För ett år sen

Ursäkta gårdagens utbrott. Jag visste bara inte var jag skulle göra av all trötthet och frustration. Jag har många tankar och funderingar just nu, men det spar jag till en annan dag.

För idag, för ett år sen, skrev jag såhär i skyddade inlägg:

HOPPSAN

Jag kunde inte hålla mig tills på fredag med att testa igen. Kissade just på en sticka.

Det var två streck på stickan…

PA080001

Inte helt lätt att se, men där är två streck på stickan.

Chockad!

Befruktning skedde ca
Du har gått ?
Men du är i ?
Du är i
Du är i
Du har gått
Och har ca
Förlossningsdag ca +/- 2 veckor

 

och lite senare skrev jag:

FÖRTYDLIGANDE

PA090002

Alltså, ja, jag är gravid. På tjocken. Har en bulle i ugnen. Mysan, Mysbert och Minimys. Mamma Mu och Pappa Puh.

Igår var en helt sjuk dag. Jag trodde jag var förberedd, trodde jag visste hur jag skulle reagera och känna. Heh, så fel jag hade.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig blivit så chockad i hela mitt liv!

Det var ju Kärlekens andranamns namsdag igår. Jag hade planerat att gå upp tidigt, fixa frukost på sängen med nybakta scones. Så fick jag bara ett infall att kissa på den där stickan så att jag kunde sluta hoppas en gång för alla, tänkte att mensen kommer när kroppen och hjärnan fattar att det är kört den här månaden.

Ja, jag kissade på stickan, slängde upp den på tvättmaskinen och tog fram grejor i köket för att fixa scones, satte på kaffe. Innan jag sätter igång med att kleta ner mig med deg, kollar jag på stickan, tänkte jag.

Kommer ut i badrummet och se på fan, är det inte TVÅ streck på stickhelvetet. Jag rusade in i sovrummet med stickan i högsta hugg och ropade: MYSBERT! JAG ÄR GRAVID! Han låg och sov och fick ett minst sagt chockartat uppvaknande Nähä, var det enda han fick fram.

Sen trillade jag ihop i en gråtande hög på hans bröstkorg. Jag kommer inte ihåg att vi åt frukost (fast han fick frukost på sängen, några scones blev det dock inte), jag kommer inte ihåg att jag dushade. Jag blev så chockad att det var som om jag befann mig utanför min egen kropp.

Jag trodde jag skulle bli glad, men jag blev rädd. Jag blev så fantastiskt rädd att jag vissa sekunder önskade det hela ogjort. Allt var så overkligt.

Det var inte så lätt att sitta på föreläsningar på eftermiddagen. Särskilt inte som det satt en mamma med en 2½ veckor gammal bebis bredvid mig. Herregud, vilken surrealism. Jag kunde inte stava till mitt eget namn, jag kunde inte stava till min arbetsplats namn.

Jag var så rädd för att jag blev rädd. Jag var rädd över att jag inte kände mig glad. Någonstans visste jag att jag var glad, men jag kunde inte känna det. Bara rädsla och overklighet. This is the end of life as we know it, var det enda jag kunde tänka klart.

Efter föreläsningarna var jag helt slut. Jag var så trött att jag knappt orkade stå eller gå. Kärleken var precis lika trött han. Vi la oss på soffan när vi kom hem, han somnade som en stock. Men i min hjärna elvispade tankarna runt, så någon sömn blev det inte för mig. Jag gick upp och började förbereda hemlagad pizza istället.

Men jösses, kan jag äta mozzarellaost kom det för mig. Jag tittade på innehållsförteckningen och mjölken är pastöriserad. Bra. Fetaost då? Även den var pastöriserad. Men herregud, jag röntgade ju foten för någon vecka sen, just när det är som störst risk för missbildningar hos embryot om det utsätts för strålning. Kallsvett. Men jag bad faktiskt om ett blyförkläde att lägga över magen. Då borde det väl inte vara någon fara? Ellerhur?!

Jag har berättat för de flesta i min närhet. För svärföräldrar, Kärlekens syskon, mina vänner, bror och svägerska. Det är förmodligen dumt, det är stor risk för missfall. Men om det sker, så slipper jag och Kärleken sörja ensamma. Min mamma kommer få reda på det när vi åker till västsverige om 1½ vecka.

Och nu vet vi att vi kan! Det tog på andra försöket Om det går åt skogen, så vet vi att vi kan.

Faktum är att jag i onsdags kväll sa till Kärleken: Jag känner mig gravid. Det är som om det är något där inne. Jag kan inte förklara det närmre. Jag bara känner att det är något i livmodertrakten. I onsdags kväll nyptes det flera gånger i livmodern. Nu vet jag att det var Minimys som bygger bo där inne. Ett mjukt, varmt och fluffigt bo håller h*n på att bygga. Och det lilla hjärtat börjar slå, stort som ett vallmofrö. När jag tänker på det kommer tårarna. Lyckotårarna.

För idag är jag inte lika rädd. Idag känner jag mig lugn och full av hopp och förväntan inför det som komma skall.

Imorse vaknade jag kl 4.31 och hade ett tomt värkade hål där magsäcken brukar sitta. Jag tänkte att om jag inte går upp och äter något nu, så kommer jag börja må illa. Jag gick upp och åt ett päron. Jag ställde mig på vågen också, så att jag vet utgångsvikten

En lätt yrsel, inte blodtrycksfallsyrsel, jag känner mig mer “lightheaded” och en närvaro i livmodern. Det är allt. Jag undrar när det kommer börja kännas “på riktigt”.

Det här ska bli så spännande!

Jag har just pratat med mvc. Vi har fått tid där den 29 okt. Då får jag träffa en läkare som ska göra en bedömning om jag behöver komma till en specialist-mvc i och med min medicinering med SSRI. Om jag vill göra NUPP-test får jag göra det privat i Stockholm, man får endast göra det via landstinget om man är över 35 år. Och det var ingen fara med att jag röntgat foten.

Kärleken pussade magen godmorgon imorse och hejdå när han gick till jobbet. Stolt som en tupp. Jag är också lite stolt

Herregud, vi är GRAVIDA!

 

Ja, för ett år sen fick vi reda på att det låg en blivande liten vrålapa och gonade sig i min mage. Och nu på söndag fyller hon 4 månader. Är det inte konstigt, så säg.