Mardröm

Fy, vilken mardröm jag hade i natt.

Jag drömde att jag var gravid igen. Hujedamej, så skönt det var att vakna!

Jag njuter varje dag av att vara ogravid.

  • Jag når att raka benen
  • Jag når att klippa tånaglarna
  • Jag ser att raka bikinilinjen
  • Jag får på mig skor
  • Jag behöver inte kissa en gång i kvarten
  • Jag har inte ont precis över jävla-allt.
  • Jag kan gå i normalt tempo utan att dö av smärtor eller andfåddhet
  • Jag kan dammsuga huset utan att vara sängliggande ett dygn efteråt
  • Inga sura uppstötningar
  • Det skvalpar inte av vätska (bara av fett) när jag går
  • Och det bästa av allt: Jag kan pussa och krama och titta på min älskade lilla unge när och hur ofta jag vill!

Det tog ett tag innan jag blev kär i henne. Jag kände direkt rent instinktivt att jag måste ta hand om henne, kosta vad det kosta ville, inget ont får någonsin hända henne. Och jag tyckte att hon var (är) det finaste jag någonsin sett. Men den där kärleken dröjde ett tag.

Jag har en känsla av att det är lite förbjudet att prata om det, att man inte är superkär och lycklig direkt när man klämt ut den där ungen. Jag var inte det. Det tog ett par minuter innan jag ens klarade av att titta på henne, innan jag ville ta i henne. Jag ville samla mig och känna att jag var redo att ta emot den där nya lilla personen innan jag fick upp henne på bröstet.

Och när jag var det oroade jag mig mest över att det kanske var något fel på henne. Att hon hade Downs Syndrom. Eller att hon inte fick luft, eftersom hon inte skrek utan mest låg och hackade.

Det är svårt att säga när jag började känna att jag älskar henne. Det har kommit gradvis. Och kärleken bara ökar och ökar i intensitet, ibland gör det ont. Ibland tänker jag att det inte är möjligt att älska mer än såhär. Bara för att upptäcka att jag älskar henne ÄNNU mer nästa dag. Ibland tror jag att jag ska sprängas av kärlek. Poff!

Varje gång jag tar upp henne och håller henne intill mig säger jag det till henne: Mamma älskar dig! Mest i hela, hela världen!

Att älska så hämningslöst är underbart. Och hemskt. För man blir så sårbar och hudlös. Jag vet att om något hände mitt lilla barn skulle jag aldrig någonsin bli människa igen. Då skulle jag lika gärna kunna lägga mig ner och dö själv.

Så hur underbart och skrämmande det än är att vara mamma, så är jag fortfarande övertygad om att det inte blir några syskon. Fy för bövelen för att vara gravid igen! Och fy för bövelen för att föda barn igen. No way, José!