när man behöver.

Ytterligare några timmar senare och inget hade hänt. Desperationen! Det var bara att fortsätta. Bebisen mådde förträffligt där inne, att mamman höll på att avlida brydde den sig inte det minsta i.

Ett tag senare (fråga mig inte om tider, vid det här laget var utmattningen total och hoppet nere på noll. Klockan hade passerat 11 för längesen.) var det bara en kant kvar av livmodertappen. Men den var kvar och vägrade försvinna.

Den enda ställningen jag inte kunde tänka mig att föda i var i gynställning. Men jag satt så ett tag ändå. Kanten var fortfarande kvar. Då fick barnmorskan en bra idé. Hon höll emot mot kanten och jag skulle krysta huvudet förbi kanten. Sagt och gjort. Och äntligen kände jag att det hände något. Två värkar och tre krystningar senare och det var bara slutskedet kvar. Kanten var borta.

Någonstans i mitt förvirrade sinne kände jag ett visst litet hopp. Man brukar krysta ungefär en timme som förstföderska. Jag säger brukar. Om man inte har ett envist barn. Eller en liten muff. Eller både och.

Då var det dags att krysta. Men bara lite försiktigt i början. Det var svårt att bara krysta lite, men jag jobbade på. Eftersom bebisen hade tyckt att det var jobbigt när jag krystade tidigare frågade jag efter varje värk om jag gjorde rätt, om bebisen mådde bra. Och varje gång fick jag lugnande besked.

Sen tog det i och det var bara att glömma att krysta lite försiktigt. Jag krystade och brölade och skrek. Fyfan vad lurad jag kände mig! Det skulle ju kännas skönt att äntligen få krysta. SKÖNT?! Inget, absolut inget, kommer någonsin göra ont igen. Den smärtan… det finns inget sätt att förbereda sig för det. Den trotsar allt förstånd och alla naturlagar. Och jag tänkte (och sa) om och om igen att jag begriper inte hur fan folk gör som gör detta utan epidural och lustgas. Det övergår mitt förstånd. De kan inte vara kloka på en fläck.

Och jag krystade och krystade. Bytte ställning och krystade. Vrålade och krystade. Skrek så att stämbanden blev alldeles såriga och krystade. Vrålade efter mamma igen och igen. Grinade så tårarna sprutade. Och barnmorskan bara satt där och väntade. Och väntade. Kärleken var helt otrolig! Han peppade, hjälpte mig att hämta andan, gav mig sportdryck.

Till slut fick jag order om att sluta med lustgasen, men jag vägrade. Till slut blev jag övertalad om att bara ta lustgas just medan värken byggdes upp, för att sedan släppa den under krystningarna.

Trycket… Jag säger bara det, trycket… Jag svor och skrek och hotade ungen i magen med att det inte blir någon veckopeng någonsin. Men det hjälpte inte.

Sen tyckte jag att jag kände att något hände. Jag kände hur bebisen liksom åkte in en bit efter varje krystning. Vilket ju måste innebära att den trycktes ut en liten bit medan jag krystade. Med krafter jag inte visste att människan hade tog jag i med nya tag. Jag la mig på vänster sida och tog i. Och vrålade urtidsvrål efter urtidsvrål, skrek efter mamma, skrek att det går inte, det går inte.

Så meddelande barnmorskan att man kunde se huvudet. Det sket jag i, men Kärleken blev alldeles tårögd har han berättat för mig efteråt.

Jag tror att det kom bajs. Jag skrek och betedde mig. Jag kände att jag sprack litegrann. Inte kunde jag anat hur lite det skulle bry mig. Plågan bara måste få ett slut och det nu.

Och när huvudet stod där och barnmorskan sa att om en krystning så är det klart, då ville jag bara ha det gjort och krysta utan värkar. Men det fick jag inte. Jag skulle inte krysta alls. Jag skulle bara andas. Andas och andas medan muffen sprängs och världen rämnar och avgrunden öppnar sig.

Sen en sista krystning och jag kände hur något släppte och liksom bara rann ut.

Sen var hon här. Vår lilla Elvira. Klockan 14.38 på eftermiddagen, 36 timmar efter vattenavgången. 3500 gram lätt och 48 cm kort och perfekt in i minsta lilla detalj.

Hennes huvud var snett. Lilla fröken hade nämligen bråkat med mamman och lagt sig lite på snedden med huvudet, bara för att jäklas. Det var därför det tog sån tid. Och kanske, kanske kommer hon att få veckopeng. När hon blir myndig.

 

Elvira webbis