Solokvist

Jag sitter här, alldeles ensam hemma. Och känner mig… ensam. Jag minns inte hur det var innan Elvira kom. Fy, så trist det måste ha varit! Jag har ingen aning om vad jag ska sysselsätta mig med de timmar Kärleken och Elvira är borta.

Bädda sängen, kanske? Småplocka lite?

Fast det är ju svårt. Min rygg har en annan åsikt om vad jag ska ta mig till idag. Det var ju därför jag blev kvar hemma.

För imorse när jag böjde mig ner för att ta upp byxorna från golvet hände det något. Det small inte till som det gjorde sist, då jag fick ryggskott. Det var mer som om hela ryggen fick kramp. Ända upp i huvudet har jag ont. Och allt jag kan ta är Alvedon. Har fått ett recept på Dexofen av doktorn, men jag vet inte om jag kommer våga ta det. Vill inte att Elvira ska få i sig såna saker.

Fy, så tyst det är. Jag saknar min älskade bebis. Den bästa bebisen i hela världen. Som skrattar så hon kiknar när man pussar henne på magen. Som har ett humör som en vildkatta och är envis som en åsna. Jag kan verkligen aldrig få nog av henne. Jag är såld. Helt såld.

På kvällen när hon somnat saknar jag henne så mycket att jag sitter vid datorn och tittar på kort på henne. Hahaha. Jag är nog en smula störd, ja.

Då, för många år sen, hade jag en dröm om hur mitt liv skulle se ut i framtiden. Jag var fullt på det klara med att det bara var en dröm, aldrig skulle bli verklighet. Men drömma kan man ju. Min dröm bestod i att jag skulle bli veterinär. Att jag skulle hitta någon att älska bortom sans och vett. Att vara sådär galet kär som man bara läser om i tantsnusknoveller. Jag skulle bo i ett rött hus med vita knutar ute på landet och elda i kamin, vedspis eller öppen spis för att få värme på vintern. Jag skulle ha barn.

Och nu, många år senare, lever jag min dröm. Jag lever mitt i en dröm.

Hollywood-ending, släng dig i väggen, säger jag. Mitt liv är bättre.