Desperado

Igår var en bra dag. Mamma tog med sig Viran ut på barnvagnspromenad så jag fick sova 1½ timme. Mycket välbehövligt, eftersom bebisen sovit kasst.

Runt middagstid fick vi ett alldeles underbart besked som än så länge är lite hemligt.

Natten däremot har varit vidrig. Jag har fått sova två timmar, mellan 2 och 4. Elvira har vaknat en gång i timmen. Somnat om, legat och stökat, sprätt, sparkat och till slut väckt sig själv. Igen och igen. Jag kunde inte sova alls eftersom hon stökade så. Mellan 2 och 4 sov hon lugnt. Det tror jag i alla fall, eftersom jag sov.

Jag sov däremot inte lugnt. Vidriga mardrömmar.

Runt 5 gav jag upp när hon vaknade var tionde minut. Då fick hon ligga hos mig i sängen så jag slapp gå upp hela tiden. Hon låg och sparkade och klöste och sprätte fram till klockan 7. Då blev jag så förtvivlad att jag gick upp med henne.

Jag börjar bli desperat. Ska det vara såhär jämt nu? Jag orkar inte mer.

I all hast

En snabb uppdatering innan jag trillar i säng. Man vet aldrig när man får sova igen, så det gäller att passa på.

På sistone har vi

  • Provat ge Elvira smakis med potatispuré. Resultat: hon kräktes. Inga fler smakisar än på ett tag.
  • Varit på babysim för första gången. Resultat: hon gallskrek efter 10 minuter. Hon var alldeles för trött.
  • Åkt 40 mil till mormor. Resultat: sovande bebis i 35 mil, gallskrikande bebis med stora tårar som trillade ner för kinderna i 5 mil.
  • Lyckats få bebisen att sova kanske 2 timmar idag – yay
  • Lyckats få bebisen att sova i 2-3 timmarspass ett par nätter i rad – yay.
  • Varit och fikat med min kontaktman (som är en kvinna) från behandlingshemmet. Nattmamman hade migrän och kunde inte komma. Elvira fick en supertuff hummer i present. Resultat: stoooora ögon, en rejäl laddning i blöjan och en stensovande bebis i bilen på vägen hem (vi hann inte ens upp på riksvägen innan hon sov).

Jag är trött. Så inåt helskotta trött. Humöret pendlar å det grövsta. Ena stunden glad som en lax över min underbara dotter, över min familj, över min allra finaste Kärlek (som jag saknar något alldeles infernaliskt) över mitt liv som är som en dröm. Nästa sekund gråter jag över att jag inte har ett liv längre. Åtminstone inget liv som går ut på annat än att försöka söva bebis på dagen, på kvällen, på natten.

Så allt är väl som det ska, då. Nu ska jag poppa två Alvedon och sen trilla i säng och ligga en stund och lyssna på snusande andetag från den finaste, underbaraste, mysigaste, jobbigaste, roligaste lilla ungen i heeeela vida världen.

Bah

En 4-månadersbebis behöver 4-6 timmars sömn dagtid fördelat på 2-3 tillfällen.

Idag har jag fått henne att sova sammanlagt 50 minuter fördelat på 2 tillfällen. Jag har ägnet precis HELA dagen åt att få henne att varva ner och slappna av.

Det här är inte kul.

Jag avskyr mitt liv just nu.

Väggen, here I come

Okej. Jag är trött. Så innihelvete trött. Utmattad. Egentligen vill jag inte skriva så mycket, jag vill inte att det ska låta som om jag klagar på Elvira, för det gör jag inte. Hon är det underbaraste som någonsin hänt mig och jag hade inga illusioner om att det skulle bli lätt att vara mamma.

Likförbannat är väggen nära. Jag är lite orolig för att den där postnatala depressionen ligger och lurar i faggorna. Tre timmars sömn per dygn under en längre tid kan få vem som helst lite klen.

Det går bra när vi är två. Då kan jag få sova lite under dagtid. Men när Kärleken jobbar natt är det inte lätt. Jag får ta hela nattningen, vilket innebär 2-3 timmars bärande, ammande, vyssande, ammande, bärande, sjungande, bärande, ammande. Jag får vakna en gång varannan eller varje timme och amma och bära. Kan sen inte somna om, då har jag ju hunnit vakna. Hinner somna om lagom tills det är dags för nästa vakenperiod för Elvira.

Kärleken kommer hem tidigt på morgonen och sover hela dagen. Är vaken ett par timmar innan han åker igen.

De korta stunderna Elvira sover på dagen (det rör sig om ett par halvtimmespass per dag) försöker jag äta. Om jag orkar. Annars sover jag. Jag lyckas somna lagom tills hon vaknar.

Emellan sovpassen gnälls det och det ska bäras. Hon är ju supertrött, stackars liten. Men så fort hon somnat och man lägger ner henne är hon klarvaken och går upp i brygga av illvrål.

I förrgår var ett riktigt bottennapp. Jag var iväg på fika hos ett par i föräldragruppen. Det var inte kul. Jag ville bara därifrån. Ångestsvett. Åkte hem efter bara en timme.

Det var som om jag var helt likgiltig. Jag skötte om Elvira, ammade, bytte blöjor, bar. Men jag brydde mig inte om henne. Jag brydde mig inte om hon sov eller var vaken, brydde mig inte om att hon satt och glodde på tv och var så trött att hon var hålögd. Jag åt ingenting mer än frukost på hela dagen.

Och det fyllde mig med sån skam och skuld och ångest. Och jag känner mig helt jävla värdelös. Andra klarar ju sånt här utan att klappa igenom, varför måste jag vara så jäkla svag. Andra klarar av kolikbarn som skriker flera timmar varje dag i flera månader. Jag klarar inte av ett par, tre veckor av kinkig bebis.

Jag kände inte igen mig själv. Tålamodet var obefintligt, jag var irriterad och ville bara att ungen skulle hålla käften och låta mig vara ifred.

Jag skäms verkligen när jag skriver det här, för jag älskar min unge mer än livet. Jag skulle hellre dö än att mista henne.

Men just nu är jag så trött. Så trött. Trött på den eviga kampen, varenda gång det ska sovas. Trött på att jag behöver ta nattningarna, eftersom det är jag som är utrustad med tuttar. Trött på att vakna oändliga gånger per natt och mata och bära och trösta. Trött på att känna mig panikslaget livegen, att sitta fast, att aldrig kunna andas, att klibba fast. Klaustrofobi.

Det som hjälper är att träna. Då får jag 1½ timme alldeles för mig själv. En halvtimme i bilen fram och tillbaks, en halvtimmes svettande, lyftande, hoppande. En halvtimme lååång härlig dusch, påklädning, stretching. Sen känner jag mig som en ny människa. Stressen bortbränd, mjuk och varm i musklerna, trött men inte sömnig.

Och att köra bil. När jag inte orkar mer sätter jag Elvira i babyskyddet och åker en sväng. Hon brukar bli tyst, sitter och tittar en stund, leker med någon leksak en stund och somnar sen. Det är nästan som att vara ensam. Jag kan lyssna på radio, stanna och köpa en kopp kaffe och dricka i lugn och ro.

Men alla dagar vågar jag inte köra bil. Jag är helt enkelt för trött.

Jag ska ge det ett par veckor till, men fortsätter hon vakna så ofta för att få mat, så är det jag som börjar med ersättning på kvällen, så hon blir riktigt, riktigt mätt.

Och på onsdag åker jag hem till mamma. Då kan hon bära och leka och gulla med Elvira och jag få sova. Åh, himmel! Sömn!

Och på tal om det ska jag nu trilla i säng, så jag kanske hinner sova en liten stund innan mitt älskade lilla barn vaknar igen.

För ett år sen

Ursäkta gårdagens utbrott. Jag visste bara inte var jag skulle göra av all trötthet och frustration. Jag har många tankar och funderingar just nu, men det spar jag till en annan dag.

För idag, för ett år sen, skrev jag såhär i skyddade inlägg:

HOPPSAN

Jag kunde inte hålla mig tills på fredag med att testa igen. Kissade just på en sticka.

Det var två streck på stickan…

PA080001

Inte helt lätt att se, men där är två streck på stickan.

Chockad!

Befruktning skedde ca
Du har gått ?
Men du är i ?
Du är i
Du är i
Du har gått
Och har ca
Förlossningsdag ca +/- 2 veckor

 

och lite senare skrev jag:

FÖRTYDLIGANDE

PA090002

Alltså, ja, jag är gravid. På tjocken. Har en bulle i ugnen. Mysan, Mysbert och Minimys. Mamma Mu och Pappa Puh.

Igår var en helt sjuk dag. Jag trodde jag var förberedd, trodde jag visste hur jag skulle reagera och känna. Heh, så fel jag hade.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig blivit så chockad i hela mitt liv!

Det var ju Kärlekens andranamns namsdag igår. Jag hade planerat att gå upp tidigt, fixa frukost på sängen med nybakta scones. Så fick jag bara ett infall att kissa på den där stickan så att jag kunde sluta hoppas en gång för alla, tänkte att mensen kommer när kroppen och hjärnan fattar att det är kört den här månaden.

Ja, jag kissade på stickan, slängde upp den på tvättmaskinen och tog fram grejor i köket för att fixa scones, satte på kaffe. Innan jag sätter igång med att kleta ner mig med deg, kollar jag på stickan, tänkte jag.

Kommer ut i badrummet och se på fan, är det inte TVÅ streck på stickhelvetet. Jag rusade in i sovrummet med stickan i högsta hugg och ropade: MYSBERT! JAG ÄR GRAVID! Han låg och sov och fick ett minst sagt chockartat uppvaknande Nähä, var det enda han fick fram.

Sen trillade jag ihop i en gråtande hög på hans bröstkorg. Jag kommer inte ihåg att vi åt frukost (fast han fick frukost på sängen, några scones blev det dock inte), jag kommer inte ihåg att jag dushade. Jag blev så chockad att det var som om jag befann mig utanför min egen kropp.

Jag trodde jag skulle bli glad, men jag blev rädd. Jag blev så fantastiskt rädd att jag vissa sekunder önskade det hela ogjort. Allt var så overkligt.

Det var inte så lätt att sitta på föreläsningar på eftermiddagen. Särskilt inte som det satt en mamma med en 2½ veckor gammal bebis bredvid mig. Herregud, vilken surrealism. Jag kunde inte stava till mitt eget namn, jag kunde inte stava till min arbetsplats namn.

Jag var så rädd för att jag blev rädd. Jag var rädd över att jag inte kände mig glad. Någonstans visste jag att jag var glad, men jag kunde inte känna det. Bara rädsla och overklighet. This is the end of life as we know it, var det enda jag kunde tänka klart.

Efter föreläsningarna var jag helt slut. Jag var så trött att jag knappt orkade stå eller gå. Kärleken var precis lika trött han. Vi la oss på soffan när vi kom hem, han somnade som en stock. Men i min hjärna elvispade tankarna runt, så någon sömn blev det inte för mig. Jag gick upp och började förbereda hemlagad pizza istället.

Men jösses, kan jag äta mozzarellaost kom det för mig. Jag tittade på innehållsförteckningen och mjölken är pastöriserad. Bra. Fetaost då? Även den var pastöriserad. Men herregud, jag röntgade ju foten för någon vecka sen, just när det är som störst risk för missbildningar hos embryot om det utsätts för strålning. Kallsvett. Men jag bad faktiskt om ett blyförkläde att lägga över magen. Då borde det väl inte vara någon fara? Ellerhur?!

Jag har berättat för de flesta i min närhet. För svärföräldrar, Kärlekens syskon, mina vänner, bror och svägerska. Det är förmodligen dumt, det är stor risk för missfall. Men om det sker, så slipper jag och Kärleken sörja ensamma. Min mamma kommer få reda på det när vi åker till västsverige om 1½ vecka.

Och nu vet vi att vi kan! Det tog på andra försöket Om det går åt skogen, så vet vi att vi kan.

Faktum är att jag i onsdags kväll sa till Kärleken: Jag känner mig gravid. Det är som om det är något där inne. Jag kan inte förklara det närmre. Jag bara känner att det är något i livmodertrakten. I onsdags kväll nyptes det flera gånger i livmodern. Nu vet jag att det var Minimys som bygger bo där inne. Ett mjukt, varmt och fluffigt bo håller h*n på att bygga. Och det lilla hjärtat börjar slå, stort som ett vallmofrö. När jag tänker på det kommer tårarna. Lyckotårarna.

För idag är jag inte lika rädd. Idag känner jag mig lugn och full av hopp och förväntan inför det som komma skall.

Imorse vaknade jag kl 4.31 och hade ett tomt värkade hål där magsäcken brukar sitta. Jag tänkte att om jag inte går upp och äter något nu, så kommer jag börja må illa. Jag gick upp och åt ett päron. Jag ställde mig på vågen också, så att jag vet utgångsvikten

En lätt yrsel, inte blodtrycksfallsyrsel, jag känner mig mer “lightheaded” och en närvaro i livmodern. Det är allt. Jag undrar när det kommer börja kännas “på riktigt”.

Det här ska bli så spännande!

Jag har just pratat med mvc. Vi har fått tid där den 29 okt. Då får jag träffa en läkare som ska göra en bedömning om jag behöver komma till en specialist-mvc i och med min medicinering med SSRI. Om jag vill göra NUPP-test får jag göra det privat i Stockholm, man får endast göra det via landstinget om man är över 35 år. Och det var ingen fara med att jag röntgat foten.

Kärleken pussade magen godmorgon imorse och hejdå när han gick till jobbet. Stolt som en tupp. Jag är också lite stolt

Herregud, vi är GRAVIDA!

 

Ja, för ett år sen fick vi reda på att det låg en blivande liten vrålapa och gonade sig i min mage. Och nu på söndag fyller hon 4 månader. Är det inte konstigt, så säg.

Underbara imorgon

Jag är slut som artist. Trött som en drutt. Får nästan panik.

Elvira är inne i den där jobbiga utvecklingsperioden som gör att hon inte kan vara ensam en sekund. Och inte sova på nätterna.

I natt vaknade hon klockan 1 och vägrade somna om. Jag fick ta med henne ner i vardagsrummet för att Kärleken skulle få sova. När jag väl lyckades få henne att somna vaknade hon varannan timme och vägrade somna om. Klockan 8 var det morgon, tyckte hon.

Idag har jag burit bebis. Hela dagen. Burit och burit så jag inte längre har någon känsel i högerhanden.

Nu på kvällen har hon varit så trött. Jag har fått hålla henne vaken i perioder för att öka chansen för en bra natt. När klockan var 19.45 gick det inte mer, då var hon så trött att ögonen gick i kors.

Ändå har nattningen pågått i 1½ timme. Hon är så trött! Somnar direkt när man tar upp henne, vaknar direkt när man lägger ner henne. Vrålar och skriker.

Jag blir galen. Jag orkar fan inte mer! Jag grinar och bär, grinar och bär. Jag står inte ut med det där skrikandet. Jag står inte ut med att hon vrålar efter mat och sen vrålar ännu mer när jag erbjuder henne mat. Jag står inte ut med att hon skriker värre när Kärleken bär, att det måste vara jag som bär. Jag vill ha min kropp ifred. En liten, liten stund.

Jag längtar tills imorgon. Då ska jag träna. Ensam. Ifred. Jag ska bränna bort alla de här stresshormonerna och träna järnet, strunta i att ett ledband i min högerfot gör ont.

Underbara imorgon.

Kaos är granne med Gud

För ett år sen smög jag upp svintidigt på morgonen och gjorde ett graviditetstest. Det var negativt. När Kärleken kikade på stickan några timmar senare tyckte han att han såg två streck och inte bara ett. Jag avfärdade honom, stickan hade legat för länge.

Då kunde jag inte ana att jag skulle bo i ett hus på landet med min underbara dotter och min underbara Kärlek ett år senare.

Eftersom Viran somnat så fint natten till i förrgår, bjöd hon på vakenfest igår kväll och i natt. Vi nattade i 3½ timme igår. Till slut var bebisen så övertrött att hon var som en Duracellkanin. Hon skrattade så hon tjöt och sprattlade som en fisk på torra land. Jag fick näst intill tvångsamma henne och samtidigt gå omkring för att hon skulle somna. Men då somnade hon å andra sidan som en stock.

Men hon har sovit för risigt i natt. Jag vet inte hur många gånger hon har väckt mig, säkert en gång i timmen. Hon har själv inte vaknat, men legat och smågnytt i sömnen och stökat omkring. Klockan 5.30 vaknade hon och vägrade somna om.

Ibland somnar hon om om hon får ligga på mitt bröst och sova. Men inte i morse. Hon låg och sparkade och knödde och rev mig med sina tånaglar. Efter en timme orkade jag inte mer. Kärleken tog henne och gick ner så att jag fick sova lite. Tacksammare mamma får man leta efter.

När jag vaknade till liv drog jag iväg och tränade direkt. Och när jag kom hem möttes jag av en underbar syn.

I hallen var det fullt av ljus. På köksbordet var det uppdukat en brakfrukost utan dess like. Det var amerikanska blåbärspannkakor, lönnsirap, juice, kaffe, wienerbröd. Och på det en ask med de ljuvligaste handgjorda praliner (jag svär, det är de godaste praliner jag någonsin ätit!), ett presentkort på Stadium och en Trisslott.

Om jag grät? Joråsåatteh, litegranna.

Man skulle kunna tro att jag fyller år, men det gör jag alltså inte.

Som grädde på moset somnade bebisen efter jag matat henne, så vi kunde njuta av frukosten och varandra i lugn och ro.

Sen bröt kaoset ut. Viran har varit klängigare än en murgröna, Kärleken fick asbråttom till jobbet och lämnade disk, ren tvätt och smutstvätt och en obäddad säng. Det har sett ut som ett bombat horhus här hemma idag. Och jag har burit bebis så att min högra handled dött en för tidig död.

Till slut somnade både bebis och jag på soffan och sov alldeles för länge. Viran ville fortsätta sova, men jag tvingade henne vaken i 2 timmar. Sen gick det inte mer, hon slocknade som ett ljus långt innan läggdags. Vilket såklart fick till följd att hon vaknade en timme senare och var omöjlig att få till att somna om.

Efter två timmar tog jag med henne ner i vardagsrummet, jag ville se Greys Anatomy. Lillan halvsatt i soffan och tittade hon också och pratade med figurerna på tvn och skrattade så hon kiknade. Lilla övertrötta bebis! Det är svårt att låta bli att skratta med henne, men jag vill ju inte speeda upp henne ytterligare.

När hon sprallat klart i soffan och i vagnen, lyfte jag upp henne för att amma, men hon slocknade innan jag hann få fram matförpackningen. Jahapp, så var det med det.

Nu sover liten, jag äter de ljuvligaste pralinerna och läser en bok i soffan under en filt och väntar på att Kärleken ska komma hem och krama mig.

Om inte kaoset bor granne med Gud, så bor det i alla fall bra nära paradiset – det vill säga här. Hemma hos mig.

Perfekt kväll

Igår hade vi den perfekta kvällen!

Elvira somnade mönstergillt kl 20.30. Vi brydde oss inte om att slå på tvn, istället tände vi värmeljus och satte på klassisk musik och kröp upp i soffan under en filt med varsin bok. Där satt vi och mös i flera timmar. Ute blåste det höstruskigt.

Härmed lovar och svär jag på att ha en tv-fri kväll i veckan från och med nu!

Marknad

Igår gjorde Elvira marknadspremiär på Mickelsmässmarknad i Örsundsbro. Hon tog det hela med ro, trots alla tusentals människor. Först sov hon i vagnen, när hon lessnade på det, fick hon åka Babybjörn med pappan.

Vi träffade en fd kollega till mig och slog följe en stund. Hon har en enmånadersbebis och en 2-åring. Vi träffade även på en kollega till Kärleken och hennes man, som är kursare med mig.

Jag åt godis tills jag mådde illa, sen köpte vi en heliumballong till Elvira. Den var i form av en cementbil. När vi skulle åka hem efter ett antal timmar, slet sig ballongen i den kraftiga vinden och landade i en taggbuske. Tragik! :( Jag var ledsen över den där ballongen hela kvällen.

När vi kom hem var vi så slut hela familjen att vi däckade alla tre på soffan och sov i över en timme. Jisses, jag är inte van vid så mycket folk! Nu kommer jag inte behöva se folk på ett halvår, allra minst. Det var skönt att komma hem till lugnet här ute i spenaten.

När det var sängdags för Elvira, gick det INTE att få henne att sova. Hon kom inte i säng förrän närmre 22.30. Puh! Å andra sidan sov hon relativt länge i morse. Skönt för en trött mamma!

När jag mornat mig och matat barnet drog jag iväg till Curves för ett träningspass. Nog effektiv träning, det där. Det kändes på alla möjliga ställen idag. Jag duschade i lugn och ro och passade på att handla hem lite extra gott till frukosten. Typ juice och rostbröd.

I mitt huvud vet jag att Kärleken och jag har lika mycket ansvar för Elvira. Hon är ju Kärlekens barn precis lika mycket som mitt. Att jag står för maten just nu är egentligen det enda som skiljer. Och att jag är mammaledig och därmed har det fulla ansvaret för henne när han jobbar. Trots att jag VET att det är så, att vi har lika mycket ansvar för henne när vi båda är hemma, så har jag dåligt samvete när jag är borta och låter Kärleken ta hand om Elvira. Det känns som om hon är mitt ansvar.

Det är förbannat irriterande, för istället för att bara njuta av att göra saker enbart för mig själv, så har jag en liten klump i magen och ett litet stresspåslag, en röst som säger att jag måste skynda mig hem.

Vad beror det på? Tidigare generationers könsfördelning av hushållsarbete? Luther?

Nu sitter Elvira här bredvid mig och skrattar, pratar, kvittrar och prasslar med sin bok i babysittern. Det roligaste hon vet just nu är när jag låtsasnyser. Så det gör jag lite då och då :)

Däremot blev hon så rädd att hon grät när jag nös på riktigt för en stund sen. Stackars liten.

Och för att fira kanelbullens dag har hon på sig sin kanelbulle-body. Och jag har ätit två kanelbullar. Vaddå?! Jag har faktiskt tränat idag! ;)