Niagara

För 1½ vecka sen kom mensen tillbaks, efter dryga året som infertil. Jag har inte saknat det här månatliga spektaklet!

Jag vet inte om det brukar vara annorlunda första mensen efter förlossningen, men jösses amalia! Har jag alls något blod kvar i kroppen efter den här vändan, kan man fråga sig? Kanske inte så konstigt att jag känner mig trött och ämlig? Blöder som en stucken gris och ungefär dubbelt så länge som innan graviditeten. Inne på tionde dagen nu.

Tack och lov har jag inte haft särskilt ont. Fast det är svårt att säga, min uppfattning om vad som är ont har ändrats en del sedan förlossningen. Om vi säger så! Det enda jag upplevt som känts lite ont sedan dess är den gången för någon månad sedan som jag fick någon form av gallstensanfall eller vad det var. Det kändes. Inte lika ont som att föda barn, men det kändes.

Hoppas att själva blödningsmängden och -längden minskar, annars får jag tog ta och plocka ut den där spiralen :|

Jag har också påbörjat min socker-detox. Jag vill ner i vikt! Jag måste komma igång med träningen också, när jag nu ska hinna med det…

Det trista är att jag fått leta fram de allra minsta små bh-arna jag någonsin ägt och de är ändå snudd på för små. Fan inte schysst att ha mindre tuttor nu än innan jag blev gravid! Jag hade ju vant mig vid mina stora, fylliga amningstuttor! Från B-kupa till D-kupa och nu är det en knapp A-kupa. BUHUU!

Jag tror bannemej att mitt bystomfång är mindre än bukomfånget! När jag står med bar överkropp och sträcker armarna över huvudet ser jag ut som en pojke.  Hur deprimerande är inte det? Det måste jag definitivt göra något åt. Och eftersom jag inte kan göra något åt tuttorna (om jag inte låter en plastikkirurg sätta kniven i dem, vill säga, och riktigt så desperat är jag inte), så blir det bukomfånget jag får lägga krutet på. Bättre att ha en kropp som passar tuttorna än tuttor som passar kroppen. Tycker jag.

Beach 2011 påbörjas nu!