Nämen OJ

Okej, såhär är det.

Som det varit hittills om nätterna, dvs 6-12 uppvaknanden per natt samt ytterligare 3-12 uppvaknanden på kvällen, det är inte hållbart. Inte över huvudtaget. Inte för någon av oss. Elvira behöver sova. Jag behöver sova. Kärleken behöver sova. Elvira behöver hyfsat pigga föräldrar och en mamma som inte börjar gråta av trötthet för minsta lilla.

Problemet tycks vara följande:
Elvira har förknippat mat (tutte först, flaska nu) med sömn på natten. Vilket inte är så konstigt, när hon var yttepytteliten behövde hon ju mat var tredje timma dygnet runt. Sen har det hängt kvar av bara farten.

Vilket gör att hon inte kan varva ner och somna om hon inte får flaska. Vilket i sin tur gör att när hon vaknar till på natten kan hon inte somna om själv igen, hon vet helt enkelt inte hur man gör. Det enda sättet hon kan, är att somna med flaska. Även om hon aldrig somnar med flaskan i munnen, behöver hon något att dricka för att somna om.

Det hade ju inte varit ett problem om det varit så att hon vaknat en eller ett par gånger per natt. Men när vi börjar prata 10-20 ggr på 12 timmar, ja, då blir det ett problem.

Lösning: att lära henne somna själv, utan att dricka något.

Åh herregud, Jesus och hans ömma moder Maria. Igår var första kvällen. Det var det värsta jag varit med om i nutid. Lilla älskade ungen kan ju inte begripa varför hon helt plötsligt inte får flaska som hon är van vid. Med påföljade skrikfest. Såklart.

Och vi har ett synnerligen envist (och högröstat) barn. Så hon skrek i tre timmar. Visserligen med pauser emellan då hon snyftade uppgivet i sängen.

Det var en tortyr. Kärleken fick ta den största delen, jag klarade det inte. Var tvungen att gå ner, sätta i öronproppar och gråta. Mitt hjärta sprack. Ba KRACK, sa det.

Vi övergav henne inte, så fort hon inte lugnade ner sig inom en halvminut eller så gick vi in och pratade och klappade om henne och pussade på henne. Vi försökte till och med sitta där inne hos henne, men då blev hon ännu mer upprörd. Hon blev så förbannad över att vi satt där och INTE FATTADE att hon ville ha flaskan.

Hon skrek sig hes. Hon skrek så hon nästan kräktes. Fy fan, säger jag bara. Fy fan!

Men jag håller mig fast i psykologens ord. Elvira förstår inte sitt eget bästa, det måste vi som föräldrar hjälpa henne med. Och våra viljor kommer att gå isär många, många gånger under åren. Att då säga NEJ och STOPP är inte att göra henne illa. Såklart.

Ändå gör det så ont i min mammakropp när ungen min vrålar sig svettig.

Men när hon väl somnat igår, sov hon faktiskt bättre. “Bara” tre uppvaknanden och hon sov ända till 9.15. Det kan såklart bero på det faktum att hon måste varit helt, helt slut av allt skrikande. Det återstår att se.

Så ikväll var vi förberedda för ännu en dust. Jag med största ångestklumpen i magen.

Menneh!

Efter tjugo minuter sover Elvira.

Såatteh!

Jag har inte ropat hej än. Hon brukar ju som sagt vakna ett otal gånger på kvällarna, ibland var tionde minut i ett par timmar.

Visst hon skrek ikväll med. Men inte riktigt lika hysteriskt. Och hon lugnade sig fort. Låg och stökade en stund. Och sen somnade hon!

Smart barn, det där :P

Grisen och kossorna

En stolt mor kan meddela att den lilla, lilla bebisen, inte ens åtta månader gammal, förstår vad “grisen” betyder och hon förstår vad “kossorna” bedtyder.

Hon har en kudde med en rosa gris på. När man frågar “var är grisen” – letar hon en liten stud och plockar sedan upp kudden och gosar in sig i den. Ovanför skötbordet på nedervåningen hänger en mobil med kossor och får. Går man in på toaletten och frågar var kossorna är tittar hon upp mot moblien och ler.

Dessutom är hon nyvaccinerad. En spruta i varje lår. Visst, det gjorde lite ont och hon skrek lite. Men det blev bra så fort hon fick komma till pappa och titta i spegeln. Då blev hon glad igen.

OCH… (som om inte det vore nog.)

Nu på eftermiddagen har hon sovit i 1½ timme! Och är därmed en helt annan liten tjej. Glad och nöjd och harmonisk.

Mer sånt, tack.