Test?

Testar hon, vår lilla prutt?

Jag börjar nästan misstänka det.

För igår kväll efter ett antal timmars gnäll och skrik fick jag nog och sa högt och bestämt. NEJ, nu räcker det! Sen stoppade jag om henne som vanligt, pussade på henne, sa god natt, sov gott. Hon blev tvärtyst och somnade.

Ikväll var hon tyst i 10 minuter innan gnället började. Efter 20 minuter eller så av gnäll, tänkte jag att jag testar igen, med att säga ifrån.

NEJ, nu räcker det! Sen omstoppning, pussar, god natt, sov gott.

Tvärtyst och somnade. Inte ett pip sen dess.

Den lilla skurken! :)

Jo, går gör hon ju också :) Om hon får hålla i mina fingrar, vill säga. Hon går och går och går. Och storskrattar hela tiden :D Men vi kommer få ett sjå att hålla styr på skruttan när hon börjar ta sig runt på egen hand. Maken till pillig unge! ALLT ska det pillas på. Såklart, allt är ju nytt för henne. Men det kanske inte är så lämpligt att pilla på precis allt. Och vad förbannad hon blir när man säger att hon inte får. Haha, jösses, vilket humör!

Jo, det känns lite bättre nu än tidigare idag.

Det är snart dags för sängen för mig.

Imorgon ska jag åka och veckohandla på förmiddagen medan Kärleken tar hand om Lillis. Det blir nog bra. Jag hoppas det. Men det känns faktiskt lite läskigt att köra bil.

Mardrömmar

Inte konstigt jag är trött! För det blir inte mycket till vila när jag sover. Vilka mardrömmar!

I natt till exempel – då var jag mordhotad av nån galen karl. Han sköt efter mig med automatvapen och pistol och var jag än försökte ta vägen, så var han där. Jag kunde inte komma undan.

Och på förmiddagen när jag sov och Kärleken var uppe med Elvira drömde jag den värsta mardrömmen av dem alla.

Jag drömde att jag och Kärleken bråkade. Vi stod i trappen och jag skällde för att han köpt fel saker i affären och för att jag satt här ute på landet, fast med Elvira och tog mig ingenstans. Tyckte att det åtminstone hade varit skönt att få plocka ihop sitt eget smågodis någongång.

Elvira kröp omkring på golvet. Fönstret i hennes rum stod öppet, det var sommar. På något märkligt vis (i drömmar kan ju vad som helst ske) kravlade hon sig upp på fönsterbrädet och så tippade hon ut över kanten.

Jag var bara två meter bort och försökte få tag i henne innan hon föll, men hann inte. Kärleken som precis var på väg ut, kom runt hörnet just när Elvira föll, men han hann inte få tag i henne innan hon damp i backen med framsidan av kroppen först.

Skräcken!

Vi skulle försöka ringa ambulans, men vi slog hela tiden fel nummer, sen fattade inte operatören vad vi sa och visste inte var vi befann oss. Och sen kom fan aldrig ambulansen. Vi väntade och väntade. Jag bar omkring på Elvira, hon sa ingenting, var precis som vanligt, fast hon kunde inte böja benen vid höften och man kunde känna att det var något som hänt där.

Alltså, fyfan, känslan i kroppen sitter kvar än.

Det får aldrig, aldrig, aldrig i hela vida världen hända min lilla plutt någonting! Då vet jag inte vad jag tar mig till! Då blir jag galen, på riktigt.

Polisutredningen är klar och allt är fixat och faxat och mailat och ringt. Nu ska verkstaden göra en besiktning av bilen idag eller imorgon. Sen får vi se vad försäkringsbolaget säger – om de låter laga bilen eller om den blir inlöst. Hoppas på det förra.

Polisutredningen visade (naturligtvis) att det var den andra kvinnans fel. Men hon får inga böter – polisen lämnade rapporteftergift. Det var snällt tycker jag. För hur det nu är, så hjälper pengar inte ett dugg när sånthär händer. Man får bara tacka att ingen är skadad. Inte ens hunden, som nog fick ta den värsta smällen, faktiskt.

Men bra mår vi inte, här hemma. Det gör vi inte. Eller ja, det gör vi ju. Vi är hela och oskadda rent kroppsligt. Men det verkar som om jag reagerat mer än vad jag trodde jag skulle göra. Vad annars kan alla dessa mardrömmar om att jag blir skadad eller dör eller att Elvira blir skadad eller dör komma sig av? Det krävs ingen fil kand i psykologi för att lista ut det.

Ledsen är jag ofta också, sitter med tårar i ögonen nu medan jag skriver. Och jag vet inte ens varför. Det bara kommer över mig en stor ledsenhet ibland.

Kärleken jobbar kväll idag och imorgon. Så jag får ta läggningarna och det påföljade kaoset helt själv. Det känns “sådär”. Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa min älskade lilla unge. Jag kramar och kramar och pussar och älskar och följer våra rutiner. Ger henne så mycket trygghet och kärlek jag bara kan. Men jag känner mig otillräcklig. Och jag vet inte vad jag ska göra.

Jag har dåligt samvete över att Kärleken får dra det tyngsta lasset här hemma när han är hemma och att han sen måste åka och jobba, trots att han är trött och behöver sova, han med. Jag har dåligt samvete över att jag (över)reagerar, är ledsen och oglad. Dåligt samvete över att jag tycker det är jobbigt och sitter med ångest på kvällarna inför Elviras sänggående (jag borde kunna ta det med ro, rycka på axlarna och tänka att det går över, det är en fas). Dåligt samvete över att jag inte lyckas. Lyckas med vadå?

Att vara nöjd och glad över att vi båda lever och är oskadda?

Jag vet inte.

Herr Ågren

Jag sitter här med Herr Ågren i soffan. Vill att han ska gå hem till sitt igen, men han fattar inte när det är dags att gå, när festen är slut.

Kvällarna har blivit för bedrövliga! Som förr. Precis som förr.

Idag höll jag henne vaken länge så hon var riktigt, riktigt trött när det var dags för sängen. Och visst hjälpte det. Hon somnade som en sten.

I en timme. Sen vaknade hon tre gånger på en timme och sedan dess har hon varit vaken.

Vi springer som skållade troll i trappen, kan inte sitta ner och ta det lugnt med varandra. Precis som förr. Jag VILL inte ha det som förr! Jag orkar inte med det!

Jag känner för att gråta.

Fryser gör jag också. Och har ont i skallen och i fotlederna och i fogarna.

Weltschmertz

Allt börjar återgå till det normala igen. Förutom Elviras kvällar. Hon förvandlas till ett monster i samma sekund man lägger ner henne i sängen. Man får räkna med mellan en och två timmars vrålande innan hon lugnar ner sig och kan somna. Inte vet jag vad det är frågan om.

Tidigt vaknar hon också. En morgon vaknade hon helt hysterisk klockan 5 på morgonen. Det var inte det vanliga uppvaknandet som går att få henne att somna om från, bara man pussar på henne. Nej, det här var nåt alldeles vansinnigt. Vet inte om hon var rädd eller ledsen, men jag litade på min magkänsla och tog upp henne ur sängen och la henne i vår säng. Ja, hon fick nappen också. Hon lyckades faktiskt somna om en liten, liten stund. Det är nog första gången hon somnar i vår säng.

Men en timme senare vaknade hon och var arg och ledsen. Jag försökte trösta och få henne att somna om, men hon var så förbannad! Jag fick en snyting rätt på näsan så jag började blöda näsblod. Det var bara att pallra sig upp.

Nu ska jag iofs inte klaga, hon vaknar inte supertidigt, men tidigt för att vara hon.

I vanliga fall brukar hon sova till mellan 7 och 8. Nu vaknar hon en timme tidigare. Och somnar alltså en till två timmar senare än hon brukar. Så hon är alltså trött på förmiddagarna. Ändå kan hon inte sova mer än 40 minuter i stöten.

Jag vet inte om det har med bilolyckan att göra eller om det är sluttampen på utveckligsfasen hon är i. Oavsett vilket hoppas jag det går över snart. Man blir lätt desperat av att ha en vrålande tornado att tampas med i sängen varje kväll.

Annat nytt:

  • Elvira kan ta sig upp i krypställning själv när hon blir tillräckligt frustrerad och arg. Sen kastar hon sig framlänges för att nå vad det nu är hon vill åt.
  • Jag har lagt klart mitt 2000-bitarspussel och har beställt ett nytt.
  • Elvira har smakat kiwi för första gången. Supergott, tyckte hon. Och hon verkar tåla det bra.
  • Elvira har lärt sig vinka. På ett alldeles säreget vis. Men vinkar gör hon. Tror jag.
  • Elvira har utökat sitt ordförråd med “lampa” Ja, alltså, hon förstår vad man menar när man säger lampa. Hon säger fortfarande inget mer än “googla”, “hagga”, “nein” och “grrr”.
  • Jag har svinont i fogarna idag. Och jag är INTE gravid igen.
  • Elvira kan sätta sig upp från magläge. Ibland.
  • Elvira kan plocka upp små små morotsbitar från sitt bord med pincettgreppet. Hon brukar öva genom att ta tag i ett hårstrå från mitt huvud och draaaaa så hårt hon bara kan.
  • Vi har sett Totoro. Har ni inte sett den, så GÖR DET! Mei är så sjuuuuukt lik Elvira. Jag och Kärleken satt och storskrattade, det var som att se en animé-Elvira. Gulle!

Hyresvärden kom in med en artikel från UNT idag. (Elvira vinkade och vinkade och vinkade. I flera minuter vinkade hon.)

Kvinna och spädbarn till sjukhus
Enköping.
En kvinna och ett spädbarn fördes till sjukhus efter en kollision vid L***a utanför Enköping på tisdagseftermiddagen. Bilen de färdades i kolliderade av okänd anledning med en annan bil. Uppgifterna om hur olyckan gått till är knapphändiga. Kvinnan och barnet ska inte ha fått några allvarliga skador. Föraren av en andra bilen undkom oskadd.

Är det jag som är paranoid, eller får man uppfattningen att det är jag som är vållande till olyckan? Det var det INTE! Och ju mer jag tänker på det hela, desto mer förbannad blir jag. Vår fina bil! :(   Hade vi suttit i Yarisen istället hade vi blivit lingonsylt! Och hade det varit för 25 år sedan kanske vi inte ens överlevt… Jäkla tantskrälle! Vad skulle du göra sådär för? :(

Vi har inte hört något från polisen och inte från verkstad eller försäkringsbolag heller. Så det lär väl ta sin lilla stund, detta. S U C K! Mitt paranoida jag är jätterädd att polisutredningen ska visa att det ändå (på något väldigt mystiskt och konstigt vis) var mitt fel. Det är en omöjlighet, ändå känner jag mig skyldig. Störigt som faen!

Nähä, jag ska väl sätta mig och läsa en bok eller så i brist på pussel. Det nya borde komma i mitten av nästa vecka. Jo, nu får jag ju beställa hem grejor från internet, för jag har ju ingen bil att ta mig någon vart med…

Bättre

Idag mår vi bättre, både Elvira och jag.

Detta trots att jag sovit som en potta skit i natt. Somnade inte förrän runt 3.30, vaknade ungefär två gånger i timmen fram till klockan 7 då det var morgon för Elvira.

Jag känner mig inte lika ledsen och nere idag och Elvira är nästan sig själv igen.

Vi påverkar ju varandra, såklart. Elvira märker att mamma inte är som vanligt och blir rädd, orolig och gnällig. Och jag påverkas av att hon mår dåligt och mår ännu sämre. Ond cirkel.

Tur att vi har världens bästa pappis som tar hand om oss. Och att vi har kontakt med världens bästa BVC-psykolog. Det känns skönt att få bekräftelse av henne att mina chocksymtom ska tas på allvar. Att jag måste ta hand om mig för att kunna ta hand om Elvira.

(Frågan är bara varför jag måste ha yttre bekräftelse på det? Det här är ju sånt jag vet själv. Egentligen.)

Jag försöker också trösta mig med att om jag varit ensamstående, hade jag tagit mig samman och varit en bra mamma åt Elvira igår. Då hade jag inte haft något val. Nu har jag ett val och min kropp ser till att bearbeta det här med en gång. Hellre det än att det ska komma sura efterslängar senare. Jag vill gärna tro att det är så, i alla fall. Att eftersom jag inte behöver vara stark, så tillåter jag mig att vara svag och ynklig. Hade jag inte haft något val, hade jag reagerat annorlunda. Det tror jag. Jag vill tro det.

Vi brydde oss inte om babysimmet idag. Vi behöver komma på rätt köl igen, återskapa tryggheten som fick sig en törn. Fortsätta med våra trygga, välbekanta rutiner utan något som stör. Älska varandra och kramas och tacka kosmos för att allt gick bra.

Nästa steg är att jag gärna vill sova lite bättre. Jag vet inte vad som håller mig vaken. Stresspåslag, kanske? Jag ligger och lyssnar på talbok och tänker inte så mycket. Jag brukar somna som en stock så fort jag sätter igång talboken, men nu har jag nästan lyssnat klart på en hel bok på två nätter.

Fysiskt känner jag mig helt återställd. Inte ont någonstans och är inte stel.

Jag tror också att en stor del i min kraftiga reaktion igår var tanken på Tea och Tilde. Och Felix som blev ensam kvar. Det händer så fort. Ett ögonblick, så är allt förbi.

Jag saknar dig och tänker på dig varje dag, Fin! Var det du som satt på min axel och vred ratten åt höger? Var det du som vakade över oss?

Älskade, underbara, saknade Tea-Fin! Tack för att du vakar över Elvira i din himmel!

Arg & ledsen

Fy fan, vilken dag det har varit!

Jag har sovit dåligt. Hade svårt att somna och kunde inte sova särskilt länge, trots att det var min tur att ha sovmorgon.

Jag har känt mig vissen hela dagen. Börjat gråta helt utan anledning. Haft uselt tålamod med Elvira.

Och jag känner mig hemsk.

Elvira har också haft det jobbigt idag. Hon har knappt sovit eller ätit på hela dagen, bara gapat, skrikit och gråtit. Och mitt tålamod har varit lika kort som Elviras näsa. Och det, mina vänner, det är inte långt, det.

Jag borde bara vilja krama och trösta och bära och sjunga och vyssa och tacka alla gudar och kosmos och alla änglar och alla ingenjörer på Saab att hon är oskadd.

Och det gör jag också.

Ändå blir jag arg och less(en) när inget jag gör duger och allt är dåligt och jag bara vill vara ifred.

Och det är faktiskt inte tillåtet att låta ens egna känslor gå ut över sin älskade lilla korv! Jag måste vara hennes mamma, oavsett hur jag mår. Oavsett hur ledsen och arg jag är. Och särskilt när hon också har det jobbigt!

Kärleken stannade hemma från jobbet idag för att ta hand om oss båda. Vad i hela världen skulle jag göra utan honom? Han är en riktig klippa! Han åkte in till stället där bilen står och kollade på den idag. Desutom handlade han “lite” tröstgott till mig. En hel Ica-kasse full med gott :) Mammis hjärta pappis!

Det kändes dumt att han skulle behöva stanna hemma, men såhär i efterhand så är jag otroligt tacksam att han faktiskt gjorde det.

Ja, jag är ledsen och jag är arg. Utan anledning, känns det som, men jag förstår ju att det är efterverkningar från gårdagen. Säkert är det så för Elvira också. Samtidigt som hon är i den värsta veckan i utvecklingsfasen.

Jag är arg för att kvinnan i den andra bilen utsatte mig för det här, trots att jag såklart vet att det inte var med vett och vilje. Jag är arg för att hon utsatte Elvira för det här. Jag är arg på mig själv för att jag mest tycker synd om den andra kvinnan, hon måste må för jävligt! Och jag är arg för att jag är rädd. Eller snarare – jag är så rädd att det slår över i ilska. Rädd för vad som faktiskt kunde ha hänt.

Hade något hänt Elvira, hade jag inte ansvarat för mina handlingar. Då hade kvinnan inte gått oskadd från platsen, det är ett som är säkert!

Och jag är ledsen. Ledsen för att vår fina bil är mos. Jag har dåligt samvete för att jag förstört den. Trots att jag vet att det inte var jag som förstörde den. Att jag inte har ett uns av skuld i det hela.

Igår tyckte jag att det kändes så skönt, jag kände mig helt fri från skuld. Jag körde under laglig hastighet, jag kom från höger, jag girade höger och minimerade därför skadorna på oss alla. Jag hade inte druckit, jag var inte trött, inte tagit droger. Och det kändes så skönt på något vis.

Men idag har jag dåligt samvete för att jag förstört vår fina bil. Att det blir en himla massa krångel med verkstad, försäkringsbolag, polis, hyrbil osv. Att vi kanske inte ens får tillbaks vår bil, att vi kommer få ut en summa pengar (som alltid är ett hån, vi kommer aldrig få ut det som bilen verkligen är värd!) och att vi i så fall måste börja leta ny bil. Det kommer dröja månader innan vi får tillbaks bilen. Om vi får det.

Och vad sa vi göra tills dess? Jag och Elvira sitter ju strandade här ute utan bil. Jag vägrar köra henne i lilla Yarisen! Händer det något när vi sitter i den är vi dödens.

Jag körde in till Enköping idag, samma väg som jag körde igår. Upp på hästen direkt igen! Det gick bra, men jag blev arg så fort någon annan bilist inte betedde sig så som jag tyckte var lämpligt. Förmodligen rädd, men som slog över i ilska.

Nu sover vår pyjamaskorv. Vi har ätit middag. Jag är trött och ledsen. Gråter och blir arg om vartannat. Jag är stel i kroppen och har lite ont i nacken och ut i höger axel.

Men vi lever. Elvira lever, hon är helt oskadd. Det andra är plåt.

Ändå är jag arg och ledsen

CT nacke

Idag åkte Elvira och jag in till Enköping. Hon har vuxit ur sina overaller och den vi har fått låna i stl 80 är alldeles för stor. Uppdraget var alltså att införskaffa ett styck overall i stl 74.

Vi gick på Åhlens och på Lindex. Vi var även in en sväng på Ica och på H&M. Det blev en grön overall med elefanter på från Lindex. Fin och varm :)

På vägen hem var Elvira trött och kinkig. Jag sjöng om Fredrik Åkare och fröken Cecilia Lind för henne. Hon gillar den sången. Hon höll just på att somna.

Farthållaren var inställd på 60 km/h här ute på landsvägen.

Vi kom till det öppna fältet med flera avtagsvägar och korsingar. I en korsning såg jag en röd Volvo. Den saktade in och stannade. Den kom från vänster och stod still, så jag fortsatte i mina 60 km/h. Då, helt plötsligt, kör bilen ut. Mitt framför mig.

Jag hann reagera såpass att jag ställde mig på bromsen och vred ratten hårt åt höger.

Sen small det.

Jag hann tänka att nu får jag en airbag i ansiktet. Men den löste aldrig ut. Elvira skrek i högan sky.

Min bil hade vänt sig nästan 180 grader och stod med nosen ner mot diket i korsningen. I den andra bilen hade krockgardinerna på hela högersidan löst ut. Men ingen klev ur bilen.

Jösses, vad gör man i en sån situation?

Jag stängde av bilen, rusade fram till den andra bilen och slet upp dörren. Där inne var det fullt av rök och det luktade bränt. Från krutladdningarna i krockgardinerna förstod jag. På passagerarsätet satt en hund. Kvinnan i bilen sa att hon var okej. Så jag rusade tillbaks till min bil och tog ut Elvira som skrek och skrek.

När jag fått ut henne ur bilen blev hon tyst. Läskigt tyst.

Kallt som fan var det ute, också.

Kvinnan och hunden kom ut ur bilen och båda verkade oskadda.

Jag ringde Kärleken som precis gått av sitt pass. Jag visste inte vad i hela friden jag skulle göra. Hur gör man? Ringa bärgare? Upprätta skadeanmälan? Ta uppgifter?

Min bil var intryckt vänster fram och hade även en buckla vänster bak. Det läckte något från den – spolarvätska eller kylarvätska. Den var så intryckt att framskärmen låg mot vänster framdäck. Hela Volvons högersida var intryckt.

Kärleken gick in till kommunikationscentralen och bad dem skicka en polisbil till platsen. Och kanske en ambulans också, så vi kunde kolla att allt var ok med Elvira. Hon var ju så himla tyst!

Det kom en bil i korsningen och jag fick starta min bil och backa undan så att den kom fram. Föraren i den bilen höll Elvira så länge.

Tur i oturen att jag vred ratten åt höger! Då blev kraften i krocken inte lika stor, vi hade ju nästan samma färdriktning i kollisionsögonblicket. Hade jag bara bromsat utan att svänga hade det blivit värre. Mycket värre!

Vi stod där ute och frös i en evighet eller i ungefär 15 minuter innan polisen kom. Jag passade även på att undersöka hunden. Den var okej.

Sen kom polisen och vi fick blåsa och redogöra för vad som hänt. Kvinnan i den andra bilen hade helt enkelt inte sett mig. Antningen hade hon solen i ögonen eller så var jag skymd bakom en balk i hennes bil. Hon visste inte själv.

Stackars människan var helt förstörd! Hon berättade också att hon genomgick en stor cancerbehandling med strålning varje dag i fem veckor, men att hon var så glad för att det var en veckas uppehåll i behandlingen nu. Det var fint väder och hon hade varit ute och tränat jakt med sin hund. Och så blev det såhär…

Efter en liten stund kom det även ambulanser. Två stycken. Av nån märklig anledning. Jag hade ju ändå sagt att vi var okej allesammans, jag ville bara kolla upp Elvira.

Det blev lite förvirrat där ett tag när poliser och ambulansmän irrade omkring och tog uppgifter och klargjorde vems bil som var vems och vem som hade kommit varifrån och hur fort det gått och hur i hela friden jag hamnat som jag stod. Jag hade nästan glömt bort att jag backat undan bilen.

Av en ambulanssjukvårdare fick jag låna ett stetoskop och lyssna lite på hunden. Den lät okej.

Sen packade vi in oss i ambulansen. Elvira hade börjat gråta igen. Stackars pluttan :( Hon var säkert jätterädd. Massor av konstiga människor och kallt var det.

Jag blev extra orolig när hon började gråta så fort man klämde henne på ryggen. Men vad hade kunnat hända med hennes rygg? Hon satt ju bakåtvänd i sin bilbarnstol i baksätet.

Jag tänkte i mitt stilla sinne att om min älskade unge är skadad på något vis, då kommer kvinnan som orsakat det hela önska att hon vore död.

I ambulansen var det inte alls kul, tyckte Elvira. Jag tyckte det var skönt att komma in i värmen. Vi försökte sätta på en pulsoximeter på Elviras små fingrar, men det var inte så populärt. Inte förrän hon fick ett jättefint mjukislejon av ambulanskillen :) Då blev hon glad igen och skrattade och tjoade hela vägen till sjukhuset.

Jag kände mig väldigt mycket lugnare.

På sjukhuset började jag känna mig stel i nacken och lite öm. Så jag fick på mig en halskrage. Av alla otäcka tortyrredskap! Hade man inte ont i nacken innan, så fick man det garanterat av den där tingesten!

Doktorn kom. Och det visade sig vara mamman till lilla F på babysimmet. Där ser man :)

Hon undersökte först Elvira som genast snodde åt sig doktorns pennlampa och närapå åt den hel. Hon hoppade och skuttade i min famn och hade inte ont någonstans. Inte i ryggen heller.

Tack gud, Saab och alla änglar i himmelen!

Kärleken kom efter ett litet tag och hade med sig välling och mat till bebisen. Stackars Elvira var ju både trött och hungrig. Det var en timme sedan vi skulle ätit middag och sovit.

Läkaren undersökte mig och beställde en CT av nacken.

Efter den undersökningen var det bara att vänta. Elvira var så himla trött, men att sova i lysrörsljus och med en massa plippande och ploppade utanför dörren kom inte i fråga.

Efter sju svåra år eller två timmar i den förfärliga nackkragen fick jag äntligen ta den av mig. Inga synliga skador på nacken.

Jag fick genast mindre ont i nacken när tortyrredskapet avlägsnades.

Vi besällde pizza som vi hämtade på vägen hem. Elvira somnade i samma sekund som Kärleken startade bilen.

Nu sover Elvira i sin säng och vi är mätta och trötta efter en omskakande dag och massor av pizza.

Jag hoppas att det går att laga bilen! Annars får vi iofs pengar till en ny bil – det var ju inte mitt fel. Men jag vill inte ha en annan bil, jag vill ha DEN bilen!

Så nu sitter Elvira och jag strandade här ute tills vidare. Vi får iofs tre dagar gratis hyrbil av försäkringsbolaget, men det är ju inte så enkelt när man bor som vi gör.

Jag är bara glad att ingen kom till skada. Att Elvira är helt och hållet oskadd (förutom ett rött märke i pannan från när pappan tappade sin ett hekto tunga mobiltelefon i hennes huvud inne på akuten) är det absolut viktigaste. Resten är bara plåt.

Hur?

Ibland drabbas jag av den stora skräcken.

Hur ska jag kunna skydda mitt allra finste, mitt hjärta, min älskade lilla dotter? Hur? Hur ska jag lyckas göra henne till en trygg ung kvinna?

Hur ska jag kunna skydda henne mot allt ont?

Jag kommer aldrig kunna skydda henne mot hjärtesorg, mot besvikelser, mot brutna löften och krossade förhoppningar.

Men det andra? Hur ska jag kunna skydda henne från det? Från alla förväntningar som ställs på unga tjejer. På att vara smal, snygg, blond, stora bröst, klackar, smink, utmanande klädsel. Alla sjuka ideal. Maktstrukturerna i vårt samhälle.

Hur?

Ibland när jag sitter här och surfar runt hamnar jag på bloggar som drivs av unga tjejer. Och jag blir så rädd. Jag ser Elvira där, om 10-15 år eller så.

Kommer hon vara den unga tjejen som knullar runt och inte bryr sig om att skydda sig, som blir gravid och bestämmer sig för att behålla barnet.

Kommer hon vara tjejen som skär sig och bränner sig? Som svälter sig? Som testar droger. Som hänger med äldre, kriminella grabbar.

Eller kanske hon som festar, dricker sig full onsdag, fredag, lördag. Snortar lite kokain för att det är ballt.

Kommer hon vara tjejen med tatueringar, svart hår, kilovis med smink, piercingar och grova kängor? Som hatar allt, som hatar världen.

Eller kommer hon bli bruden med sönderblonderat hår, som hänger med i senaste modet, som förstorar brösten och bär tajta kläder, som förstorar läpparna och spraytannar sig? Som vill bli känd, kosta vad det kosta vill. Big Brother, Villa Medusa, Robinson, Kungarna av Tylösand.

Hur i hela vida världen ska jag kunna skydda henne? Hur ska jag lyckas göra henne stark och självständig och modig? Hur?

Buhu

Stackars liten plutt har blivit förstoppad :(

Tur jag hade Laktulos kvar i kylskåpet sen jag var gravid!

Hoppas det hjälper – katrinplommon gör det inte.

Kan det vara den nya åttamånadersgröten som är boven i dramat?

Trött

Jag är så trött!

Jag har inte ens något att skylla på. Med tanke på att jag får sova på nätterna, menar jag.

Jag orkar ingenting. Dränerad på energi och ork och lust och vilja.

Att åka iväg och handla känns som ett för stort projekt. Att duscha likaså.

Jag försummar alla i min närhet och det gör mig ont. Jag är ledsen för det. Jag har ingen ursäkt. Ingen mer än att jag är en dålig vän och människa och att orken inte räcker till mer än att ta hand om min älskade unge (och knappt ens det) och att, när hon sover, koka en kopp kaffe, göra en macka och hämta ved.

Men, att slänga iväg ett mail eller ett telefonsamtal, det borde jag faktiskt ta mig tid och ork att göra. Ändå… gör jag det inte. För att jag är lat och en dålig vän.

Förlåt mig!