Åh puh!

Igår satt jag och skrev och skrev men när jag skulle posta försvann alltihop ut i cyberrymden. Bah!

Vad jag skrev? Jag skrev om söndagsångesten jag led av igår. Första gången på evigheter som jag haft söndagsångest. Har ju inte behövt det på 8½ månad.

Men igår hade jag det. För idag har jag jobbat.

Jag skulle få en lugn start, resurs på förmiddagen, bokad lista på eftermiddagen.

He. Hehe. Jomenvisstserru.

För det första var jag nervös. Faktiskt skitnervös. Så nervös att jag skakade. Både för att jobba och för att vara borta från min älskade unge en hel dag.

Nya motorvägen har öppnat och det gick väldigt mycket lättare att ta sig till stora djursjukhuset. Sparade kanske inte så många minuter, men det kändes mycket snabbare. Bara en sån sak som att slippa ligga bakom sega långtradare utan möjlighet att köra om och att slippa sakta ner till 50 i Hummelsta.

När jag kom fram gick jag upp och fixade en nyckel, haffade ett skåp. Tänkte återbekanta mig med journalsystemet, uppdatera lite gamla kunskaper som förmodligen finns där nånstans, men som är begravda i mammabubblan.

Fasteh, så blev det inte. Massor av sjuka veterinärer och jag fick hoppa in på akuten direkt på morgonen.

Hur det gick? “Sådär”, kan man väl säga. Snacka om ringrostig! Hur var det nu man beställde röntgenbilder? Blodprover? Skrev in? Första delen av förmiddagen var lugn. Sen fyllde det på i facken tills hela journalstället var fullt. Och jag var så låååångsam!

Konstig, vinglig katt. Hund med tväront i munnen utan synbar anledning (eosinfil myosit?). Avlivning av uråldrig katt. Hund med ont någonstans (why oh why kan inte djuren prata?!) och så vidare.

Avlivningen somnade som den skulle. Tyvärr somnade en annan patient också. Av någon anledning som åtminstone inte jag kan begripa. Har jag missat något? Hur kan man missbedöma något så totalt? Men ultraljudsveterinären som ju också såg hunden hade gjort samma bedömning som jag. Jag hoppas verkligen att det inte var mitt fel!

Typiskt att sånt ska hända första dagen på jobbet! Man tappar lätt det ynka lilla självförtroende man försöker uppamma.

Lunch? Glöm det. Slet vidare med patienterna på akuten eftersom det inte fanns någon veterinär som kunde ta över. Slet mitt hår mellan varven också. Kastade i mig lite mat och sprang sedan upp till veterinärrummet och ringde bokade telefontider. Till djurägare som jag aldrig träffat för att prata om djur jag aldrig sett.

Sen bokad lista. Den gick iaf bra. Tror jag. Ingen dog i alla fall. Man blir lite lätt konfys bara när djurägare ställer frågor som jag kunnat svara lätt på för 8½ månad sen. Saker som jag nu vet att jag borde veta och vet att jag har vetat, men som på något mystiskt vis liksom bara försvunnit.

Nåväl, jag kunde sluta i tid och körde hem som ett skott. Längtade mig fördärvad efter mina två kärlekar här hemma. Jag brydde mig inte ens om att köra in bilen i garaget, ställde den utanför och rusade in. Lillan var fortfarande vaken. Inte förrän jag fick se henne, lukta på henne, pussa och krama henne insåg jag hur extremt mycket jag saknat henne. Det var så ljuvligt att komma hem till henne att jag började gråta lite. Tänk att man kan sakna någon så mycket att man gråter när man bara varit ifrån henne 11 timmar.

Jag hann bara byta blöja, sätta på jamas och natta, sen sov hon. Som en stock.

Och jag har en brutal huvudvärk och extrem tröttma. Pappan och Viran har haft det bra här hemma. De måste tagit ut sig alldeles, för Viran somnade som sagt som en stock. Utan omnattning och gnäll. Och pappan sitter och halvsover i soffan. (Han har förresten också insett hur svårt det är att hinna med något öht när man har en liten kulting att passa upp på. Petitesser som att äta och gå på toa är inte så viktigt, bara bebisen är nöjd.)

Nu är det 2 veckor till nästa arbetspass. Det blir nog bra. Kanske. Imorgon ska jag och lillis hänga hela dagen. Pussas och kramas och mysa.

Så mycket kärlek!

Ja, det var min första dag som yrkesarbetande mor. Det var kul. Utmattande. Stressigt. Nervöst. Jobbigt. Det var jätteroligt att träffa kollegor och sköterskor och alla andra! Det var kul att vara tillbaks. Det var kul att känna sig upskattad för annat än det som finns i mjölkförpackningarna. Det verkade som om folk blev glada över att se mig tillbaks, och det värmde ett ynkligt veterinärshjärta.

Fast det är allt bra härligt att vara mammaledig också! :)