Lång dags färd mot natt

Phew, what a day!

Åkte hemifrån 06.50, kom hem igen 19.40. Har alltså inte fått pussa och krama min älskade lilla unge idag. Det är nästan (men bara NÄSTAN) så jag känner för att väcka henne och gosa en stund med henne. Att man kan sakna någon så infernaliskt mycket! Mamma hjärta Lillis!

Jo, jag har alltså jobbat idag. Det har varit en bra dag på jobbet. Jag har känt mig som en bra veterinär och det är en skön känsla. Jag hade ett bra flow, trots att det körde ihop sig direkt på morgonen med en felbokning. Samtidigt som det var en hund som krampade och en annan som inte kunde få ut sina valpar.

Men jag löste det, utan att stressa ihjäl mig och med huvudet och hjärtat på rätta stället hela tiden. (Det måste bero på mängden sömn den senaste tiden, jag kände mig inte totalt utarbetad och slut i skallen redan innan jag kom till jobbet).

Vissa patienter och vissa djurägare berör mig lite extra mycket. Idag träffade jag på just en sån sort. Jag ägnade i princip hela dagen åt dem. Jag avbröt till och med min lunch, bara för att gå ner och prata med djurägarna. Det kändes som att det var viktigt. Viktigt att prata, viktigt att det blev rätt. Viktigt att beslutet blev det rätta, för djurägarna och för hunden, egentligen oavsett vilket beslut det blivit.

Rent medicinskt så är jag övertygad om att det djurägarna tog ett rätt beslut. De valde att låta hunden somna. Åh, vad jag inte ville göra det! Åh, vad jag inte ville gå in i det där rummet, spola igenom kanylen med koksalt, byta spruta och börja spruta den blå avlivningsvätskan. Jag ville det inte, rent känslomässigt, trots att jag är övertygad om riktigheten i det hela.

Och vissa dagar är min älskade Ella mer närvarande i mina tankar än andra. Idag är en sådan dag. Jag tänker fortfarande på henne varje, varje dag. Trots att det snart är tre år sedan hon somnade in. Tre år… Jag har varit utan henne längre än jag var med henne. Att man kan fästa sig så vid en bajsätande, flamsmaja som snarkar så högt att man tror man fått in en alkis som däckat i rummet. Som fiser så att det smattrar i golvet och som stjäl all mat hon kunde komma över.

Älskade, älskade Ella! Som jag saknar dig! Jag saknar att få köra in fingrarna i din päls, att få klappa på din mage. Jag saknar ditt rastlösa trampande när du ville ha mat eller gå på promenad. Dina flåsningar genom stängd mun (så att läpparna fladdrade) när du tyckte jag var världens tristaste matte. Jag saknar allt som var du. Älskade Brun. Bruniluni.

Jag har också tagit mitt samhälleliga ansvar idag. Det slutade med att jag fick jobba över 1½ timme. Jag satte inte ens upp det på övertid. Det hela var bara mitt initiativ, inget som hade med arbetsplatsen att göra. Då ska inte de behöva betala för det heller, tycker jag. Förlåt att jag är kryptisk. Ibland blir det så, jag kan inte skriva vad som helst eller hur mycket som helst om mitt jobb.

Jag fick aldrig nåt svar på min utkastade fråga till doktorerna där ute, så jag ringde vårdcentralen och fick en tid som imorgon.

Har jag nämnt att jag har världens bästa vårdcentral? En privat sådan inne i Uppsala. Det kvittar att jag får åka många fler mil än jag skulle behöva när det faktiskt finns en vårdcentral “bara” 8 km härifrån. För “min” vårdcentral är bäst. Suverän service, alla är alltid supertrevliga. Hinner man inte ringa på telefontiden, kastar man bara iväg ett mail och så ringer de upp samma dag. Eller skriver ett mail tillbaks.

De andra vårdcentralerna jag haft har haft en fantastiskt otrevlig attityd och ingen service what so ever. Jag har liksom fått känslan att jag ringt och stört när jag ringt. Om det ens gått att få tag i dem. Och de har aldrig besvärat sig om att ringa tillbaks, trots att de sagt på telefonsvararen att de ska ringa “den och den tiden”. Tre dagar senare har de fortfarande inte ringt. Och när man ringer för att fråga vad som hänt får man antingen ett fruktansvärt snäsigt eller rent av otrevligt svar eller inget svar alls. För att de inte går att få tag på.

Nej, så jag bytte vårdcentral efter några försök på olika landstingsdrivna. Kärleken gick ju hos en läkare på “vår” vårdcentral, så jag bytte dit, jag med och har inte blivit besviken!

Nog om det. Imorgon ska jag dit och få min dom. Hade jag varit en hund hade jag satt mig själv på Rimadyl (om jag tålt NSAID, vill säga) och Ortoton (typ Paraflex) som en provbehandling. Om det inte hjälpt skulle jag beställt en MR. Får väl se om doktorn är inne på samma linje :)

Nu ska jag se ett avsnitt av Tre Kronor (en fantastisk bra serie – den har bannemej allt. Inklusive roliga kläder, uselt skådelspeleri och en stor dos nostalgi.) och sen trilla i säng.