Mysan och skulden

Igår när jag var på stan hände en grej. Egentligen inget särskilt, jag vet inte om andra reagerat på det som jag gjorde.

Jag var inne i en affär och hittade en sak jag ville köpa i julklapp åt en vän. Det var en påse med olika små godsaker i. Jag tog påsen, ställe mig i kön och väntade på min tur. När jag kom fram till kassörskan och skulle betala såg hon så tveksam ut när hon tittade ner i påsen. Jag undrade om det var något fel. Hon tog fram en miniräknare, plockade ur sakerna ur påsen och höll sen upp en sak och frågade om jag ville ha den också.

Eh, ja, den låg ju i påsen, såatteh.

- Den hör inte till där, det måste varit någon som lagt ner den där. Vill du ha den ändå, så tar jag betalt för den separat.

- Visst, sa jag, jag tar den också. Kunde inte med att göra annat.

Och genast var skulden där. Genast tänkte jag att hon anklagade mig för att försöka stjäla. Och om jag sagt att jag inte ville ha den där saken någon lagt ner i påsen, så hade kassörskan definitivt trott att jag försökte stjäla.

Jag skämdes alltså, trots att jag inte lagt ner den där extragrejen i påsen, trots att jag absolut inte försökt stjäla. Men jag skämdes som om jag gjort det.

Varför gör jag så? Varför känner jag skuld för saker jag inte ens gjort, inte ens tänkt göra.

Det har varit mycket sånt på sista tiden. Att jag känt obefogad skuld.

När jag var magsjuk och ynklig tyckte Kärleken att han skulle stanna hemma från en vän han skulle besöka. Men jag vägrade, jag mer eller mindre tvingade iväg honom – annars vet jag hur mycket skuldkänslor jag fått om jag “hindrat” honom från att träffa vänner och ha kul och istället sitta hemma hos sin febriga kräkande flickvän. Som om det var mitt fel att jag var sjuk. (Men om det varit ombytta roller hade jag inte tvekat att stanna hemma, han kan ju inte hjälpa att han är sjuk, han behöver avlastning med Elvira när han är sjuk!)

När jag får sovmorgon får jag skuldkänslor, när jag åker och jobbar får jag skuldkänslor, när Kärleken tar Elvira någon natt då och då får jag skuldkänslor. För att det ju är “mitt jobb” att ta hand om henne. Men det ÄR ju inte det, det är VÅRT jobb, VÅRT ansvar. Jag har varit uppe med Elvira varje natt sedan hon föddes (självklart, eftersom jag ammat och Kärleken jobbat). Men när han är långledig och jag inte längre ammar finns det egentligen ingen anledning till att han inte skulle kunna ta en natt då och då. Jag VET allt det här med mitt förnuft och lik förbaskat kommer skuldkänslorna.

För ett par månader sedan var det en morgon då jag fått sovmorgon. Kärleken kom upp och väckte mig och sa bara i förbifarten att Elvira hade ett sår i huvudet, att hon blött lite.

Och där kom skuldkänslorna. Jag tänkte att han kanske trodde att jag gjort Elvira illa. Och så fick jag skuldkänslor för att jag är en dålig mamma som gör illa mitt barn. Trots att jag absolut inte gjort henne illa, inte ens oavsiktligt. Och när jag pratade med Kärleken om det här, hade han inte ens tänkt tanken att jag gjort henne illa, han bara tyckte synd om henne som rivit sig själv i huvudet så hon fått ett sår.

Jag blir så himla trött på skuldkänslorna! Varför gör jag såhär?!