Sockerråttan

Hoho, jag har inte gått under jorden. Inte ens i ide, trots att jag kanske skulle behöva det.

Jahapp, vad har hänt sen sist? Låt se…

Jag har suttit insnöad hemma hos mamma. Det har snöat. Och snöat. Och snöat och snöat och snöat. Och snöat. På längde, tvären och bredden och i kubik. Och blåst. Sen snöade det lite till. Runt två meter snö. Vad sägs om det? Nej, hon bor inte i norrlands inland, hon bor på Dalboslätten. Där det de senaste dagarna rått nån slags undantagstillstånd. Alla vägar utom riksvägen har varit avstängda, hemtjänsten har åkt runt i bandvagnar.

Jag och Partnern började skotta flitigt. Och vi skottade och skottade. Sen drack vi kaffe och skottade lite till. När vi var klara med skottandet, började vi om från början.

Jag hade tänkt hälsa på bror med familj och bästvännen. Kanske till och med gå på fest på fredagen. Men se, det gick inte. Jag har suttit inne. Myst med bebis, mammor, spelat Uno. Och skottat snö.

På lördagen skulle jag åka hem, var det tänkt. Men jisses, vilket väder. Det kändes som om undergången var nära. Fast där ute på landet är det såklart värre änvad det brukar vara på riksvägen. Så jag åkte utan bebis ner till riksvägen för att kolla läget. Det var med nöd och näppe jag tog mig fram. Hade jag fått möte hade det varit kört.

Så, nej, inte förrän det var plogat nere på landsvägen tänkte jag ge mig iväg. Och när det sker, vet man aldrig. Snöröjningen fungerar suboptimalt där nere, kan man lugnt påstå.

Men se på fan, plogbilen kom. Jag kastade ner alla våra saker i väskorna, kastade i mig själv lite käk, på med kläder på barnet och sen bar det av.

De första 1½ milen var det med hjärtat i halsgropen. Sen lättade det och det var mer eller mindre lugna gatan hela vägen.

Men eftersom vi åkte på dagtid fuckade jag upp Elviras dygnsrytm lite. Hon sover ju bara i bilen. Så när vi kom hem hade hon sovit klart, tyckte hon.

Kärleken var hemma (hade varit hemma hela veckan faktiskt, han fick inte nya jobbet, stöp på mållinjen kan man säga, men jag är inte så ledsen över det. Tvärtom. Nu sliper vi flytta och han kan vara pappaledig.) och hade eldat duktigt i kaminen, så det var varmt och skönt.

Och tur var väl det att vi åkte när vi gjorde, för det har inte plogats sen dess. Inte förrän idag. Mamma har varit helt insnöad. På riktigt. En meter snö på vägen, dörrar som inte går att få upp, pulsa i midjehög snö och gräva och leta för att hitta soptunnan. Helt sanslöst sjukt. Aldrig varit med om något liknande. Men vi lär ju få en vit jul i alla fall.

Men det är nåt skumt med Elvira, alltså. Hon har sovit och sovit hemma hos mamma. Jag jag stoppat in nappen, lagt henne och inom ett par minuter har hon sovit. Och sovit länge. Och ofta. Och mycket. Och gärna.

Nu när vi är hemma igen är det samma gamla visa. Hysteriska anfall varje gång det ska sovas. Jag måste hålla fast henne för att hindra henne från att klösa sig, mig, lakanet, kudden, hasa upp och slå huvudet i sänggaveln, sparka sig blå mot sängkanterna. Allt medan hon vrååålar. Hur är det möjligt att det kan låta så högt och så illa om en sån liten sötnos?

Så håller hon precis på att somna och då är det som om hon kommer på sig själv och så är det repris på hysterin. Tills att hon är så utmattad att hon somnar. Och sover 30 minuter, pip.

Jag begriper exakt ingenting.

Vad är det för demoner som flyger i henne här hemma? Vi har samma rutiner, gör samma saker. Det är bara omgivningarna som är annorlunda.

Igår lessnade jag ur ganska hårt när jag hållt fast henne i sängen en havtimme och så fort jag släppte så började klösandet och sparkandet och hasandet igen.

Jag höjde rösten. Mot en 5-månadersbebis. Moget. Verkligen. Och konstruktivt. Framförallt konstruktivt. (När jag på uppmaning upprepade hur högt jag höjde rösten blev jag skrattad åt. “Kallar du det där för att höja rösten, jag kallar det för att prata i ett mer irriterat tonfall.” Nåja.) NU LIGGER DU STILL! LIGG STILL, VAR TYST, TA NAPPEN, SOOOOV!

Elvira tittade på mig som om jag vore dum i hela huvudet. Och sen garvade hon. Jahapp. Där fick man för det.

Fast det känns bra mycket bättre att hon garvar åt min frustration än att hon skulle bli ledsen och rädd. Vi har nog lyckats att få henne trygg och känna sig älskad. Det är i stort sett det jag har som mål.

Hon garvar också när jag nekar henne att dra mig i håret. Nej, säger jag och drar undan håret. Hon garvar och grabbar tag i håret igen. Neeejjj i en lite mer bestämd ton. AJJABAJJA! Storgarv. Och så fortsätter det. Det är ju skönt att hon är glad. Eller så.

Och hon har en ny favorit. Förutom banan. Det är päron. Ibland ångrar jag nästan att jag introducerade frukt för henne. Det är det enda hon vill ha. Hon skulle kunna leva på frukt om hon fick. Så nu måste jag blanda päron i gröten efter ungefär halva portionen för att få i henne resten. Till lunch blir det en kvarts sked päron, två skedar puré, en kvarts sked päron, två skedar puré. Lilla gottegrisen. Hon börjar gapa så fort hon ser en banan. Eller om jag går till kylskåpet och tar ut en liten burk päron.

Som en liten söt fågelunge sitter hon där och gapar “mata mig”. Och nåde mig om det inte går fort nog.

Håhåjaja, jag vet inte om jag vill vara med när 2-årstrotset sätter in…

Julpynt

Det var meningen att jag skulle hälsa på folk och gå på stan och så när jag var här den här gången. Men med det här vädret som är, så åker man ingenstans. Eller åtminstone gör inte jag det.

Men idag tog vi oss ut. Här ute på landet har vädret varit ok. Det var det inte inne i stan, om vi säger så… Snöstorm galore.

Först fick jag ut och försöka hacka ut bilen från all is. Det tog ett litet tag.

Sen på med overall och mössa på bebisen, ner med bebisen i bilbarnstolen, in med vagn i bagaget, ner med mellis i skötväska, på med kläder på mamman och sen skjuts in i bilen med oss allihop.

Först till Tygladan. Köpte två par julgardiner till vardagsrum/bibliotek, två par julgardiner till köket, en jullöpare till vardagsrumsbordet, tre små juldukar till köksbordet och lite julservetter. Världens snällaste mammor betalade :-o

Sen vidare till köpcentret. Där köpte jag halmbock, två julstjärnor med upphängning och lampor, en ljusstake, två ljusslingor till verandan och ett halmhjärta att hänga på ytterdörren.

Mammorna köpte en mixer till mig, så jag kan göra puréer till Lillis. Det funkar inte med stavmixer, har jag märkt.

Något annat som inte funkar optimalt är u-tangenten på tangentbordet i min nya dator. Man måste trycka många gånger för att det ska bli ett u. Suck! Jag har INTE spillt ner något i tangentbordet!

Något som däremot verkar funka är kommentarerna. Det måste vara hos dig felet ligger, Nori :(

Kommentarer

Jag har fått mail av en läsare. Hon kan inte kommentera, kommentarerna försvinner.

Kan ni kommentera? Kan ni göra mig en tjänst och testa om ni kan kommentera på det här inlägget? Annars kan ni väl maila mig så får jag luska vidare. Mailadressen hittar ni här till höger. *pekar*

Schysst!

Innesittarväder

Brr, vilket väder! Jag brukar alltid gå på barnvagnspromenad när Elvira ätit lunch. Hon somnar i vagnen och sover en halvtimme utan att jag behöver göra något. Men om jag inte börjar gå med vagnen innan halvtimmen gått, så vaknar hon. Jo, för det är fortfarande stört omöjligt att få henne att sova längre än en halvtimme dagtid.

Nåväl, igår gick jag ut på den sedvanliga promenaden. Det blåste och snöade på tvären. Det var inte plogat. Det var helt enkelt inte lätt. Det kändes som om mitt ansikte blev sandblästrat av vind och snö.

Idag struntade jag i den där promenaden. För idag var det ännu värre väder.

Men vet ni. Helt plötsligt har min lilla skrutta bytt sovmönster.

I vanliga fall sover hon till 7.30, en halvtimme på förmiddagen, allt mellan en halvtimme och 1½ timme på lunchen och en halvtimme på eftermiddagen. Och inför varje sovstund (utom den runt lunch) ska det gråtas och kinkas och vara stört omöjligt, trots att hon är så trött att hon varken vet ut eller in.

Igår eftermiddag sov hon nästan två timmar.

I förmiddags stoppade jag in nappen i hennes mun, la henne på mage i sängen. Där låg hon och plirade. Och somnade. Och sov i nästan 2 timmar. Hon sov över sin lunch. Som hon fick när hon vaknat. (Lunch som jag och mamma färdigställde igår – morots- och potatispuré. Inte sådär jättegott, tyckte Viran.)

Hon orkade vara vaken två timmar, sen var hon jättetrött. Jag gav henne nappen, la henne på min mage i sängen och vi somnade båda två och sov i nästan 1½ timme.

Vad är det som har hänt, liksom?! Nu är det ju meningen att hon ska vara inne i en utvecklingsperiod och vara klängig och kinkig, inte vilja äta och inte vilja sova. Humm. Istället sover hon, äter, får tänder och har slutat amma.

Vet ni, jag tror inte så mycket på vad alla experter och förståsigpåare säger. Jag lyssnar väldigt sällan på goda råd. Jag provar mig fram och märker vad som funkar på Elvira. Jag vet hur Elvira funkar, jag vet vem Elvira är och vad som funkar för henne. (Nåja, VI vet hur Elvira funkar, vi är ju faktiskt två.) Ibland blir jag nästan lite irriterad över alla råd, hur välmenande de än är.

(Extra irriterad blir jag på BVC-sköterskan som med bestämdhet hävdar att olika barn har olika sömnbehov och att Elvira sover så mycket som hon behöver. När jag säger att allt vore frid och fröjd om bebisen var nöjd, pigg och glad efter att ha sovit sin halvtimme, säger hon att jag nog misstolkar hennes signaler, att hon inte alls behöver vara trött. Då blir jag riktigt arg! Jag VET när min unge är trött. Jag vet när hon är hungrig, när hon är pigg, när hon har ont, när hon är rädd, när hon är ledsen, när hon är glad.)

Nåväl, det gäller att passa på att njuta så länge det varar.

Ett år

För ett år sedan stannade tiden för en stund. För ett år sedan hände det ofattbara. Den mest levande människan jag någonsin träffat fick sladd med sin bil i snömodden. I mötande körfält kom en buss.

Där på vägen, utanför Dorotea, miste min vän och hennes åttaåriga dotter livet. Lillgrabben blev kvar, skadad men vid liv.

Jag vet att du ser och hör mig därifrån din himmel, Tea. Älskade Fin. Jag vet att du inte vill att vi ska vara ledsna, men vet du, jag saknar dig så himla, himla mycket. Elviras gudmor i himmelen.

Ikväll brinner ljusen, ett för dig och ett för Tilde.

För evigt sörjda och saknade.

Så delar man tillslut upp sitt liv i två – före och efter – med saknaden som en spänd bubbla i mitten
Man kan faktiskt röra sig runt den
Man kan skratta och le och gå vidare,
men det räcker med en enda långsam rörelse,
att man böjer sig framåt, för att man ska bli
fullt medveten om tomrummet i mitten.

Dålig smak

Sitter hemma hos mor och myser. Resan ner gick bra, mycket tack vare Partnern som kommit upp med tåget enkom för att kunna trösta Elvira om hon skulle vakna och vara ledsen.

Hon vaknade några gånger, Partnern gav henne flaska och hon somnade om.

Partnern är guld!

Idag har jag och Elvira gjort badkarspremiär. Åhå, så kul det var! Mot slutet rockade hon loss ordentligt och plaskade så det gick svallvågor i badkaret. Hon fick hela ansiktet fullt med vatten flera gånger, men det brydde hon sig inte om. Det måste vi göra om innan vi åker hem igen!

Vädret här nere är äckligt! Nollgradigt, 2 dm snömodd på (de ännu oplogade) vägarna, snöblandat regn, snålblåst. Det var inte helt lätt att ta sig fram med sin Brio Sing-vagn idag. Inte gjord för såna förhållanden, den är gjord för att finsprätta med på stan!

Förövrigt sitter jag här med en dålig, fadd smak i munnen. Jag kan inte begripa hur folk kan utnyttja sina barn att gå sina egna (dunkla) ärenden. Vill du nåt, så ha åtminstone stake och mod att göra det själv! Att gå omvägen via och att gömma sig bakom sina barn, att använda dem som murbräcka, är fan så fegt! BLÄ!

Nummer två

Efter ett par dagar av kinkighet och kvällar då sömn inte stått högst upp på önskelistan för litet barn, har nu tand nummer två brutit igenom.

Igår var vi på BVC. 7315 gram och 63,5 cm, följer kurvan exakt. 7315 gram kärlek.

Imorgon åker jag och tandtrollet hem till mormödrarna, eftersom Kärleken ska göra det sista (och värsta) testet för nya jobbet och blir borta en hel vecka.

Förövrigt håller jag på med projektet “lära-sig-somna-själv-även-på-dagen”. I förmiddags gick det bra efter bara 20 minuters gnäll. Nu har hon gnällt och stökat 45 minuter. Maken till envis bebis! Fattar inte vem hon ärvt den egenskapen av… *hmmm* Förr eller senare måste hon ju somna, hon är så trött att hon ser sjuk ut, stackarn.

Tandtroll

Måste bara meddela att mammas stora lilla tjej har fått sin första tand. Nere till höger. Och den vänstra är på gång upp den med.

Mammas lilla plutta börjar bli stor.

Hur beskriver man kärleken till ett barn? Det enda jag kan komma på att säga är TACK UNIVERSUM för att vi fick ynnesten att få just Elvira! TACK!

Åh puh!

Igår satt jag och skrev och skrev men när jag skulle posta försvann alltihop ut i cyberrymden. Bah!

Vad jag skrev? Jag skrev om söndagsångesten jag led av igår. Första gången på evigheter som jag haft söndagsångest. Har ju inte behövt det på 8½ månad.

Men igår hade jag det. För idag har jag jobbat.

Jag skulle få en lugn start, resurs på förmiddagen, bokad lista på eftermiddagen.

He. Hehe. Jomenvisstserru.

För det första var jag nervös. Faktiskt skitnervös. Så nervös att jag skakade. Både för att jobba och för att vara borta från min älskade unge en hel dag.

Nya motorvägen har öppnat och det gick väldigt mycket lättare att ta sig till stora djursjukhuset. Sparade kanske inte så många minuter, men det kändes mycket snabbare. Bara en sån sak som att slippa ligga bakom sega långtradare utan möjlighet att köra om och att slippa sakta ner till 50 i Hummelsta.

När jag kom fram gick jag upp och fixade en nyckel, haffade ett skåp. Tänkte återbekanta mig med journalsystemet, uppdatera lite gamla kunskaper som förmodligen finns där nånstans, men som är begravda i mammabubblan.

Fasteh, så blev det inte. Massor av sjuka veterinärer och jag fick hoppa in på akuten direkt på morgonen.

Hur det gick? “Sådär”, kan man väl säga. Snacka om ringrostig! Hur var det nu man beställde röntgenbilder? Blodprover? Skrev in? Första delen av förmiddagen var lugn. Sen fyllde det på i facken tills hela journalstället var fullt. Och jag var så låååångsam!

Konstig, vinglig katt. Hund med tväront i munnen utan synbar anledning (eosinfil myosit?). Avlivning av uråldrig katt. Hund med ont någonstans (why oh why kan inte djuren prata?!) och så vidare.

Avlivningen somnade som den skulle. Tyvärr somnade en annan patient också. Av någon anledning som åtminstone inte jag kan begripa. Har jag missat något? Hur kan man missbedöma något så totalt? Men ultraljudsveterinären som ju också såg hunden hade gjort samma bedömning som jag. Jag hoppas verkligen att det inte var mitt fel!

Typiskt att sånt ska hända första dagen på jobbet! Man tappar lätt det ynka lilla självförtroende man försöker uppamma.

Lunch? Glöm det. Slet vidare med patienterna på akuten eftersom det inte fanns någon veterinär som kunde ta över. Slet mitt hår mellan varven också. Kastade i mig lite mat och sprang sedan upp till veterinärrummet och ringde bokade telefontider. Till djurägare som jag aldrig träffat för att prata om djur jag aldrig sett.

Sen bokad lista. Den gick iaf bra. Tror jag. Ingen dog i alla fall. Man blir lite lätt konfys bara när djurägare ställer frågor som jag kunnat svara lätt på för 8½ månad sen. Saker som jag nu vet att jag borde veta och vet att jag har vetat, men som på något mystiskt vis liksom bara försvunnit.

Nåväl, jag kunde sluta i tid och körde hem som ett skott. Längtade mig fördärvad efter mina två kärlekar här hemma. Jag brydde mig inte ens om att köra in bilen i garaget, ställde den utanför och rusade in. Lillan var fortfarande vaken. Inte förrän jag fick se henne, lukta på henne, pussa och krama henne insåg jag hur extremt mycket jag saknat henne. Det var så ljuvligt att komma hem till henne att jag började gråta lite. Tänk att man kan sakna någon så mycket att man gråter när man bara varit ifrån henne 11 timmar.

Jag hann bara byta blöja, sätta på jamas och natta, sen sov hon. Som en stock.

Och jag har en brutal huvudvärk och extrem tröttma. Pappan och Viran har haft det bra här hemma. De måste tagit ut sig alldeles, för Viran somnade som sagt som en stock. Utan omnattning och gnäll. Och pappan sitter och halvsover i soffan. (Han har förresten också insett hur svårt det är att hinna med något öht när man har en liten kulting att passa upp på. Petitesser som att äta och gå på toa är inte så viktigt, bara bebisen är nöjd.)

Nu är det 2 veckor till nästa arbetspass. Det blir nog bra. Kanske. Imorgon ska jag och lillis hänga hela dagen. Pussas och kramas och mysa.

Så mycket kärlek!

Ja, det var min första dag som yrkesarbetande mor. Det var kul. Utmattande. Stressigt. Nervöst. Jobbigt. Det var jätteroligt att träffa kollegor och sköterskor och alla andra! Det var kul att vara tillbaks. Det var kul att känna sig upskattad för annat än det som finns i mjölkförpackningarna. Det verkade som om folk blev glada över att se mig tillbaks, och det värmde ett ynkligt veterinärshjärta.

Fast det är allt bra härligt att vara mammaledig också! :)