Återvinning

Åh, för en härlig alla hjärtans dag jag hade igår :)

Det var ungefär det jag hade att skriva.

Så jag kör väl med lite återvinning. Ett gammal inlägg, närmare bestämt exakt tre år gammalt.

Och tänk. Nu sitter vi här i ett rött hus med vita knutar på landet och i sängen på övervåning sover vår allra underbaraste LillisPrillis-unge.

Kärleken är fortfarande Sveriges vackraste polis och han har givit mig Sveriges, nej världens, vackraste dotter.

Det var DET HÄR som var meningen med livet!

Att älska sig sönder och samman varendaste dag.

Nya rutiner

De bra nätterna fortsätter.

Elvira är supertrött på kvällarna – jag försöker hålla henne vaken till 19, men lyckas oftast inte. Jag vill ju inte att hon ska bli så trött att det slår över. Runt 18.30 ligger hon i sängen, somnar direkt utan gnäll. Hon brukar ropa till ett par gånger under kvällen, men somnar om på några sekunder, så jag behöver inte gå upp.

Eventuellt vaknar hon en gång framåt småtimmarna, då brukar det räcka med att jag går in till henne en gång, så somnar hon om. Runt 7.30 tycker hon det är morgon.

Det innebär att hon ligger 13 timmar i sängen, de senaste nätterna med inget eller endast ett uppvak.

Eftersom hon inte får mat på nästan 14 timmar är hon hungrig som en varg och på ett jäkla humör på morgonen innan hon fått sin gröt.

Tidigare har hon inte velat ha så mycket frukost, en halv tallrik gröt eller så. Nu är det som om det inte finns någon botten i henne. Hon äter och äter.

Tidigare har hon inte heller velat ha någon mellis innan lunch. Nu dricker hon en flaska välling till mellis.

Ja, ätandet fortsätter hela dagen. Jag tycker inte vi gör annat än att mata den här lilla gapande fågelungen. Mer, mer, mer :) Jag tror faktiskt att hon äter mer än vad jag gör på en dag!

Sömnen på dagen fungerar också suveränt. Jag lägger ner henne i sängen, pussar på pannan. Hon ligger och leker en stund, pillar på snörena till spjälskyddet, kryper omkring, gosar med kuddarna. Sen somnar hon.

Idag stod jag i dörren och kikade in genom springan när hon höll på. Hon lekte med snöret till spjälskyddet och vilade huvudet mot en kudde. Hon somnade så – med handen ut genom spjälorna, pannan mot spjälorna. Mammas lilla gullunge!

Hon har blivit så mycket rörligare de senaste dagarna. Hon vänder sig obehindrat både hit och dit, hon försöker dra sig upp till stående genom att ta tag i mina ben eller armar. Hon gillar att böka omkring och mysa i mitt knä. Hon bökar omkring så mycket i sängen på dagarna att vi sänkte ner sängbotten idag. Rätt vad det är drar hon sig upp och ut över kanten. Hemska tanke!

Ibland kan hon sitta och leka med sina leksaker en stund, men för det mesta vill hon röra på sig. Vilket ju är svårt, eftersom hon inte kan krypa. Då får man hålla i henne, så hon kan hoppa, kräla, kasta sig, böka, stå på huvudet.

Det tar nog några dagar innan vi kommer in i det här nya med ett extra mellis och hur man ska lägga sovtiderna när hon vaknar lite tidigare och äter oftare.

Och hur kan jag vara så infernaliskt trött, trots den goda sömnen? Det är ett mysterium!

Jag var så trött idag att jag snubblade i trappen på väg upp för att hämta Elvira när hon sovit på eftermiddagen. Jag snubblade och trampade snett och AJ som F*N, min fot! Högerfoten, såklart. Med det taskiga, nästan avslitna ledbandet från ett snedtramp under en volleybollmatch för en herrans massa år sen. Det måste varit typ 1997 eller -98, det var när jag var på behandlingshemmet iaf.

Hur som helst, foten ser ut som en blågrön medicinboll, ungefär. Inte vet jag om nåt är av där inne. Jag får väl åka till doktorn imorn om det inte är bättre.

Nu ska jag gå och lägga mig, trots att klockan bara är 21. Jag är så trött, så trött.

Aha

Tänderna i överkäken har ju brutit igenom sen igår! Elvira har nog inte så ont av tandsprickningen längre. Så det är säkert därför hon sover gott om natten. (Hoppas såklart på en lika bra natt i natt!)

Allt var frid och fröjd med tänder och mage och sömn. Ända tills vi lekte på mattan på Elviras rum. Hon rullar nu från mage till rygg. Hon avskyr ju att ligga på mage, så hon rullar över på rygg det första hon gör när jag lägger henne åt “fel” håll.

Med lite hjälp kan hon också rulla från rygg till mage. Så vi höll på och rullade och rullade där inne på den mjuka goa mattan på hennes rum.

Sen tappade hon balansen på något mystiskt vis när hon låg på mage och drämde rätt ner på pusslet som låg framför henne. Med munnen före. Rakt på kanten på pusslet.

Ojojoj, vilken ledsen bärfis vi fick då! :(

Hon blödde ur munnen och självklart var det runt en av de nya tänderna som det blödde. Ja, och underläppen fick ett litet hål också.

Jag ringde till tandläkaren, bara för säkerhets skull. Man vill ju inte att det ska bli nåt knas med de små gaddarna!

Vi fick en tid som i morgon. Ja, de har tydligen öppet på lördagar också.

Det blir premiär hos tandis för lillprutt. Jag ska göra allt i min makt för att inte överföra min tandläkarskräck på henne.

Återstår att se om vi

  1. Får igång bilen imorgon
  2. Kommer fram på de igensnöade kostigarna
  3. Tar oss hem från stan igen utan att fastna i en snödriva eller kana ner i diket

Önska oss lycka till…

Tio timmar

Okej. Alltså, jaha!

Igår somnade Elvira 18.40, utan gnäll eller gråt.

Hon hojtade till ett par gånger under kvällen, men inget som krävde någon insats – hon somnade om själv.

Första gången som vi (läs: Kärleken) behövde gå upp var klockan 04.40.

Det betyder tio timmar på raken, det! Tio timmar!

Hon stökade en del fram till kl 05, sen tror jag inte att Kärleken behövde gå upp nåt mer. Klockan 7.40 var det morgon.

Nöjd är en underdrift!

(Synd bara att jag satt och la pussel till efter midnatt. Särskilt utvilad känner jag mig inte. Men det är helt självförvållat.)

Gissa om sömntutan var hungrig när vi gick upp! En hel portion gröt slank ner på nolltid. Hon gapade efter mer, så hon fick en deciliter välling också. Hade inte vällingen tagit slut i flaskan, hade hon lätt sörplat i sig mer! Tror jag det. Hon får ju kvällsgröten kl 18, så då har hon varit utan mat i nästan 14 timmar.

Nu ropar hon på mig, min lilla bärfis. Mamma är så tråkig när hon sitter med den där apparaten i knät.

Åtta månader

För åtta månader sedan var Elvira precis alldeles nyfödd. Bara en halvtimme gammal eller så. Det känns som om det var igår eller en evighet sen. Tiden är i allra högsta grad relativ, mer nu sen Elvira kom till oss.

Vi skulle fira åttamåndersdagen genom att åka och babysimma. Menneh, bilbatteriet hade laddat ur. Igen. Dags att köpa ett nytt, skulle jag vilja påstå.

Igår och idag har vi haft en nöjd och glad bebis. Hon sitter och leker, hasar omkring i sin gåstol (ja men skjut mig då för att jag sätter henne i gåstolen nångång ibland), lyssnar på en ny skiva vi fick med nåt gratistjofräs från valfritt blöjföretag.

Idag har hon på sig sin nya dinosauriedräkt och hon ser ut som en liten, liten bärfis :)

Natten har varit hyfsad. Vi har helt slutat med välling nu. Den enda effekten vi sett hittills är att hon vaknar en timme tidigare, hungrig som en liten varg.

Så om hon inte sover bättre än såhär om en vecka, då går vi tillbaks och ger henne välling framåt småtimmarna igen.

Nu ropar hon på mig, lilla dinon, bäst att rusa.

Orkar’nte

Orkar inte skriva så mycket.

Det har varit några nätter med alldeles för lite sömn, upp tidigt med gulliganen och två minst sagt intensiva dagar på jobbet.

Måste erkänna att det känns ganska skönt att jag inte ska jobba på en månad eller så.

I måndags gick jag akut heldag. Fick ingen lunch. Jobbade efter ordinarie arbetstid. Några döende djur, jag menar verkligen DÖENDE djur, på det och sen hem och natta en bebis som närapå drivit pappan till vansinne här hemma.

Jo, lyckad kombo det här med tandsprickning och utvecklingsfas samtidigt. Inte!

Jag gillar mitt jobb, det är inte det. Jag gillar min arbetsplats också. Eller rättare sagt; jag gillar mina kollegor. Det är så trist bara att all skit rinner neråt. Och vem är längst ner i hierarkin? Inte är det chefen, inte är det specialisterna, inte är det de med fast anställning, inte är det ortopederna, inte är det kirurgerna, det är inte ens vikarierna. Nej, det är springvikarien. Dvs jag.

Jag har inget emot att ta kritik. Särskilt när jag gjort eller tänkt eller skrivit fel. Men när jag inte gjort något fel, inte överhuvudtaget. inte alls. Jag har gjort allt rätt, lämnat över till rätt person, skrivit i journalen, fan till och med skrivit en lapp med mitt privata mobilnummer på! Och ÄNDÅ får skit för det dagen efter. Av personer som inte har ett endaste jävla skit med saken att göra.

Alltså – LÄMNA MIG IFRED!

Det var inte jag som gjorde fel! Det var inte jag som inte läste remissen! Det var inte jag som inte läste journalen! Det var inte jag som skickade hem patienten!

På tal om att vara kollegial, som jag fick i ansiktet av den värsta dyngspridaren häromsistens. Pff! Fint att jag ska vara kollegial, men inte behöver behandlas likadant. Fint. Jävligt fint!

Igår var jag förbannad och arg som ett bi och ledsen. Känner mig orättvist behandlad! Trött som ett as var jag också, eftersom jag varit uppe typ 2½ timme på natten med Elvira, gått upp tidigt med henne på morgonen medan Kärleken sov och sen åkte iväg och jobbade.

Nä, nu ska jag sluta svamla och framförallt ska jag sluta gnälla!

Elvira är ljuvlig som en påse godis eller en bukett tulpaner. Jag får aldrig nog av henne! (Eller, jo, när jag måste masa mig upp för tionde gången på ett par timmar, då har jag fått nog.) Jag vill kramas och pussas och leka och busa hela tiden.

Från att inte ha velat/kunnat vända på sig alls har hon förvandlats till en elvisp. Men bara i sängen :) Och hon vänder sig bara från mage till rygg :)

Dessutom har hon lärt sig ännu ett ord: Traktor.

Nu kan hon alltså: kossorna, grisen, dockan och traktorn. Det är viktiga saker att kunna när man bor såhär mitt ute på vischan (tja, fast dockan kanske inte är så viktig, men hon gillar den. Fast mest gillar hon grisen och traktorn).

Nu längtar jag bara efter två saker: att Elvira ska börja kunna ta sig fram – jag tror vi kommer få en bra mycket nöjdare bebis då! Och våren! Jag älskar förvisso vintern och all snö och kyla. Men man kan som inte göra något ute när man har en bebis som inte tar sig fram för egen maskin.

Men till våren – då kan hon krypa och/eller gå! Då ska vi påta i trädgården, hon och jag! Vi har ju en sandlåda i trädgården, där kommer vi nog tillbringa mycket tid! Och pappan måste sätta upp en gunga i nåt träd! Och så ska vi bada i lilla sjön härborta varendaste solig dag! Fan, jag kanske skulle strunta i det där med att vara sommarvikarie i år och istället vara mammaledig och hemma med ljuvligaste lillkorven! Mm, tål att tänkas på.

I have a dream

Natten blev mycket bättre än jag befarat. Jag tappade räkningen på hur många gånger gulliganen vaknade på kvällen och för varje gång sjönk mitt hopp och mitt mod och mitt humör.

Till sist kände jag mig värdelös, ledsen och hela magen full av krälande ångestormar.

Så skört är det ännu – att minsta lilla bakslag nästan får det att svartna för mig. Att hopplösheten slår klorna i mig direkt.

Men, som sagt, det blev en bra natt ändå.

När Elvira väl kommit till ro runt 21 sov hon sen till klockan 4. Det är sju timmar på raken, det :) Strax efter 5 vaknade hon igen och fick välling. Sen sov hon till 8. Och eftersom det var min tur att ha sovmorgon, sov jag vidare till 11 :)

Idag tycker jag mig både se och känna (de få korta sekunder man får ha fingrarna inne i Elviras mun) två vita små tänder i överkäken – på väg att bryta igenom. Och nog är tandköttet lite svullet?

Jag har en dröm och en önskan.

I julklapp fick vi ett presentkort att använda på biobesök av bror med familj. Och av mamma fick vi pengar och löfte om barnvakt.

Min dröm ser ut såhär:
Mamma och Partnern kommer hit, bekantar sig med våra rutiner en dag och en natt. Påföljande dag åker jag och Kärleken iväg till nåt utflyktsmål, oklart vilket i nuläget. Framåt eftermiddagen/kvällen går vi på bio. Därpå går vi på restaurang. Jag är sjukt sugen att testa på Jensens. Det finns tyvärr inte i Uppsala (än), men vi har bara marginellt längre till Västerås, och där finns det. När vi är så mätta att vi kan rulla därifrån, rullar vi till ett hotell där vi sover och älskar om vartannat hela natten. (Förmodligen kommer vi bara att sova, men man kan ju önska ;) ) Och påföljade morgon äter vi en big ass hotellfrukostbuffé i lugn och ro, sen älskar vi lite till innan vi måste lämna rummet och åka tillbaks till vardagen.

Skulle ni ställa upp på det, morsorna?

När kommer ni hit? ;)

Bakslag?

Jag tror det första riktiga bakslaget kommit.

Natten till idag vaknade Elvira åtta gånger på 12 timmar. Vi hade några teorier om att det var för att det var Kärleken som hade natten, Elvira har vant sig vid att det är jag som nattar och kommer på natten om hon ropar. Pappan har ju jobbat.

Men idag tyckte jag att jag kanske, eventuellt såg något litet vitt i tandköttet i överkäken. Är det tänder på gång, månne? Och hon har ju lite rinnsnuva och dreglar en del. Och idag har hon inte haft nån vidare aptit. Ikväll ville hon inte ens ha fruktpuré (!!)

Man får ju inte känna efter i hennes mun, så det är svårt att säga. Det vore nästan skönt om det var det det berodde på. Då har man en förklaring.

Jag är livrädd att det här helt plötsligt ska sluta funka. Då har vi inget mer att ta till. Då kommer jag på allvar hamna på hispan, jag orkar verkligen inte ha det som vi hade det!

Ikväll fick hon en Alvedon innan sängdags. Hon var ledsen, gnällig och inte alls sig lik.

Hittills verkar det inte ha någon effekt. På knappa timmen har hon vaknat fyra gånger.

Och ångestklumpen i magen bara växer.

Nejnejnejnej, snälla lilla barn, börja inte om med dina hemska nätter! Mamma och pappa måste få sova! Och du med!

Var det för bra för att vara sant?