Sockerråttan

Hoho, jag har inte gått under jorden. Inte ens i ide, trots att jag kanske skulle behöva det.

Jahapp, vad har hänt sen sist? Låt se…

Jag har suttit insnöad hemma hos mamma. Det har snöat. Och snöat. Och snöat och snöat och snöat. Och snöat. På längde, tvären och bredden och i kubik. Och blåst. Sen snöade det lite till. Runt två meter snö. Vad sägs om det? Nej, hon bor inte i norrlands inland, hon bor på Dalboslätten. Där det de senaste dagarna rått nån slags undantagstillstånd. Alla vägar utom riksvägen har varit avstängda, hemtjänsten har åkt runt i bandvagnar.

Jag och Partnern började skotta flitigt. Och vi skottade och skottade. Sen drack vi kaffe och skottade lite till. När vi var klara med skottandet, började vi om från början.

Jag hade tänkt hälsa på bror med familj och bästvännen. Kanske till och med gå på fest på fredagen. Men se, det gick inte. Jag har suttit inne. Myst med bebis, mammor, spelat Uno. Och skottat snö.

På lördagen skulle jag åka hem, var det tänkt. Men jisses, vilket väder. Det kändes som om undergången var nära. Fast där ute på landet är det såklart värre änvad det brukar vara på riksvägen. Så jag åkte utan bebis ner till riksvägen för att kolla läget. Det var med nöd och näppe jag tog mig fram. Hade jag fått möte hade det varit kört.

Så, nej, inte förrän det var plogat nere på landsvägen tänkte jag ge mig iväg. Och när det sker, vet man aldrig. Snöröjningen fungerar suboptimalt där nere, kan man lugnt påstå.

Men se på fan, plogbilen kom. Jag kastade ner alla våra saker i väskorna, kastade i mig själv lite käk, på med kläder på barnet och sen bar det av.

De första 1½ milen var det med hjärtat i halsgropen. Sen lättade det och det var mer eller mindre lugna gatan hela vägen.

Men eftersom vi åkte på dagtid fuckade jag upp Elviras dygnsrytm lite. Hon sover ju bara i bilen. Så när vi kom hem hade hon sovit klart, tyckte hon.

Kärleken var hemma (hade varit hemma hela veckan faktiskt, han fick inte nya jobbet, stöp på mållinjen kan man säga, men jag är inte så ledsen över det. Tvärtom. Nu sliper vi flytta och han kan vara pappaledig.) och hade eldat duktigt i kaminen, så det var varmt och skönt.

Och tur var väl det att vi åkte när vi gjorde, för det har inte plogats sen dess. Inte förrän idag. Mamma har varit helt insnöad. På riktigt. En meter snö på vägen, dörrar som inte går att få upp, pulsa i midjehög snö och gräva och leta för att hitta soptunnan. Helt sanslöst sjukt. Aldrig varit med om något liknande. Men vi lär ju få en vit jul i alla fall.

Men det är nåt skumt med Elvira, alltså. Hon har sovit och sovit hemma hos mamma. Jag jag stoppat in nappen, lagt henne och inom ett par minuter har hon sovit. Och sovit länge. Och ofta. Och mycket. Och gärna.

Nu när vi är hemma igen är det samma gamla visa. Hysteriska anfall varje gång det ska sovas. Jag måste hålla fast henne för att hindra henne från att klösa sig, mig, lakanet, kudden, hasa upp och slå huvudet i sänggaveln, sparka sig blå mot sängkanterna. Allt medan hon vrååålar. Hur är det möjligt att det kan låta så högt och så illa om en sån liten sötnos?

Så håller hon precis på att somna och då är det som om hon kommer på sig själv och så är det repris på hysterin. Tills att hon är så utmattad att hon somnar. Och sover 30 minuter, pip.

Jag begriper exakt ingenting.

Vad är det för demoner som flyger i henne här hemma? Vi har samma rutiner, gör samma saker. Det är bara omgivningarna som är annorlunda.

Igår lessnade jag ur ganska hårt när jag hållt fast henne i sängen en havtimme och så fort jag släppte så började klösandet och sparkandet och hasandet igen.

Jag höjde rösten. Mot en 5-månadersbebis. Moget. Verkligen. Och konstruktivt. Framförallt konstruktivt. (När jag på uppmaning upprepade hur högt jag höjde rösten blev jag skrattad åt. “Kallar du det där för att höja rösten, jag kallar det för att prata i ett mer irriterat tonfall.” Nåja.) NU LIGGER DU STILL! LIGG STILL, VAR TYST, TA NAPPEN, SOOOOV!

Elvira tittade på mig som om jag vore dum i hela huvudet. Och sen garvade hon. Jahapp. Där fick man för det.

Fast det känns bra mycket bättre att hon garvar åt min frustration än att hon skulle bli ledsen och rädd. Vi har nog lyckats att få henne trygg och känna sig älskad. Det är i stort sett det jag har som mål.

Hon garvar också när jag nekar henne att dra mig i håret. Nej, säger jag och drar undan håret. Hon garvar och grabbar tag i håret igen. Neeejjj i en lite mer bestämd ton. AJJABAJJA! Storgarv. Och så fortsätter det. Det är ju skönt att hon är glad. Eller så.

Och hon har en ny favorit. Förutom banan. Det är päron. Ibland ångrar jag nästan att jag introducerade frukt för henne. Det är det enda hon vill ha. Hon skulle kunna leva på frukt om hon fick. Så nu måste jag blanda päron i gröten efter ungefär halva portionen för att få i henne resten. Till lunch blir det en kvarts sked päron, två skedar puré, en kvarts sked päron, två skedar puré. Lilla gottegrisen. Hon börjar gapa så fort hon ser en banan. Eller om jag går till kylskåpet och tar ut en liten burk päron.

Som en liten söt fågelunge sitter hon där och gapar “mata mig”. Och nåde mig om det inte går fort nog.

Håhåjaja, jag vet inte om jag vill vara med när 2-årstrotset sätter in…