Semester

Idag har jag haft semester. Så känns det åtminstone.

Min underbara Kärlek tog natten med Elvira medan jag sov på soffan. Stackars Kärlek! Vilken natt! Terroristen vaknade en gång i timmen och vrålade. Det var ju inte så att jag sov ostört hela natten heller, jag vaknar ju av minsta knyst från Elvira. Men jag slapp i alla fall gå upp – jag kunde vända mig om, plugga in mp3-spelaren och (försöka) somna om.

(Och den här natten var ju egentligen inte värre än någon annan natt den senaste veckan, men av någon anledning tycker jag synd om Kärleken som inte fick sova, att jag själv har tagit varje natt i snart 6 månader är ju inte alls så farligt. Det är ju “mitt jobb”. Ibland blir jag så trött på mig själv!)

Så jag var trött som kött imorse när klockan ringde aptidigt. Skippade frukosten och sov lite längre istället. Sen iväg till jobbet i dimma och 17 minusgrader.

För en lugn dag det har varit! Bokade patienter på förmiddagen, akuten på eftermiddagen. Inga konstigheter egentligen. En misstänkt trachealkollaps, en otit, några patienter som jag bara slussade vidare för poliklinikoperationer, en trombocytopeni, en hund som ätit en gummisula. På eftermiddagen en tvärdålig hund som jag i princip bara satte på chockbehandling och hystade in på IVA. Oklart om den överlever.

Jag har hunnit äta. Jag har hunnit gå på toa. Jag har hunnit dricka kaffe. Jag har hunnit snacka skit. Jag har hunnit visa kort på Lillis för hela djursjukhuset och varit en sån där jobbig morsa som jag lovade mig själv att jag aldrig skulle bli.

När jag kom hem myste jag med min underbara lilla unge en stund innan vi satte på jamas och det var dags för sängen. Pappan lagade mat. Sen stöp han i en snarkande hög i soffan.

Men till hans försvar så är det inte bara sömnbrist och att han underhållit bebis hela dagen som däckade honom. Han har faktiskt blivit sjuk också. Förkylning. Och det vet ju alla hur det är med karlar och förkylningar ;) Nästan som att föda barn. Eller värre.

(Usch, nu var jag taskig, det är faktiskt jättesynd om honom, har hela huvudet fullt med snor :( )

Det är fantastiskt hur mycket större tålamod man har när man inte haft bebisen inpå sig hela dagen, trots att jag är så trött att jag kan spy. Jag störs inte alls lika mycket av att hon vaknar och skriker var tionde minut, jag väntar en stund, går upp och klappar lite på henne tills nästa gång.

För övrigt är alla mina sympatier och tankar hos exmannen idag, då hans mamma somnade in i eftermiddags. Han är för långt borta för en kram, tyvärr :(