Underbara imorgon

Jag är slut som artist. Trött som en drutt. Får nästan panik.

Elvira är inne i den där jobbiga utvecklingsperioden som gör att hon inte kan vara ensam en sekund. Och inte sova på nätterna.

I natt vaknade hon klockan 1 och vägrade somna om. Jag fick ta med henne ner i vardagsrummet för att Kärleken skulle få sova. När jag väl lyckades få henne att somna vaknade hon varannan timme och vägrade somna om. Klockan 8 var det morgon, tyckte hon.

Idag har jag burit bebis. Hela dagen. Burit och burit så jag inte längre har någon känsel i högerhanden.

Nu på kvällen har hon varit så trött. Jag har fått hålla henne vaken i perioder för att öka chansen för en bra natt. När klockan var 19.45 gick det inte mer, då var hon så trött att ögonen gick i kors.

Ändå har nattningen pågått i 1½ timme. Hon är så trött! Somnar direkt när man tar upp henne, vaknar direkt när man lägger ner henne. Vrålar och skriker.

Jag blir galen. Jag orkar fan inte mer! Jag grinar och bär, grinar och bär. Jag står inte ut med det där skrikandet. Jag står inte ut med att hon vrålar efter mat och sen vrålar ännu mer när jag erbjuder henne mat. Jag står inte ut med att hon skriker värre när Kärleken bär, att det måste vara jag som bär. Jag vill ha min kropp ifred. En liten, liten stund.

Jag längtar tills imorgon. Då ska jag träna. Ensam. Ifred. Jag ska bränna bort alla de här stresshormonerna och träna järnet, strunta i att ett ledband i min högerfot gör ont.

Underbara imorgon.