Lovely

Det är så himla roligt att ha barn. Att vi fick just Elvira, den bästa av de alla. Hon är så himla rolig! Jag ser fram emot varje dag, trots att jag vaknar mer död än levande de flesta mornar. Nu känns det mer som om man umgås med henne än att man bara tar hand om. Varje dag skrattar jag så jag får ont i magen åt den här lilla knasbollen. Och varje dag älskar jag mig sönder och samman. Man tror inte att man kan älska mer, men så kommer man på sig själv med att kärleken vuxit sig ännu större i takt med att Elvira gör det.

Igår fick jag ont i de där gamla fogarna igen. Ett halvår senare, liksom. Skitskumt. På facebook dillar folk om att jag nog är gravid igen. Det skrämmer vettet ur mig. För visst är det underbart att ha barn, men ETT räcker alldeles utmärkt. Och jag har ju faktiskt en spiral. Det är ju inte så att den trillar ut utan att man märker det. Väl? Men ja, konstigare saker har ju hänt, folk har ju blivit gravida trots kopparspiral.

Hilfe!

Jag ska ändå förbi apoteket och hämta ut Spasmofen och köpa mer Miniderm, så jag kan ju lika gärna köpa ett test också.

De dåliga nätterna fortsätter. Elvira vaknar varannan timme, men hon har inte haft någon lika usel natt som förra veckan. Faktiskt hade hon en riktigt bra natt häromsistens. Då vaknade hon bara 6 ggr på 15 timmar.

När jag läser det inser jag att mina gränser flyttas hela tiden. För tre månader sen hade jag tyckt att det var en vidrig natt – då sov hon nämligen hela nätter, 10 timmar i sträck. Åh, så skönt det var! Tänk att få sova en hel natt utan att vakna en enda gång!

Förövrigt har jag hängt upp en talgboll och en fröautomat utanför köksfönstret. Det kommer horder av fåglar. Talgoxar (tall-joxar, höhö), blåmesar, domherrar (och deras domdamer, höhö igen), gråsparvar och några andra små gynnare som jag inte vet vad de heter. Därför beställde jag hem en fågelbok :) Jag som i vanliga fall avskyr fjäderfän! Men det är det bästa jag vet just nu – att stå med Elvira på armen och titta på fåglarna som äter. Elvira är helt fascinerad, sträcker sig efter fåglarna och följer dem med blicken när de flyger och hoppar omkring på marken. Känna hennes lilla kropp, snusa i hennes hår, pussa hennes hjässa. Småprata om att fåglarna är hungriga, att de tappar mat på golvet, att de tvättar munnen för att de blir smutsiga när de ätit, att de flyger hem till sin mamma och pappa och sover i sin säng när de ätit och är mätta i magen.

Jag vill skapa så många goda barndomsminnen åt Elvira. Inte för att jag tror att hon kommer minnas något från den här tiden, men ändå. Jag är övertygad om att känslan och tryggheten sitter kvar i kroppen resten av livet!

För ett par mornar sen stod jag och Elvira och tittade ut genom vardagsrumsfönstret på all snö. Rätt vad det var kom det två rådjur spankulerande på grusvägen här nere, helt lugnt. Elvira brydde sig inte, men jag blev helt fascinerad. De knallade där sida vid sida, sen gick de in i vår trädgård och åt på gamla löv som låg under snön under äppelträden. Jag sprang till och med upp och jagade upp Kärleken ur sängen. Han var måttligt imponerad.

-”Mm, fina”, sa han och gick och la sig igen :)

Begriper ni det här?! Jag har ett rött hus med vita knutar på landet där det kryllar av fina fåglar, det promenerar omkring rådjur i min trädgård, vi eldar och myser vid kaminen, utanför fönstret går hästar omkring i sin hage, jag har den finaste ungen jorden någonsin skådat, jag har den finaste Kärleken som någonsin existerat, jag har världens bästa jobb och utbildning. Alltså, vad hände?! Och NÄR hände det?!

Tack, kosmos! TACK!