Tålamodet

Okej, åååkejjj, kosmos, jag lovar och svär, jag ska aldrig mer skryta om mitt tålamod. För det där tålamodet som jag skrev om i förra inlägget. Det tog slut klockan 4.32 imorse. Då hade lilla pyret tyckt att det var god morgon sedan klockan 2. Tjo och tjim, naglar mot griffeltavla, munprutteri och stoj och glam. Men mamman var inte munter, nej.

Klockan 4.32 imorse stormade jag ner för trappen till soffan där genomförkylda Kärleken låg och snarkade och bad honom ta över. Då hade jag fåt nog. NOG! I det ögonblicket var hon billig, bebisen.

Klockan 6 somnade bebisen. Jag somnade ungefär 4.33.

Idag har vi sovit i skift, Kärleken, bebisen och jag. Men nog är vi en smula slitna…

Tänk dig att en dag flyttar det in en person hos dig. H*n gapar och skriker på dig, biter och klöser dig. H*n kastar och spottar mat på dig och runt hela köket. H*n kastar saker omrking sig som du sen förväntas plocka upp. Du tillåts inte äta, inte gå på toa, inte dricka kaffe, inte läsa eller se på tv. Det enda du tillåts göra är att passa upp och roa. På nätterna väcker den här personen dig minst en gång i timmen och skriker åt dig.

Om det flyttade in en sån galning till dig, så tror jag inte att du skulle gilla den personen särskilt mycket.

Men det konstiga är att jag älskar den här lilla galningen bortom sans och vett. Det är värt varenda vaken minut, varenda desperat tår, all trötthet. Igen och igen. För när hon ler mot mig och skrattar sitt hesa trollpackeskratt, då stannar tiden. Då finns det bara hon och jag och inget annat existerar. När hon klamrar sig fast vid mig och borrar in sitt ansikte i min halsgrop sväller mitt hjärta så att det närapå brister. När jag luktar på hennes fjuniga lilla huvud och pussar hennes panna vet jag vad kärlek är. Då förstår jag vad livet går ut på.

(Eller så är det en släng av Stockholmssyndromet.)

I kväll gick jag bort till soptunnorna i decembermörkret och kylan. Det var alldeles, alldeles tyst ute. Jag gick på knarrande frigolitsnö. Luften var klar och frisk att andas. På vägen tillbaks såg jag hur adventsstjärnan och ljusstaken lyser i köksfönstret. På verandaräcket lyser en ljusslinga under pudersnön. På ytterdörren hänger ett hjärta av halm. Och hela jag fylls av en lycka, en värme som trotsar vilken arktisk kyla som helst. För där inne ligger min dotter och sover i sin säng. Framför spisen står Kärleken i mitt liv och lagar middag.

Det finns ingen, inte en enda människa på hela jorden, som är så lyckligt lottad som jag!

Mitt liv är komplett. Jag har allt! Önskar mig inget mer. Önskar mig inget annat.

Hösten och vintern år 2000 var den värsta i mitt vuxna liv. Då var jag längst ner på botten, så långt ner man kan komma. Och här är jag nu, tio år senare. Det är knappt jag tror det är sant. Ibland måste jag nästan nypa mig i armen för att försäkra mig om att jag inte drömmer.

Jag lever min dröm. Ingen är lyckligare än jag.