Älskade barn

Mitt barn är mjuk och len som en liten persika. Hon luktar honung och mjölk. Hon har sin pappas händer och min näsa. Hon bajsar som en riktig kanon och hon äter som om hon aldrig sett mat förr.

Ibland plirar hon med sina djupblå ögon, men för det mesta sover hon. I sömnen låter hon ibland som en liten kattunge, ibland morrar hon som ett litet monster. I sömnen ler hon, trutar med sin lilla mun, smackar, rynkar sin panna.

Hon avskyr att ha hicka. Då blir hon arg och skriker tills hon antingen får vila mot någons bröst eller skölja ner hickan med lite mjölk.

Hon gillar att titta på hunden som spelar saxofon i sitt babygym och ibland gillar hon discokulan också. Hon tycker om att ligga i sin samiska vagga och när vi åker bil. När hon ligger på någons bröst lägger hon sitt lilla huvud på sina små händer och armar och kröker ihop benen som en liten groda.

Nu börjar hon få små veck på låren och armarna. När hon skriker får hon små, små rynkor på näsan.

De senaste dagarna har hon haft lite ont i magen. Hon krystar, stånkar och stönar. Skriker litegrann. Sover väldigt oroligt och vaknar ofta. Vill helst sova på någon av oss. Och jag kan inte föreställa mig hur vidrigt det måste vara med barn som har riktig kolik. Mitt mammahjärta brister när man ser hur hon skrynklar ihop sitt lilla ansikte och tjuter till när det kör i lilla mjölkmagen. Det känns som om det är mitt fel. Det är något jag ätit, något jag gjort. Och det finns inget jag kan göra mer än att vyssa, vagga, massera lilla magen. Att ha ett barn som skriker flera timmar i sträck varje dag måste vara ren tortyr!

Jag trodde det var skrikandet i sig som var det jobbiga. För vissa kanske det är så. Men för mig skulle det vara vetskapen att min lilla kulting har ont som skulle vara det jobbiga. Och att man står där helt maktlös, att önska att det var mig det drabbade istället för mitt vackra lilla barn.

Det finns inget jag inte skulle göra för dig, älskade barn!