Snirk-snark

Vissa dagar är det lätt att vara Virans mamma, andra dagar är det svårt. Igår var det väldigt svårt. Nästan omöjligt.

Inget var bra. Det kinkades konstant i 12 timmar med korta avbrott för tupplurar.

Hon ropade efter mat. När jag lade henne vid bröstet tog hon två tag, sen släppte hon och började kinka, rivas och sparkas. Om jag då tog upp henne och lät henne vila hjärta mot hjärta började hon picka-picka-picka och vråla efter mat. Ner till bröstet igen, två tag, sen kink, spark, riv, klös.

Om jag la mig med henne på bröstet låg hon och sprattlade och stånkade och stönade. Om jag la henne i vagnen ropade hon efter mat. Om jag bar omkring på henne morrade hon efter mat. Som hon sen inte ville ha. Så höll hon på. I tolv timmar. Mellan klockan 15 och 03.

Jag är förvånad och imponerad över mitt tålamod. I mina mardrömmar har jag sett mig själv brinna av totalt i såna situationer. Men, nej, jag var inte ens i närheten av att tappa tålamodet.

Klockan 3 la jag ner henne i sängen (för jag vet inte vilken gång i ordningen) och hon låg och smågnydde och sparkade och stånkade och stönade. Själv somnade jag. Tänkte att hon kan få ligga där för sig själv och jåla,  jag vaknar väl om hon skriker.

Så nå mycket sömn har det inte blivit för mamman, nej. Viran ligger och sover sött i sin vagn. Idag är det mamman som ska terrorisera liten för att hålla henne vaken på dagtid. Det duger inte att vända på dygnet, säger mamman.