Skallen min

Sedan pesten drabbade oss här hemma har jag haft en satans huvudvärk.  I princip varje dag. Alvedon hjälper inte, men jag vill inte knapra Citodon heller. Så det blir inga värktabletter alls. Eftersom jag inte vill dö av en anafylaktisk chock, blir det ingen NSAID heller.

På jobbet har jag tagit ett par Alvedon nån gång framåt eftermiddagen för att kunna fortsätta jobba. Jag tänker att “den här gången kanske det funkar”. Men det gör det aldrig.

Jag gick upp och tog två Alvedon igår kväll när jag inte kunde somna för huvudvärken. Ändå vaknade jag i morse med den värsta migränen jag haft på många år.

Kärleken servade med kräkhink, migränmedicin, kall, våt handduk. Han fick till och med ringa jobbet och säga att jag inte kunde komma – jag klarade inte av att prata. Eller lyssna. Jag trodde skallen skulle sprängas bara av att ta fram numret på mobilen – ljuset från displayen var som laser rätt in i hjärnan.

Nåväl – jag ska bespara er beskrivningarna. Ni som har migrän vet vad jag talar om och för er andra är det hela ganska ointressant :)

Nu har jag i alla fall pallrat mig upp ur sängen och fått i mig en kopp kaffe. Det känns som om jag blivit släpad efter en diligens över prärien ett par timmar. För att sammanfatta – jag är rätt risig!

Kärleken och Elvira är hos finaste vännerna i huvudstaden och jag tassar omkring på tå här hemma i tystnaden. Det känns tomt. Men jag vet inte om jag klarat av att ha Elvira hemma idag anyhow. Hon använder sällan små bokstäver när hon kommunicerar :)

Natten för hennes (och Kärlekens) del har varit bra. Jag nattade henne och hon somnade utan gråt elle gnäll tre minuter efter jag lagt henne i sängen och pussat henne godnatt.

Runt elvasnåret var hon vaken och stökade en stund. Det verkade som om hon ville somna om, men inte kunde. Kärleken satt på pass utanför dörren och gick in och tröstade med jämna mellanrum. Efter trekvart eller så, somnade hon om. Hon vaknade runt 3, fick välling och sov sen till 7.30. Alltså, två uppvak på hela natten!

Att jämföra med det tiodubbla för en vecka sedan.

Och sömnen på dagen börjar också lösa sig. Det verkar som om vi hamnat i en god spiral istället för i den dåliga där vi befunnit oss de senaste 5 månaderna. För nu kan hon lätt sova två timmar på dagen och hon somnar själv utan problem. I med nappen, bulla upp med kuddar i sängen, på mage, klappa rumpan, vinka och säga hejdå, stänga dörren och så sover hon.

Det går inte att beskriva hur skönt det är att slippa den ständiga kampen, det eviga vrålandet, frustrationen och desperationen.

Det verkar som om Elvira också har några månaders ackumulerad sömnbrist att ta igen, för jag kan inte se att hon är särskilt mycket piggare, trots att hon sover så pass bra. Vi behöver nog sova några månader i sträck för att komma ikapp.

Men nu åter till skallen min. Den här huvudvärken alltså… Vad är det frågan om? Ska man gå till doktorn? Hörrni, doktorerna där ute, vad säger ni? Kandidatdropp, Mårr, Mård, Skylla? Vad är er dom? Är jag döende i kanser eller har jag spänningshuvudvärk? Varför hjälper inte Alvedon?

/Svar till desperat småbarnsmamma med en släng av hypokondri