Tvära kast

Igår var det hysteri, skrik och panik nästa hela dagen, så fort Viran slog upp sina skiffergrå. Jag har träningsvärk i axlarna av allt bärande.

Klockan 22 däckade hon, men vaknade igen klockan 23 och var vaken en timme ungefär.

Hon sov mellan 24-03.30
03.45-07.45
9-10
10.15-12
Hon somnade igen nu klockan 13 och sover as we speak klockan 13.37.
Och det bästa av allt är att det finns potential till att hon kan sova ännu bättre på natten, eftersom hon åt klockan 22, klockan 03.30 och 07.45. Om det här håller i sig och hon kan sova ostört på förnatten behöver jag alltså bara vakna och mata en gång per natt. Sweet!

Och hon har inte skrikit mer än ett par sekunder under den vakna tiden idag. Men det är nog bäst att jag försöker hålla henne vaken lite mer när hon vaknar nästa gång, annars blir det nog inte så bra…

Oron

Fasters lilla favoritunge är jättesjuk och ligger på sjukhus där nere i västsverige. Om jag är orolig, hur oroliga måste inte bror och svägerska vara?! Om Elvira vore så sjuk skulle jag gå sönder av oro och grina mig igenom båda dagar och nätter.

Bara en sån sak som att se sitt barn med droppslangar, syrgas och diverse mätare på sig måste vara ett trauma. Lilla, lilla sjuka snufsan.

Hoppas, hoppas att Lillan mår bättre alldeles snart!

Vardagslyx

I onsdags hade jag en hel förmiddag alldeles för mig själv. Vilken lyx! Jag åkte in till stan runt 9 på morgonen efter jag ammat Viran. Pappan fick stanna hemma och sköta ruljansen tills han skulle börja jobba klockan 13.

Jag skrotade omkring på stan och tittade i affärer. Fyndade lite bebiskläder på rean på PoP. Köpte lyxig duschcreme till mig själv på Lush. Tog blodprover på läkarhuset. Och sen satte jag mig på ett fik och åt en macka och drack en kopp kaffe. Alldeles själv. I lugn och ro. Det var ljuvligt!

Sen mötte jag upp Kärleken och Viran på stan. Kärleken åkte till jobbet och jag och Viran gick på uppföljnings- och avslutningssamtal till mödravårdspsykologen. Viran skötte sig exemplariskt.

Blodprovssvaren kom igår. Sköldkörteln funkar fint. Dock ganska anemisk. Det blir till att börja med Niferex igen.

Nu är Viran inne i någon ny sorts fas. Hon skrattar och ler ganska mycket. Och sekunden senare gallskriker hon. När hon inte sover, så skriker hon hysteriskt. De minutrarna som hon är glad och nöjd på ett dygn kan man räkna på fingrarna. Men de minutrarna är bara alldeles, alldeles ljuvliga!

Heh

Tji fick jag. Sova? På dagtid? Trist, säger Viran. Det är mycket roligare att prata med mamma, kinka lite, sparkas, äta, bli buren runt runt runt tills mammans axlar dör.

Jag älskar den här lilla ap-ungen bortom all sans och vett. Det finns ingen som är så underbar som hon. Varesig man ser gomseglet på henne när hon skriker (världens vackraste gomsegel, I tell you) eller när hon ler mot mig (det ljuvligaste leendet ever, I tell you) eller när hon sover (sötaste sömnen på jorden, I tell you). Alltid lika underbar.

Och det var lugnande besked på BVC. Testet visade att det lilla lilla röda i blöjan var inte blod. Förmodligen en liten, liten bit slemhinna. Helt ofarligt.

Bäst att jag knatar vidare innan Viran lägger in sitt veto mot det här stillasittande livet.

Suck

Att jag aldrig lär mig. Jag skulle så klart INTE skrivit igår att Viran börjat förstå att det är på nätterna man ska sova.

I natt har det inte blivit så mycket av den varan. Sömn alltså.

Fast jag har mig själv att skylla. Jag tänkte sådär lite slugt att om jag matar henne proppfull, så kanske hon sover hela natten. Så fungerar det såklart inte. Det enda som hände var att stackars griseknoen fick ont i magen :(

Så halva natten har hon legat på mitt bröst och andra halvan låg hon på sidan bredvid mig i sängen. Behöver jag säga att jag sover lite halvkasst då? Jag är livrädd att hon ska sluta andas när hon ligger på mage eller sidan eller att jag ska lägga mig på henne.

Nu har hon fyllt två blöjor och magen verkar må lite bättre igen. Förhoppningsvis sover hon en liten stund nu, så jag också kan passa på att sova.

Ojojoj…

… nu var det längesen.

Vi har gått igenom någon sorts utvecklingsfas här då Viran kinkat och kinkat och drivit sin ömma moder till vansinne. Jag har burit och burit och gått och gått. Förmodligen kommer vi få slipa om golven här på nedervåningen innan vi flyttar. Det kommer nog bli djupa spår där jag gått runt, runt mellan hall – vardagsrum – bibliotek – kök – hall och ätit och gått på toa i flykten.

Allt bärande har pajat min vänstra axel och nacken. Ont.

Den värsta kink-fasen verkar vara över för den här gången. Och liten fröken har börjat förstå att det är på nätterna man ska sova. Det tackar vi för. Att hon vaknar några gånger per natt för mat gör ingenting, jag är glad att hon sover öht.

Och så har vi haft ett kluster med besökare här.

I fredags kom morbror från Norge med sin familj. De stannade över natten. Mycket trevligt. Dagen därpå kom finaste vännerna från huvudstaden och hälsade på. Fatta vilka vänner de är – tar med sig råvaror och tillagar en underbar lunch åt oss. Allt vi behöver göra är att duka fram och äta. Grymt! Såna vänner borde alla få ha! Inte nog med det – de är snygga och smarta också :-D

Och igår kom delar av föräldragruppen hit. Sex vuxna och tre bebisar i samma ålder som Viran. Åh, det var så kul att se vilka det var som fanns där inne i magarna. Bara pojkar var det, utom Viran. Alla mammorna, papporna och partnersarna är så himla goa och trevliga! Hoppas vi kan hänga ihop mer framöver!

Viran var väldigt fascinerad över alla människor och satt i min famn och bara tittade storögt. Och hon såg en aning bekymrad ut när en av bebisarna skrek. Det var ett ljud hon inte hört förut.

Lilla magen verkar må mycket bättre sedan vi började med Bifiform-droppar. Hon har inte alls lika ont längre. Knappt alls, faktiskt.  Dessvärre har vi sett lite, lite (vi pratar mikroskopiska mängder) blod i blöjan, så imorgon ska vi till BVC för en extrakoll. Så vitt jag kan förstå så är det oftast inget farligt och jag är inte särskilt orolig. Jag menar, ungen är ju pigg som en mört i övrigt. Äter som en häst, skrattar, räcker ut tungan åt mamma, skriker ibland, sover bra, myser gärna hos pappan. Men det är ju bra att kolla upp så att det inte är något knas.

Själv har jag varit hos doktorn också. Jag är så sjukt trött. Tröttare än jag borde vara med tanke på hur bra jag sover om nätterna. Jag kan lätt sova 12 timmar per dygn och ändå vara svintrött. Så på onsdag ska jag in till stan och ta lite blodprover för att kolla sköldkörtel och Hb och sånt.

Dopdatum är bestämt och det verkar som om det blir av i Jämtland faktiskt. Svärmor är inte riktigt kry och vi kommer få svårt, nästan omöjligt, att inhysa båda våra släkter här. Lättare att flytta på en släkt än på två. Och då väljer vi att flytta på den mest mobila och minst sjuka släkten. Vi kan inte begära att alla kommer – det är ju ändå 70 mil. Men det är det minst dåliga vi kan göra.

Så i september ska Viran döpas. Hur jag/vi tänkt kring dopet orkar jag inte redogöra för just nu. Jag är trött, tröttare, tröttast.

Maktlöshet

Nytt bottenrekord idag.

Jag skulle gladeligen hugga av mig min högra arm om det bara fick min älskade lilla sötnos att bli en glad och nöjd bebis. Ja, jag skulle till och med offra den vänstra också om det krävdes.

Maktlösheten.

Dygnsrytm

Jag undrar om Viran börjar få ordning på sin dygnsrytm. Äntligen. Två nätter i rad har hon sovit utan att vakna mellan 1 och 6. Fem timmar i sträck! Natten till igår sov hon dessutom 22-01 och 6-9. Snacka om utvilad mamma!

Tyvärr fortsätter kinkandet ganska mycket på dagtid. Jag tror det ofta är magen som spökar. Hon vill inte ligga ner, inte sitta upp, inget är bra. Och när det kör i magen tror hon att hon är hungrig och vill bara ha mer och mer mat, vilket ger ännu mer ont i magen. Eller kaskadspyor så det blir mjölk precis överallt.

Och när hon är kinkig och skriker vill man lugna henne, man bär, vyssar och vaggar. Så somnar hon, då blir hon tyst och nöjd. Men alldeles för pigg på natten. Så fort hon är vaken på dagtid så gnälls och kinkas det. Svår balansgång det där.

Men BabyBjörn är en höjdare! Hon gillar att åka i den och jag får båda händerna fria, jag kan äta, laga mat, vattna blommorna, hämta posten. Ja, till och med gå på toa. Fast duscha får jag vänta med tills pappan är hemma.

Igår gjorde vi “stan” i Enköping. Det första vi fick göra var att gå ner till alkisbänkarna vid ån och mata barnet som skrek i högan sky genom hela stan.

Sen blev det apoteket, H&M (där vi hittade den tuffaste bodyn med tillhörande mössa med AC/DC-tryck. Den köpte vi såklart.) och en glass på torget. Vi tog en tur ut till Bredsand och kollade. Njä, det är inget ställe som tilltalar mig. Då gillar jag Alstabadet här hemma bättre.

Det enda trista just nu är den här förbaskade huvudvärken som jag dragits med i tre dygn. Kaffe och Alvedon och massage, men inget hjälper. Och särskilt mycket kaffe kan jag inte dricka, max ½-1 kopp. Annars får jag ont i magen och Viran också.

Nu är Kärleken ute med Viran en stund innan han åker till jobbet. De borde snart komma in. Dags att ta itu med kinkig bebis igen