Sömnlös

Herregud, Jesus och hans ömma moder Maria. Var får barnet all energi ifrån?! Hon är vaken dygnet runt nu. Jag skojar inte. Små tupplurar på en halvtimme-timme ett par gånger per dygn bara. Sen är hon vaken. Vaken, vaken, vaken.

Jag tackar de högre makterna att hon åtminstone inte skriker. Hon är bara… vaken. Ligger och skrattar, jollrar, kvittrar som en liten fågel. Då tänker man att: tja, hon kan ju få ligga där och vara vaken själv. Men se, det går inte. För det är inget kul att skratta, jollra och kvittra som en liten fågel om ingen ser eller hör på.

Så då är det bäst att gapa tills man fångar någon av de dödströtta föräldrarnas uppmärksamhet.

Jag lovar, vi har provat varenda knep i boken. Vagnpromenad, babybjörn, köra bil och resten av repertoaren. Ja, hon somnar. Men när man stannar vagnen eller bilen eller knäpper av sig babybjörnen slår hon upp sina skiffergrå och så är man på ruta ett igen.

I natt sov hon mellan 22 och 23. Sen 2.30 till 3.30. Och därefter 4.30 till 7.30. Och 8-10. Därefter har det varit full rulle hela dagen. Tills nu kl 14, nu halvslumrar hon lite på soffan.

Jesus. (Jag slår vad om att hans ömma moder Maria inte behövde vara vaken på nätterna tillsammans med honom, han sov säkert sött från dag ett och skrek nog aldrig. Nästa gång ska jag också föda en Messias.) Jag längtar tills den här fasen är över. Det känns trist att ragla omkring som ett fyllo här hemma och inte orka ta sig iväg någonstans, inte ens orka vara ute i trädgården i det härliga vädret.

Men så fyrar hon av sina leenden och allt är förlåtet och glömt och man orkar vara vaken en natt till :)

Mardröm

Fy, vilken mardröm jag hade i natt.

Jag drömde att jag var gravid igen. Hujedamej, så skönt det var att vakna!

Jag njuter varje dag av att vara ogravid.

  • Jag når att raka benen
  • Jag når att klippa tånaglarna
  • Jag ser att raka bikinilinjen
  • Jag får på mig skor
  • Jag behöver inte kissa en gång i kvarten
  • Jag har inte ont precis över jävla-allt.
  • Jag kan gå i normalt tempo utan att dö av smärtor eller andfåddhet
  • Jag kan dammsuga huset utan att vara sängliggande ett dygn efteråt
  • Inga sura uppstötningar
  • Det skvalpar inte av vätska (bara av fett) när jag går
  • Och det bästa av allt: Jag kan pussa och krama och titta på min älskade lilla unge när och hur ofta jag vill!

Det tog ett tag innan jag blev kär i henne. Jag kände direkt rent instinktivt att jag måste ta hand om henne, kosta vad det kosta ville, inget ont får någonsin hända henne. Och jag tyckte att hon var (är) det finaste jag någonsin sett. Men den där kärleken dröjde ett tag.

Jag har en känsla av att det är lite förbjudet att prata om det, att man inte är superkär och lycklig direkt när man klämt ut den där ungen. Jag var inte det. Det tog ett par minuter innan jag ens klarade av att titta på henne, innan jag ville ta i henne. Jag ville samla mig och känna att jag var redo att ta emot den där nya lilla personen innan jag fick upp henne på bröstet.

Och när jag var det oroade jag mig mest över att det kanske var något fel på henne. Att hon hade Downs Syndrom. Eller att hon inte fick luft, eftersom hon inte skrek utan mest låg och hackade.

Det är svårt att säga när jag började känna att jag älskar henne. Det har kommit gradvis. Och kärleken bara ökar och ökar i intensitet, ibland gör det ont. Ibland tänker jag att det inte är möjligt att älska mer än såhär. Bara för att upptäcka att jag älskar henne ÄNNU mer nästa dag. Ibland tror jag att jag ska sprängas av kärlek. Poff!

Varje gång jag tar upp henne och håller henne intill mig säger jag det till henne: Mamma älskar dig! Mest i hela, hela världen!

Att älska så hämningslöst är underbart. Och hemskt. För man blir så sårbar och hudlös. Jag vet att om något hände mitt lilla barn skulle jag aldrig någonsin bli människa igen. Då skulle jag lika gärna kunna lägga mig ner och dö själv.

Så hur underbart och skrämmande det än är att vara mamma, så är jag fortfarande övertygad om att det inte blir några syskon. Fy för bövelen för att vara gravid igen! Och fy för bövelen för att föda barn igen. No way, José!