BVC – 8000 gram sömnlös kärlek

Läkarbesöket på vårdcentralen igår gick bra. Lungorna sitter där de ska och huvudet med. CRP var bara lindigt förhöjt, så det är väl ett ovanligt ilsket virus jag åkt på. Lite Cocillana fick jag, men har bara behövt ta en liten dos en gång. Det värsta börjar släppa nu. Så bra, eftersom jag ska jobba imorgon onsdag.

Men för en natt det var! Jag var uppe tolv gånger mellan 24 och 7.30. Om jag sov mycket? Nja, det kan man nästan räkna ut med arslet och en bit krita att jag inte gjorde…

Så jag var väldigt glad att det var min tur att ha sovmorgon! Jag sov till 11.30.

Under tiden var Kärleken med Viran till BVC. Det var meningen att hon skulle vaccineras, men eftersom hon fortfarande hostar så hoppade vi över det. Istället blev det läkarundersökning, vägning och mätning.

Läkaren hade två saker att anmärka på:
1) Slemhostan som visserligen blivit bättre med Bricanylen. Men det blev ändå ett recept på Mollipect utskrivet. Återstår att se hur bebisen reagerar på både Bricanyl och Effidrin. Med tanke på att hon blev helt galen av Bricanylen. Det är inget man ger innan sängdags, om man säger så… Som Kärleken så fint uttryckte det på facebook: Att mata sin bebis med spädbarnsbricanyl är som att mata en Mogwai efter midnatt.
2) Sömnen. För sjumånadersbebisar ska sova längre pass än tre timmar i stöten. De ska inte vara som tornados i sängen så fort det ska sovas. De ska inte vara hyperaktiva och aldrig någonsin kunna slappna av annat än när de får flaskan eller när man håller fast dem. Och de ska definitivt inte vakna tolv gånger på 7½ timme.

Det är väl ok om det händer nångång då och då. Men det är en kamp varenda natt, varenda gång hon ska sova på dagen. Och ett par kvällar per vecka när vi lyckats få henne att somna, så vaknar hon och vägrar somna om. Då är hon vaken tre, fyra timmar och härjar. Hon har inte ont, det kliar inte på henne. Hon vill bara inte sova. Hon är arg när man inte plockar upp henne. Så fort hon får se mig eller Kärleken börjar hon storskratta.

Jag börjar fundera på om det är något riktigt FEL på henne.

Alla som ser henne påpekar att hon ser så trött ut. Ja, det är klart hon gör – hon sover ju inte!

Ibland ser man ju barn som somnar mitt i leken eller vid matbordet eller framför tvn. På pottan ibland. Det har aldrig hänt Elvira och kommer heller aldrig att hända. Inte förrän hon är tonåring, åtminstone.

Tålamodet räcker kanske några veckor när det ska konstras vid sänggående. De där utvecklingsfaserna brukar hålla i sig 4-5 veckor. Men nu är vi inne på femte månaden. Och mamman börjar lessna ur. På allvar.

Jag står rådlös. Vet inte vad jag ska göra. Har testat allt. Vi har samma rutiner varje tid varje kväll. På dagarna är hon solskenet själv. För det mesta. Jag tycker så infernaliskt synd om henne! Att inte kunna slappna av, att riva sönder sängen varje gång det ska sovas. Att vråla sig hes… Och inget jag gör duger eller är bra.

Min älskade lilla unge! Vad ska jag ta mig till med dig?

Och jag känner mig som världens sämsta mamma.

Men hon äter, dricker och växer precis som hon ska. Alltid något.