Stackars liten

Puh, Elvira verkar vara inne i någon sorts fas. 15-veckorsfasen.

Det är som om allt omkring henne går rakt in och hon varvar upp så till den milda grad att det är näst intill omöjligt att få henne lugn igen. Blicken irrar, vill ta in allting. Och då blir det för mycket.

När man väl lyckas få henne att sova, kan hon slappna av i kanske 20 minuter, sen vaknar hon med ett illskrik som får mitt blod att isa sig. Det låter som om hon är livrädd för något och den enda tryggheten och trösten är att ligga vid bröstet. Ibland går inte det heller. Då får jag lägga henne vid bröstet samtidigt som jag går omkring och ammar.

Det dödar min rygg, men funkar det för Viran så må det vara hänt.

Hon behöver mycket sömn för att bearbeta det som händer i hennes hjärna nu, samtidigt kan hon inte slappna av och sova. Hela dagarna går i princip åt till att få henne att slappna av.

Jag bär, sjunger, masserar, gungar, vyssar och ammar.

Idag tänkte jag åka på auktion. Dum idé. Hon tyckte iofs att det var superspännande, men jag såg på henne hur trött hon var. Men det går bara inte att stänga ögonen när det finns så mycket att titta på. Och så blir det kaos i det lilla huvudet. Jag åkte efter bara trekvart.

Och resten av eftermiddagen har jag ägnat åt att få henne att sova. 20 minuter har jag lyckats med. Sen vaknade hon med det där illskriket och var otröstlig.

Stackars, stackars liten!

Igår kväll fick vi ge upp att försöka få henne att somna i sin säng. Hon fick vara nere hos oss i vagnen så vi kunde ta upp henne snabbt när hon skrek och så att hon hörde oss. Sen tog vi upp liggdelen och ställde i hennes säng när vi gick och la oss. Det funkade.

Samtidigt händer det väldigt mycket med henne. Hon pratar mer och på ett annat sätt. Om man håller i hennes händer kan hon dra sig upp från liggande till sittande och sen upp till stående. Man kan tydligt se i hennes ansikte vilket humör hon är på.

Men det är stört möjligt att få henne att sova. 20 minuter på hela dagen…