BVC – 8000 gram sömnlös kärlek

Läkarbesöket på vårdcentralen igår gick bra. Lungorna sitter där de ska och huvudet med. CRP var bara lindigt förhöjt, så det är väl ett ovanligt ilsket virus jag åkt på. Lite Cocillana fick jag, men har bara behövt ta en liten dos en gång. Det värsta börjar släppa nu. Så bra, eftersom jag ska jobba imorgon onsdag.

Men för en natt det var! Jag var uppe tolv gånger mellan 24 och 7.30. Om jag sov mycket? Nja, det kan man nästan räkna ut med arslet och en bit krita att jag inte gjorde…

Så jag var väldigt glad att det var min tur att ha sovmorgon! Jag sov till 11.30.

Under tiden var Kärleken med Viran till BVC. Det var meningen att hon skulle vaccineras, men eftersom hon fortfarande hostar så hoppade vi över det. Istället blev det läkarundersökning, vägning och mätning.

Läkaren hade två saker att anmärka på:
1) Slemhostan som visserligen blivit bättre med Bricanylen. Men det blev ändå ett recept på Mollipect utskrivet. Återstår att se hur bebisen reagerar på både Bricanyl och Effidrin. Med tanke på att hon blev helt galen av Bricanylen. Det är inget man ger innan sängdags, om man säger så… Som Kärleken så fint uttryckte det på facebook: Att mata sin bebis med spädbarnsbricanyl är som att mata en Mogwai efter midnatt.
2) Sömnen. För sjumånadersbebisar ska sova längre pass än tre timmar i stöten. De ska inte vara som tornados i sängen så fort det ska sovas. De ska inte vara hyperaktiva och aldrig någonsin kunna slappna av annat än när de får flaskan eller när man håller fast dem. Och de ska definitivt inte vakna tolv gånger på 7½ timme.

Det är väl ok om det händer nångång då och då. Men det är en kamp varenda natt, varenda gång hon ska sova på dagen. Och ett par kvällar per vecka när vi lyckats få henne att somna, så vaknar hon och vägrar somna om. Då är hon vaken tre, fyra timmar och härjar. Hon har inte ont, det kliar inte på henne. Hon vill bara inte sova. Hon är arg när man inte plockar upp henne. Så fort hon får se mig eller Kärleken börjar hon storskratta.

Jag börjar fundera på om det är något riktigt FEL på henne.

Alla som ser henne påpekar att hon ser så trött ut. Ja, det är klart hon gör – hon sover ju inte!

Ibland ser man ju barn som somnar mitt i leken eller vid matbordet eller framför tvn. På pottan ibland. Det har aldrig hänt Elvira och kommer heller aldrig att hända. Inte förrän hon är tonåring, åtminstone.

Tålamodet räcker kanske några veckor när det ska konstras vid sänggående. De där utvecklingsfaserna brukar hålla i sig 4-5 veckor. Men nu är vi inne på femte månaden. Och mamman börjar lessna ur. På allvar.

Jag står rådlös. Vet inte vad jag ska göra. Har testat allt. Vi har samma rutiner varje tid varje kväll. På dagarna är hon solskenet själv. För det mesta. Jag tycker så infernaliskt synd om henne! Att inte kunna slappna av, att riva sönder sängen varje gång det ska sovas. Att vråla sig hes… Och inget jag gör duger eller är bra.

Min älskade lilla unge! Vad ska jag ta mig till med dig?

Och jag känner mig som världens sämsta mamma.

Men hon äter, dricker och växer precis som hon ska. Alltid något.

Pestens tid

Man tycker ju att man borde bli bättre från den här förkylning, influensan…pesten… eller vad det nu är. Men istället går det åt andra hållet – jag blir sämre. Hostar upp lungorna flera gånger om dagen, det är skitjobbigt att svälja ner dem igen för jag har så ont i halsen. För att inte tala om skallen, den sprängs om och om igen och det är fan så trist att behöva städa upp benflisor och hjärnsubstans hela tiden.

Febern kommer och går, igår tror jag att febern var ganska hög på förmiddagen. Det kliade under mina fotsulor, händerna kändes som ballonger, liksom fötterna och huvudet. Det var läskigt.

Imorgon får jag nog ringa vårdcentralen, jag hatar att svälja lungor och torka hjärnsubstans! Mollipect och Noskapin fungerar icke, det får nog bli lite coccilana. Kanske kåvepenin åt bihålorna också? Att knapra citodon för att stå ut med huvudvärken känns inte optimalt.

Elvira däremot är bättre och det är ju faktiskt huvudsaken! Förutom att hon inte vill äta idag. Inte ens banan vill hon ha. Hon kanske har lika ont i halsen som jag, stackars plutta.

Nu längtar jag bara efter att Kärleken ska komma hem från jobbet så att jag kan få slänga mig i sängen och S O V A. Man blir inte friskare av tempot som Viran håller. Om man säger så…

Hallå?

Hela huvudet fullt av snor. Jag hör ungefär ingenting. Och det jag hör är bara skorranden.

Natten har varit som man kan förvänta sig med en sjuk bebis. Hell, enkelt uttryckt. Inte sovit många timmar.

Nu har vi varit hos tant doktorn och fått medicin till liten bebis. Hoppas att Bricanyl mixtur ska hjälpa. Just nu låter Elvira som en gammal tant som rökt två paket cigaretter om dagen i 40 år och nu är i slutstadiet av sin KOL. Ungefär.

Bricanyl mixtur är mumma tycker liten sjuk bebis. Ville gärna ha mer än de 2 ml som tant doktor tyckte räckte. Skönt att de lyckats smaksätta medicinerna, för när jag var liten var det död och pina att försöka få i sig antibiotika och hostmedicin och jag vet inte vad  det var. Det smakade rävgift, hur som helst. Det var kräkvarning på det. Men Bricanyl mixtur smakar hallon. Jo, fakiskt hallon. Och som bebisen älskar frukt och bär av alla de slag, slank det ner under nöjda “mmmm”-anden och smackanden.

Nu har vi (läs Kärleken, jag är fortfarande mer död än levande) äntligen fått bebisen att sova. Sisådär 4 timmar efter tiden då hon brukar sova.

Själv ska jag dricka en halv kopp kaffe, peta i mig ett par Citodon (nej, Alvedon biter inte på huvudvärken från helvetet, jag tror att ansiktet håller på att lossna, på riktigt) och sen vila en stund jag med. För i natt är det nya tag med liten sjuk bebis och imorgon är jag ensam med sjuk bebis eftersom Kärleken jobbar.

Herrejisses

Åh, puh, vilken dag!

Jag mår ungefär lika bra som en potta skit luktar. Elvira har fått riktigt otäck skrällhosta och sover inte utan ligger och gallskriker i sin säng, trots Alvedon och Nezeril. Kärleken springer som en skållat troll mellan hostande och gallskrikande bebis och feberyrslig sambo.

Inte kul! Inte kul alls!

Imorgon har vi fått läkartid för Elvira.

Hoppas den här pesten går över snabbt. Usch och fy! :(

Rapport från en sjukstuga

Uh, här är vi sjuka.

Det började natten till igår med att jag hade för bedrövligt ont i halsen och Elvira sov uruselt. Under dagen mådde jag sämre och sämre, Elvira däremot var det inget fel på. Kanske lite gnälligare än vanligt.

Jag var yr som en höna, mådde illa, kräktes, hade ont i halsen och kände mig febrig. Det var så pass illa att Kärleken fick stanna hemma från jobbet för att ta hand om Elvira. Jag var så yr och matt att jag var rädd att svimma med henne i famnen. (=dåligt)

I natt har jag vaknat varje gång jag har svalt – det har känts som om någon har slagit mig över strupen varje gång jag svalt. Jag fick ligga kvar i sängen medan Kärleken gick upp med Elvira imorse. Nu är jag inte riktigt lika matt, men har hela huvudet fullt med snor, en dundrande huvudvärk och ont i halsen.

Elvira är snorig och slemmig, hostar och det piper när hon andas. Bara hon inte åker på förkylningsastma. Kärleken har astma och jag har förkylningsastma, så helt osannolikt är det ju inte. Men hon är pigg och glad. Det är inte jag. Långt därifrån. Lika fräsch som en begagnad, urvriden disktrasa. På ett ungefär.

Det är faktiskt det enda “dåliga” med att ha barn – man kan inte vara sjuk. Elvira kräver ju sitt ändå, oavsett om jag är frisk eller har 40 graders feber. Tur att vi är två! Hur gör man när man är ensamstående? Det måste vara ungefär hur jobbigt som helst.

Nu ska Kärleken ta med sig Elvira och åka iväg och proviantera lite. Jag ska slänga mig på soffan och sova. Kanske ta ett par Alvedon till…

*ynk*

Fina fisken

Jag har faktiskt inte särskilt mycket att skriva om. Livet rullar på, går sin gilla gång och så vidare.

Vi har varit på babysim två gånger, båda gångerna har gått jättebra. Elvira verkligen älskar att vara i vattnet. Hon sprallar så jag nästan tappar greppet om henne :) Hon har även varit under vatten nu. De två första gångerna fick hon kallsupar båda gångerna, hon blev lite ledsen men det gick snabbt över.

Idag fick hon bara kallsupar vid två av huvuddoppen, så det går framåt :)

Vi övar också friskt på att sitta själv (det går jättebra, hon kan sitta i säkert 20 minuter utan att ramla), att rulla runt (det går “sådär”, hon avskyr att ligga på mage och begriper inte att hon kan vända sig till rygg utan ligger bara och vrålar rätt ut av ilska) och att ta sig fram på mage (det går rent av dåligt – hon hatar verkligen att ligga på mage och blir tvärarg när hon sprattlar och sprattlar och inte tar sig nån endaste stans för att hon har magen i golvet och armar och ben i vädret).

Idag blir hon för övrigt 7 månader gammal och har firat det genom att munprutta gröt över hela sig och halva mig två gånger.

Och så den här sömnen… Tidigare har det fungerat hyfsat bra på dagtid sen vi kom på att man kan lägga henne på mage med napp i munnen. Nu blir hon ett monster. Hon sprattlar, klöser, vrålar och vägrar sova. När hon äntligen somnar sover hon max 30 minuter. S U C K!

För att inte tala om kvällarna. Herregud, igår trodde jag på allvar att jag skulle bli galen och kväva ungen med kudden. Nåja, inte rikigt på allvar. Men det var helt otroligt som hon höll på! Hon somnade som en sten runt 19, sov i 30 minuter, sen var hon vaken och vrålade, sparkade, klöste, asgarvade, grät om vartannat till 22.30.

Mysig och lugn kväll vi fick, Kärleken och jag… Inte.

Och nu håller Kärleken på och nattar henne, har hållt på 40 minuter. Och ungen vrålar. Nyss bet hon sig så hårt i armen att hon började gråta.

Herregud, ska inte det här med sovandet gå i perioder? Den här perioden har hållt på sen mitten av september. Sen hon var tre månader. Nu är hon sju. Räkna själv… Och alla som sa att det blir mycket bättre med sömnen och rutiner och ALLT efter tre månader. Jag säger att det är då helvetet börjar!

Det ljuvliga helvetet :) För trots allt så älskar man den här lilla terroristen bortom alla gränser.

Om kärleken

Två par som vi är vänner/bekanta med håller på att separera. Efter bara dryga året som gifta, trots att de varit tillsammans länge. Varför gör man så? Gifter sig för att sedan gå isär strax efteråt? Gifter man sig för att förhållandet börjar bli slentrian och man tror att ett bröllop kan ge gnistan och glöden tillbaks?

Sorgligt är det, hur som helst.

Själv är jag lyckligare än någonsin. Jag låg och funderade på det i natt när jag inte kunde sova. Det är en smula svårt att förklara.

Tidigare har jag känt mig som “bara jag”. Jag och så har jag haft människor omkring mig som betyder mycket eller som betyder lite mindre.

Nu känner jag mig inte bara som “bara jag”. Nu är Elvira och Kärleken en del av mig. Separata människor, såklart, men ändå en del av mig. Utan dem skulle jag inte känna mig hel.

Dessa två människor har jag släppt så nära inpå mig som man kan utan att smälta samman. Det är skrämmande, för man gör sig väldigt sårbar när man älskar så och släpper någon så nära. Samtidigt är det det mest underbara och absolut bästa jag någonsin gjort. Kärleken och Elvira är liv. De är kärlek och liv. Det som är meningen med livet. Inget annat spelar egentligen någon roll.

Vi tre, vi är en enhet. En familj. Det måste vara det som menas med en familj, slår det mig. Jag har inte haft någon egen familj när jag växte upp. Den jag hade var hyfsat dysfunktionell. Om vi säger så.

Men nu har jag en familj. En alldeles egen liten familj. Och jag älskar och älskar tills jag inte tror man kan älska mer. Och då älskar jag lite till. Det är som en fantastisk kaka som man både kan äta och ha kvar. Som faktiskt växer och blir större ju mer man äter.

Ett mirakel. Mirakel finns. Jag upplever det varje dag.

Tack, kosmos, tack!

Blä!

Idag har varit en sån där dag då man helst av allt vill dra något gammalt över sig, lägga sig i sängen och inte kliva upp förrän allt känns bra igen. Trött som kött efter att bebisen vaknat var tionde minut i ett par, tre timmar och vi sprang som skållade troll upp och ner för trappen igår kväll. Ingen rast och ingen ro.

En extremt gnällig bebis som bara vägrade sova förmiddagsluren trots att hon var supertrött idag. Mitt tålamod var inte det bästa, hade ju inte fått äta någon frukost för allt gnäll. Så hon fick vara vaken en stund till medan jag åt frukost och försökte stänga öronen för gnället. Sen somnade vi båda två på soffan i över en timme.

Det var samma visa på eftermiddagen. Übertrött bebis som vägrar sova, bara ligger och sparkar, klöser, vrålar och ålar i sängen. Den här gången var jag bättre förberedd och gav mig inte. Det gjorde däremot bebisen och somnade till sist. Men bara i 40 minuter.

Det är allt hon sovit idag, så jag hoppas och ber att det blir en lugn kväll och natt. Jag är trött i huvud, själ och hjärta av det här eviga gnället.

Hm, vid närmare eftertanke har hon nog fått gnällgenen av mig :D Jisses, som jag gnyr här ;)

Hon fick i alla fall en Alvedon innan sängdags – jag känner mig ganska säker på att det är tänderna som spökar. Hon gnager och dreglar och gnäller precis hela tiden.

Jag är TRÖTT! Ska krascha på soffan tillsammans med Kärleken. Kanske se ett avsnitt av The Wire om jag kan hålla mig vaken.

Godissugen är jag också. Hrmf! Det får bli torkade äpplen. Yeah, partey!