Lite av varje

Tre timmar efter det att hysterin startade igår, somnade äntligen bebisen. Vi gav henne en Alvedon tillsist, tänkte att det kanske är tänder som spökar. Svårt att säga om det var det som hjälpte, eller om hon somnade av utmattning. I min enfald trodde jag att hon skulle sova länge idag, hon brukar göra det när hon varit vaken några timmar på kvällen/natten. Men klockan 5.32 tyckte liten fröken att det var morgon. Som tur var lyckades Kärleken få henne att somna om på hans arm till klockan 7. Då fick jag masa mig upp, trött som kött. Jo, serru, för eftersom hon skulle sova länge satt Kärleken och jag uppe till seeeent och tittade på The Wire. Smart drag…

Elvira har varit allt annat än pigg idag. Ganska trött och grinig mest hela tiden, men omöjlig att få att sova mer än 30 minuter i stöten.

Så jag hade en smula (ganska mycket faktiskt) ångest inför den här kvällen. Men det har gått bra. Hon har sovit i två timmar nu. Visserligen vaknat en gång, men somnade om när hon fick flaskan. Ingen hysteri. *peppar, peppar*

Jag tror det var en kombo av separationsångest (det börjar bli dags för det nu) och tänder. För hon gillar inte när man lämnar henne, då gråter hon lite, även på dagtid. Även om hon hör mig hela tiden blir hon orolig och ängslig när jag lämnar rummet för en sekund. Så hon har fått vara näranära hela dagen idag. Tanka trygghet. Samtidigt äter/biter hon på precis allting. Hon till och med klöser sig inne i munnen. Och aptiten är inget vidare (såvida man inte erbjuder frukt eller kallt vatten, vill säga).

Hur som helst är det väldigt, väldigt skönt att vara hemma igen. Vi har haft det oförskämt bra hos våra respektive familjer, blivit bortskämda till tusen. Men de sista två dagarna i Jämtland längtade jag bara hem.

Nyårsaftonen var en lugnt tillställning. På dagen stekte vi kolbullar över öppen eld i öppna spisen på svärföräldrarnas altan tillsammans med Kärlekens bror med familj. De vattkoppsmittade barnen fick vara med, men inte i närheten av Elvira. Vi åt gott, jag somnade på soffan en timme, vi tittade på film. Vi skålade i bubbel vid midnatt, kollade klart på filmen och sen stöp jag i säng.

På nyårsdagen kom Kärlekens syster med barn och överlämnade julklappar till Elvira. Hon har fått så mycket julklappar att hälften hade räckt!

Nästa år blir det hårdare restriktioner, det är inte sunt att vältra över ungar så infernaliskt mycket prylar! Hon kommer aldrig hinna leka med alla saker! Det känns nästan lite äckligt med så mycket prylar.

Jag vill att Elvira ska ha få leksaker som hon uppskattar desto mer, lära sig vara rädd om sina saker. Att man inte bara kan få och få, nytt om det andra går sönder. Jag vill att hon ska ha saker som stimulerar hennes utveckling och hennes fantasi. Som de där klossarna hon fick av Kärlekens bror med familj – tygklossar med siffror på ena sidan, en prassel-lapp på en sida (en figur på ena sidan, en annan under lappen), ett halvt djur på en sida (så man kan pussla ihop de olika djuren sen) och en bit av en stor bild på den fjärde sidan (så man kan lägga som ett stort pussel av alla klossarna). Eller bilen hon fick av bästvännen. Eller tygbussen hon fick av farmor och farfar. Eller tvättbjörnen med prasselsvans, stora fötter och en rolig nos som hon fick av Kärlekens syster. Eller lekmattan som hon fick av kusin Lillan. För att inte tala om böckerna hon fick av mormödrarna. DET är BRA presenter (om än alldeles för många).

Blabla

Resan hem med tåg gick bra. Det är inte helt enkelt att resa med liten bebis på fullpackat tåg. Alla skulle ju hem från Åre till Stockholm efter jul och nyår. Mycket packning, mycket stora skidpaket som tar oändligt mycket plats. Jag hade inte någon packning att tala om, men vagnen ska ju få plats någonstans och så ska man lasta ur bebisen ur babyskyddet, klä av henne, klä av sig själv, göra av kläderna någonstans, göra av babyskyddet någonstans. Och man kan ju inte bara lägga ungen ifrån sig eller be första bästa person hålla henne heller.

Och så begriper jag mig verkligen inte på folk. När jag (och hundra andra personer) klev på tåget och började leta efter Elviras och mina platser (vi hade en var), blevd et såklart väldigt trångt. Vi hade inte fått sätena bredvid varandra, men det gör ju inte så mycket, det är ju inte så att hon sitter själv i en stol på ett tåg.

Jag hade särskilt beställt sittplats längst ut mot gången och vid ett bord. När jag hittat våra platser satt det en medelålders bukfet herre på min plats. Jag ställde ifrån mig Elvira i babyskyddet på den andra platsen, som var precis bakom platsen vid bordet, och frågade försynt den äldre herren om jag möjligtvis kunde få besvära honom.

- Ursäkta, jag tror att det här är min plats, jag har beställt plats nummer 73.
Herrn blänger surt på mig och säger
- Måste du ha just den här platsen?
- Ja, helst. Jag har en liten bebis med mig och behöver plats med bord och jag har beställt det extra.
- Jaha, men vi är ju två här som vill sitta ihop. Han tittar på den medelålders damen han har bredvid sig.
- Jag får inte plats med mig, bebisen och våra saker om jag inte får sitta vid ett bord. Och jag har BESTÄLLT den här platsen, den är min, det står på biljetten.

Herrn reser surt och suckande på sig, muttrar något ohörbart till sin dam som även hon suckade och muttrade.

Jag klär av bebisen, klär av mig själv, tar upp en himla massa plats från folk som vänligt väntar, ler mot Elvira och säger att det inte är någon brådska, att jag inte ska stressa, och ställer babyskyddet på sätet bakom mig, som alltså också är mitt. Det råkar också vara sätet bredvid den sure mannen. Han muttrar något surt igen som jag inte hör och inte bryr mig om.

Så slår jag mig ner med Elvira i knät på min plats vid bordet, bredvid damen. Då säger hon surt:
- Har du TVÅ platser?!
- Ja, en till mig och en till henne, säger jag och nickar mot Elvira som hoppar och stutsar och skrattar järnet i mitt knä.
- Jaha, men kan vi inte byta då, så jag tar sätet bakom dig.
- Jaa, men visst, gud vad snällt, gärna. Om det är okej för dig så vore det superbra!
- Hellre det än att sitta här och trängas.

Så stegar hon upp, sveper med sin sjal över mig och Elvira så vi får den i ansiktet och sätter sig sen bredvid sin man när jag tagit bort babyskyddet från sätet.

Alltså, jag begripert inte! Varför så sura?! Jag hade beställt den där platsen extra just för att det annars är svårt att få plats med barn och alla prylar som hör till (flaskor, burkar, servetter, blöjväska, termos med varmt vatten osv). Han satt på min plats, jag ber honom vänligt att få sitta på min plats och han bara snäser åt mig.

Vaffan!

Men Elvira gillar iaf att åka tåg! Hon hoppar och studsar, leker med sina leksaker i mitt knä, äter, sover på mitt bröst och tycker att bagagehyllorna och alla människor är det roligaste som finns.

Dock blir hon väldigt förvirrad när hon skrattar och ler mot någon och hoppar och gör sig till och den personen inte ler eller ger någon respons tillbaks. Det har hon ju aldrig varit med om. Det var en yngre kille som satt mitt emot oss, han var ju inte så värst barnintresserad, om man säger så. Elvira försökte och försökte få kontakt med honom, utan resultat. Efter halva resan gav hon upp. Jag tyckte lite synd om henne. När vi nästan var framme fick hon dock respons från killen och OJ så glad hon blev! :D Hon skrattade med hela sitt lilla ansikte och sa: Eeeeejjj! Lilla pluttan.

Nu har jag suttit här och ordbajsat en hel timme. Elvira har just vaknat igen, men är inte hysterisk vad det verkar. Hoppas att hon somnar om snart och inte blir hysterisk när Kärleken går.