Väggen, here I come

Okej. Jag är trött. Så innihelvete trött. Utmattad. Egentligen vill jag inte skriva så mycket, jag vill inte att det ska låta som om jag klagar på Elvira, för det gör jag inte. Hon är det underbaraste som någonsin hänt mig och jag hade inga illusioner om att det skulle bli lätt att vara mamma.

Likförbannat är väggen nära. Jag är lite orolig för att den där postnatala depressionen ligger och lurar i faggorna. Tre timmars sömn per dygn under en längre tid kan få vem som helst lite klen.

Det går bra när vi är två. Då kan jag få sova lite under dagtid. Men när Kärleken jobbar natt är det inte lätt. Jag får ta hela nattningen, vilket innebär 2-3 timmars bärande, ammande, vyssande, ammande, bärande, sjungande, bärande, ammande. Jag får vakna en gång varannan eller varje timme och amma och bära. Kan sen inte somna om, då har jag ju hunnit vakna. Hinner somna om lagom tills det är dags för nästa vakenperiod för Elvira.

Kärleken kommer hem tidigt på morgonen och sover hela dagen. Är vaken ett par timmar innan han åker igen.

De korta stunderna Elvira sover på dagen (det rör sig om ett par halvtimmespass per dag) försöker jag äta. Om jag orkar. Annars sover jag. Jag lyckas somna lagom tills hon vaknar.

Emellan sovpassen gnälls det och det ska bäras. Hon är ju supertrött, stackars liten. Men så fort hon somnat och man lägger ner henne är hon klarvaken och går upp i brygga av illvrål.

I förrgår var ett riktigt bottennapp. Jag var iväg på fika hos ett par i föräldragruppen. Det var inte kul. Jag ville bara därifrån. Ångestsvett. Åkte hem efter bara en timme.

Det var som om jag var helt likgiltig. Jag skötte om Elvira, ammade, bytte blöjor, bar. Men jag brydde mig inte om henne. Jag brydde mig inte om hon sov eller var vaken, brydde mig inte om att hon satt och glodde på tv och var så trött att hon var hålögd. Jag åt ingenting mer än frukost på hela dagen.

Och det fyllde mig med sån skam och skuld och ångest. Och jag känner mig helt jävla värdelös. Andra klarar ju sånt här utan att klappa igenom, varför måste jag vara så jäkla svag. Andra klarar av kolikbarn som skriker flera timmar varje dag i flera månader. Jag klarar inte av ett par, tre veckor av kinkig bebis.

Jag kände inte igen mig själv. Tålamodet var obefintligt, jag var irriterad och ville bara att ungen skulle hålla käften och låta mig vara ifred.

Jag skäms verkligen när jag skriver det här, för jag älskar min unge mer än livet. Jag skulle hellre dö än att mista henne.

Men just nu är jag så trött. Så trött. Trött på den eviga kampen, varenda gång det ska sovas. Trött på att jag behöver ta nattningarna, eftersom det är jag som är utrustad med tuttar. Trött på att vakna oändliga gånger per natt och mata och bära och trösta. Trött på att känna mig panikslaget livegen, att sitta fast, att aldrig kunna andas, att klibba fast. Klaustrofobi.

Det som hjälper är att träna. Då får jag 1½ timme alldeles för mig själv. En halvtimme i bilen fram och tillbaks, en halvtimmes svettande, lyftande, hoppande. En halvtimme lååång härlig dusch, påklädning, stretching. Sen känner jag mig som en ny människa. Stressen bortbränd, mjuk och varm i musklerna, trött men inte sömnig.

Och att köra bil. När jag inte orkar mer sätter jag Elvira i babyskyddet och åker en sväng. Hon brukar bli tyst, sitter och tittar en stund, leker med någon leksak en stund och somnar sen. Det är nästan som att vara ensam. Jag kan lyssna på radio, stanna och köpa en kopp kaffe och dricka i lugn och ro.

Men alla dagar vågar jag inte köra bil. Jag är helt enkelt för trött.

Jag ska ge det ett par veckor till, men fortsätter hon vakna så ofta för att få mat, så är det jag som börjar med ersättning på kvällen, så hon blir riktigt, riktigt mätt.

Och på onsdag åker jag hem till mamma. Då kan hon bära och leka och gulla med Elvira och jag få sova. Åh, himmel! Sömn!

Och på tal om det ska jag nu trilla i säng, så jag kanske hinner sova en liten stund innan mitt älskade lilla barn vaknar igen.