Skallen min

Sedan pesten drabbade oss här hemma har jag haft en satans huvudvärk.  I princip varje dag. Alvedon hjälper inte, men jag vill inte knapra Citodon heller. Så det blir inga värktabletter alls. Eftersom jag inte vill dö av en anafylaktisk chock, blir det ingen NSAID heller.

På jobbet har jag tagit ett par Alvedon nån gång framåt eftermiddagen för att kunna fortsätta jobba. Jag tänker att “den här gången kanske det funkar”. Men det gör det aldrig.

Jag gick upp och tog två Alvedon igår kväll när jag inte kunde somna för huvudvärken. Ändå vaknade jag i morse med den värsta migränen jag haft på många år.

Kärleken servade med kräkhink, migränmedicin, kall, våt handduk. Han fick till och med ringa jobbet och säga att jag inte kunde komma – jag klarade inte av att prata. Eller lyssna. Jag trodde skallen skulle sprängas bara av att ta fram numret på mobilen – ljuset från displayen var som laser rätt in i hjärnan.

Nåväl – jag ska bespara er beskrivningarna. Ni som har migrän vet vad jag talar om och för er andra är det hela ganska ointressant :)

Nu har jag i alla fall pallrat mig upp ur sängen och fått i mig en kopp kaffe. Det känns som om jag blivit släpad efter en diligens över prärien ett par timmar. För att sammanfatta – jag är rätt risig!

Kärleken och Elvira är hos finaste vännerna i huvudstaden och jag tassar omkring på tå här hemma i tystnaden. Det känns tomt. Men jag vet inte om jag klarat av att ha Elvira hemma idag anyhow. Hon använder sällan små bokstäver när hon kommunicerar :)

Natten för hennes (och Kärlekens) del har varit bra. Jag nattade henne och hon somnade utan gråt elle gnäll tre minuter efter jag lagt henne i sängen och pussat henne godnatt.

Runt elvasnåret var hon vaken och stökade en stund. Det verkade som om hon ville somna om, men inte kunde. Kärleken satt på pass utanför dörren och gick in och tröstade med jämna mellanrum. Efter trekvart eller så, somnade hon om. Hon vaknade runt 3, fick välling och sov sen till 7.30. Alltså, två uppvak på hela natten!

Att jämföra med det tiodubbla för en vecka sedan.

Och sömnen på dagen börjar också lösa sig. Det verkar som om vi hamnat i en god spiral istället för i den dåliga där vi befunnit oss de senaste 5 månaderna. För nu kan hon lätt sova två timmar på dagen och hon somnar själv utan problem. I med nappen, bulla upp med kuddar i sängen, på mage, klappa rumpan, vinka och säga hejdå, stänga dörren och så sover hon.

Det går inte att beskriva hur skönt det är att slippa den ständiga kampen, det eviga vrålandet, frustrationen och desperationen.

Det verkar som om Elvira också har några månaders ackumulerad sömnbrist att ta igen, för jag kan inte se att hon är särskilt mycket piggare, trots att hon sover så pass bra. Vi behöver nog sova några månader i sträck för att komma ikapp.

Men nu åter till skallen min. Den här huvudvärken alltså… Vad är det frågan om? Ska man gå till doktorn? Hörrni, doktorerna där ute, vad säger ni? Kandidatdropp, Mårr, Mård, Skylla? Vad är er dom? Är jag döende i kanser eller har jag spänningshuvudvärk? Varför hjälper inte Alvedon?

/Svar till desperat småbarnsmamma med en släng av hypokondri

Ackumulering

Jag sitter på jobbet, en helt vanlig lördagsförmiddag. Det är lite som semester. Haft två patienter hittills. Väldigt okomplicerat. Urinvägsinfektion och analsäcksinflammation.

Natten till igår var helt okej. Elvira vaknade tre gånger på hela natten. Men det längsta hon sov i sträck var “bara” 4½ timme. Jag skulle önska att hon kunde sova minst 6 timmar i sträck.

Men vi har ju bara precis börjat med den nya regimen. Det lär ta lite tid innan hon vänjer sig.

Igår kväll när jag kom hem från jobbet var Kärleken helt slut. Elvira hade använt de STORA bokstäverna hela dagen. Och hon var mer än lovligt uppe i varv när det var dags för sängen. Ändå tog det “bara” 25 minuter innan hon sov.

Jag var helt sjukt trött, jag med. Trots att jag sovit bra på natten. Jag har ju några månaders ackumulerad sömnbrist… Så när jag börjar sova, så vill min kropp bara fortsätta med det.

Hon sov ganska oroligt på kvällen, vaknade ungefär en gång i timmen. Två av gångerna gick vi in, men då blev hon så himla upprörd – fäktade med armerna att vi skulle gå och illvrålade. Så vi gick väl då… Då somnade hon om på stört :) Rolig unge, det där :D

Det var som om hon sa: “Vaffan kommer ni här och stör för, ser ni inte att jag försöker sova! Stick föffan!”

I natt har hon vaknat tre gånger. En gång somnade hon om själv.

Det kan man ju helt klart stå ut med!

Nu börjar det hända saker på jobbet, urinstopp, sårskador, en till urinväginfektion. Blir spännande att se om jag får någon lunch.

Sen är det bara imorgon kvar, sen är helgjobbet avklarat. Det är alltid lite läskigt att jobba helg. Man är mer eller mindre ensam på hela bygget. Det finns en veterinär inne på vårdavdelningen också, men ingen annan personal utöver sköterskor.

Det är bara att hoppas att det inte blir allt för komplicerade saker.

No pooping in the pool, please

För en timme sen var det läggdags för Elvira. Jag stålsatte mig – det var min tur att stå för nattningen.

Vi masserade, myste framför kaminen, bytte om, myste lite till, kramades och pussades en väldig massa. Jag riktigt kärleksbombade henne.

Sen la jag ner henne i sängen, hon skrattade och ville leka, men jag bara stopade om henne, pussade henne på pannan och sa god natt och sov gott, hjärtat.

Jag gick ut och stängde dörren. Höll andan och väntade på vrålet. Som aldrig kom. Hon låg och stökade och vände på sig några gånger. Sen blev det tyst.

Noll minuter och noll sekunders skrik. Inte ens ett litet gnäll! Det var nu en timme och 10 minuter sedan. Hon sover än. (I vanliga fall brukar hon vakna och skrika 30-45 minuter efter första insomnandet.)

Jag vågar fortfarande inte ropa hej.

För idag har stackars ungen min inte alls varit pigg och glad, bara gnällt och gråtit och varit trött. Jag gissar på att det är sviter efter gårdagens vaccination.

Inte ens babysimmet var kul idag. Hon ville bara plaska litegrann och simma efter den lila fisken, men inte åka karusell eller hoppa från kanten eller nåt sånt som hon annars tycker är kul. Hon bara gnällde, grät eller skrek. Så hon fick plaska och simma efter lila fisken, helt enkelt.

Just ja, natten till idag.

Jovars, den var rätt okej. Hon sov oroligt på kvällen och förnatten. Kärleken var uppe två gånger under natten, sista gången han var uppe, klockan 2.20, fick hon 1 dl välling. Sen sov hon till 7.45.

Det är nästan 5½ timme!

Sist det hände var när hon var 3 månader gammal. Alltså snart fem månader sedan.

Ändå vågar jag inte ropa hej. Jag räknar iskallt med bakslag. Allt annat vore mirakel och jag tror egentligen inte på mirakel. Jag har svårt att koppla av och njuta, är rastlös och orolig i kroppen, vill helst bara vanka omkring. Dumt va?! Varför inte njuta så länge det varar, liksom? Varför ta ut bakslag i förskott?

Men vad ska man göra på kvällen när man inte behöver springa som ett skållat troll upp och ner för trappen 3-10 gånger på 4 timmar? Kanske allt det där som jag längtat så efter? Läsa, lägga pussel, se klart på DVD-boxarna vi lånat och fått… Sova… Öva på att göra småsyskon till Elvira … ;)

Nu är det 1 timme och 20 minuter sedan hon somnade och babyvakten tiger still…

Nämen OJ

Okej, såhär är det.

Som det varit hittills om nätterna, dvs 6-12 uppvaknanden per natt samt ytterligare 3-12 uppvaknanden på kvällen, det är inte hållbart. Inte över huvudtaget. Inte för någon av oss. Elvira behöver sova. Jag behöver sova. Kärleken behöver sova. Elvira behöver hyfsat pigga föräldrar och en mamma som inte börjar gråta av trötthet för minsta lilla.

Problemet tycks vara följande:
Elvira har förknippat mat (tutte först, flaska nu) med sömn på natten. Vilket inte är så konstigt, när hon var yttepytteliten behövde hon ju mat var tredje timma dygnet runt. Sen har det hängt kvar av bara farten.

Vilket gör att hon inte kan varva ner och somna om hon inte får flaska. Vilket i sin tur gör att när hon vaknar till på natten kan hon inte somna om själv igen, hon vet helt enkelt inte hur man gör. Det enda sättet hon kan, är att somna med flaska. Även om hon aldrig somnar med flaskan i munnen, behöver hon något att dricka för att somna om.

Det hade ju inte varit ett problem om det varit så att hon vaknat en eller ett par gånger per natt. Men när vi börjar prata 10-20 ggr på 12 timmar, ja, då blir det ett problem.

Lösning: att lära henne somna själv, utan att dricka något.

Åh herregud, Jesus och hans ömma moder Maria. Igår var första kvällen. Det var det värsta jag varit med om i nutid. Lilla älskade ungen kan ju inte begripa varför hon helt plötsligt inte får flaska som hon är van vid. Med påföljade skrikfest. Såklart.

Och vi har ett synnerligen envist (och högröstat) barn. Så hon skrek i tre timmar. Visserligen med pauser emellan då hon snyftade uppgivet i sängen.

Det var en tortyr. Kärleken fick ta den största delen, jag klarade det inte. Var tvungen att gå ner, sätta i öronproppar och gråta. Mitt hjärta sprack. Ba KRACK, sa det.

Vi övergav henne inte, så fort hon inte lugnade ner sig inom en halvminut eller så gick vi in och pratade och klappade om henne och pussade på henne. Vi försökte till och med sitta där inne hos henne, men då blev hon ännu mer upprörd. Hon blev så förbannad över att vi satt där och INTE FATTADE att hon ville ha flaskan.

Hon skrek sig hes. Hon skrek så hon nästan kräktes. Fy fan, säger jag bara. Fy fan!

Men jag håller mig fast i psykologens ord. Elvira förstår inte sitt eget bästa, det måste vi som föräldrar hjälpa henne med. Och våra viljor kommer att gå isär många, många gånger under åren. Att då säga NEJ och STOPP är inte att göra henne illa. Såklart.

Ändå gör det så ont i min mammakropp när ungen min vrålar sig svettig.

Men när hon väl somnat igår, sov hon faktiskt bättre. “Bara” tre uppvaknanden och hon sov ända till 9.15. Det kan såklart bero på det faktum att hon måste varit helt, helt slut av allt skrikande. Det återstår att se.

Så ikväll var vi förberedda för ännu en dust. Jag med största ångestklumpen i magen.

Menneh!

Efter tjugo minuter sover Elvira.

Såatteh!

Jag har inte ropat hej än. Hon brukar ju som sagt vakna ett otal gånger på kvällarna, ibland var tionde minut i ett par timmar.

Visst hon skrek ikväll med. Men inte riktigt lika hysteriskt. Och hon lugnade sig fort. Låg och stökade en stund. Och sen somnade hon!

Smart barn, det där :P

Grisen och kossorna

En stolt mor kan meddela att den lilla, lilla bebisen, inte ens åtta månader gammal, förstår vad “grisen” betyder och hon förstår vad “kossorna” bedtyder.

Hon har en kudde med en rosa gris på. När man frågar “var är grisen” – letar hon en liten stud och plockar sedan upp kudden och gosar in sig i den. Ovanför skötbordet på nedervåningen hänger en mobil med kossor och får. Går man in på toaletten och frågar var kossorna är tittar hon upp mot moblien och ler.

Dessutom är hon nyvaccinerad. En spruta i varje lår. Visst, det gjorde lite ont och hon skrek lite. Men det blev bra så fort hon fick komma till pappa och titta i spegeln. Då blev hon glad igen.

OCH… (som om inte det vore nog.)

Nu på eftermiddagen har hon sovit i 1½ timme! Och är därmed en helt annan liten tjej. Glad och nöjd och harmonisk.

Mer sånt, tack.

Igen

Jag vill inte ens skriva om sömnen (eller bristen på den). Jag har kommit så långt att jag inte ens vill/kan ventilera det här. Då är risken att jag brister. På riktigt. Så jag håller mig till andra saker, saker som ger energi, saker som gör mig upprörd, eller saker som jag tycker är förbaskat bra.

Lady Dahmer har gjort det igen.

Det här med kläder

Jag klär inte Elvira i rosa, lullull, rysch och pysch. För jag vill inte att hon ska uppfattas som en gullig söt och rar liten flicka, en prinsessa eller en liten docka. Hon är ett barn, ingen docka. Jag vill uppfostra henne till en person, inte ett kön.

Jag är dålig på att uttrycka det här med genus. Lady Dahmer gör det mycket bättre. Som till exempel i det här inlägget.

Diverse

Åh, vad ska jag skriva nu då?

Jobbet
Det har varit två bra dagar på jobbet och en kass. Torsdagen var usel! Typ alla var sjuka och det var en sabla röra ute på polikliniken, alla sprang omkring som yra höns och jag visste knappt vem jag var. Dessutom kom det in en jäääävligt sjuk hund med tillhörande superchockad djurägare som jag trodde skulle få hjärtinfarkt och dö. Det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång – det fanns ingen annan veterinär där. Såatteh. Jag fick störa i pågående möte, lugna djurägare, prata med kollega där hunden varit tidigare, försöka organisera ultraljud och operation och inskrivning och allt administrativt samtidigt som doggen låg och närapå dog.

Pust!

Men när jag gick hem igår, så levde den. Det var nog inte så farligt som det verkade.

Jorå, men sen så körde det ihop sig, kan man säga. Jag vill inte gå in på vad som hände, men ibland blir jag bara så FÖRBANNAT LESS på att vara den som alltid få ta skit från höger och vänster och uppifrån. Som tur var inte nerifrån. För sköterskorna är alla gullungar och pussgurkor! Love y’all! Och när folk som inte ens har med saken att göra kommer och lägger sig i och ger mig skit, så blir jag så less att jag måste dunka näven i väggen och gråta en skvätt av ren frustration! Jag vänder bannemej ut och in på mig för att göra så bra jag bara kan och när högsta hönset säger HOPPA, så hoppar man! Man vågar inte annat. Och när man då hoppar får man skit från nån annan som inte har ett dyft med saken att göra.

Tur som sagt att sköterskorna är raringar och peppar och gör mitt jobb lite enklare.

Och så fick jag pris och lov från två djurägare den dagen, också. Det hjälpte, det med. Tråkigt bara att det ska vara lättare att ta åt sig av skiten än av det goa.

Sömnen
På måndag har jag fått tid hos BVC-psykologen för att tala om hur vi ska få gulliganen att sova bättre. Jag hoppas hon har något bra att säga som vi inte redan hört och som vi inte reda testat.

Men idag, hör och häpna, så har Elvira sovit som en liten gris. Hon sov två timmar i stöten (!!!!) mitt på dagen. Det har inte hänt sen hon var spädis! Och när hon fått sin flaska i sängen ikväll och jag gick därifrån låg hon och stökade och gnydde en stund, sen somnade hon. Helt ensam. Och sen dess (tre timmar sen nu) har jag inte behövt gå upp en enda gång! Ja, hon har vaknat och gnytt och ropat några gånger, men bara ett par minuter och sen har hon somnat om. Själv. Jag har stått i trappen – beredd på en brandkårsutryckning, men har kunnat gå ner igen efter en liten stund.

Och DET har typ aldrig hänt.

Snälla, snälla, snälla, säg att det här är början på en trend!

Jag tycker så oändligt synd om min älskade lilla unge när hon ser ut som om hon blivit överkörd av en ångvält när hon vaknar på morgonen för att hon sovit ungefär lika dåligt som jag. Idag var hon så trött att hon fick ett par, tre riktiga tantrums på förmiddagen. Hon blev helt hysterisk när jag klädde på henne. Och när hon blev tvungen att lägga ifrån sig sin leksak när vi skulle äta. Och när hon inte fick banka på fönstret för att jag måste gå på toa.

Puh!

Den där ungen har en vilja av stål! Och envis som en åsna! Herregud, jag vet inte om jag vill vara med när hon har sitt tvåårstrots!

Nähä – gulliganen sover ju, så jag ska väl göra det samma. Det gäller att passa på. Ju.

Zzzleepy

Ville bara skriva en snabbis och säga att jag inte orkar uppdatera idag. Är helt slut som artist. Och mamma. Och veterinär. Som människa, helt enkelt.

Mitt mellannamn är Trött. Mitt förnamn är Skit och mitt efternamn är Godnatt.

Så fröken Skit Trött Godnatt tackar för sig. Återkommer imorgon.

Eget rum

Idag har jag varit på jobbet.

Hade jag haft ett jobb att gå till varje dag, hade jag inte gått. Riktigt så frisk är jag inte. Nu hostar jag bara upp ena lungan lite då och då och huvudet exploderar inte längre, det bara spricker lite smått. Det låter som om jag har bubbelplast i öronen när jag snyter mig, det liksom knastrar och smäller och sen helt plötsligt inser jag att jag HÖR igen. En liten stund iaf, tills att mina örontrumpeter kläggat igen igen.

Det var kul att jobba. Lagom mycket att göra. Det har flutit på bra. Corp al (corpus alienum = främmande kropp = något som inte ska vara där det är) har varit dagens tema. Många misstänka sådana, men bara en konstaterad. I tunntarm. Hos en hund som jag trodde hade pankeratit (bukspottskörtelinflammation). Och katter med kassa njurar har det varit ett par också. Utöver det – en höftledsluxation, vinglig hund som visade sig ha en massa andra bekymmer också, några telefontider, gastroenteriter. Tja, lite smått och gott helt enkelt.

Det var skönt att komma hemifrån lite. Att få längta lite efter ungen min. Och det har jag gjort! Längtat, alltså.

När Kärleken var på BVC igår tyckte sköterskan att Elvira skulle få sova i sitt eget rum. Hon tror att vi väcker varandra och att det är därför Elvira sover så uselt.

Så i natt sover Elvira i sitt eget rum för första gången.

Inte för att jag tror att det kommer hjälpa det minsta. Men vi kan ju testa. Så mycket värre kan det ju inte bli, menar jag.

Men jag tror att det enda som kommer hända är att vi kommer få springa benen av oss på nätterna och att Elvira kanske kommer hinna vakna till för mycket så att det blir svårt att få henne att somna om igen. Och att vi också kommer att bli klarvakna av att behöva gå upp och frysa. Istället för att bara sätta sig upp i sängen med täcket om axlarna, hiva ner en flaska åt Elvira, luta huvudet mot spjälorna och halvsova medan hon äter.

Men det är värt ett försök.

Nu verkar det som om Kärleken också drabbats av pesten. Förkyld och illamående. Precis som jag var precis när det bröt ut.

Så det återstår att se om jag kan åka till jobbet imorgon eller om jag får vara hemma och ta hand om barn OCH en sjuk sambo. För om han får samma pest som jag, så kommer han behöva tas om hand. Jag har inte varit allt för fräsh den senaste veckan…

Tur för Kärleken att Elvira har sovit som en gris idag. Över en timme i sträck (!!!) tre gånger under dagen.  Min teori är att det beror på hostmedicinen (Mollipect). Visserligen står det att man kan drabbas av oro och sömnsvårigheter av den, men jag vet att jag blir seg i kolan när jag tar tagit det.

Vet ni vad jag önskar mig allra mest just nu? Ett par, tre, fyra dagar ALLDELES ENSAM hemma. Att få sova. Att få läsa, lägga pussel, se på tv, slösurfa, dricka kaffe i lugn och ro, sova lite till, pilla naveln, sova middag, duscha. Njuta av tystnaden. Åh, vad jag önskar mig det!