Halkigt!

Idag skulle jag ju till bästa vårdcentralen. Jag hade lite bråttom (varför ska Elvira ALLTID, ofelbart varendaste gång!,  fylla blöjan till bredden med bajs innan man ska iväg någonstans?) men märkte att det var halt. Väldigt halt. Så jag tog det lugnt och försiktigt. Jag körde in till samhället och genom det. När jag nästan kommit ut på stora vägen, i uppförsbacken efter vänsterkurvan, såg jag en bil börja bromsa långt framför mig.

Jag hade alltså uppförsbacke och långt till framförvarande bil. Jag körde knappa 70. Jag började bromsa, jag med. Och jag bromsade och bromsade och ABS’en hackade och hackade. Och jag bromsade lite till och ännu lite mer och tillsist stod jag i princip med hela min tyngd på bromspedalen, men bilen bara vägrade stanna! Det bara hackade i ABS’en och bilen framför, som nu stod still, kom närmre och närmre. Trots uppförsbacke och ABS kunde jag inte få stopp på bileländet!

Jag bara hoppades att bilen som stod still skulle svänga (den blinkade vänster) och komma ur min väg innan jag var framme. Men den stod still. Innan jag vred ratten åt vänster såg jag varför. Det kom möte. Snabbt som ögat vred jag istället ratten åt höger. Ut i naturen, således.

Men eftersom jag bromsat så länge och så intensivt kanade bara halva bilen ut i diket och där blev det stopp i snövallen.

Alltså, PUH!

Det var på hyfsat skakiga ben jag klev ur bilen (efter jag försökt backa utan resultat) för att se vad jag kunde göra åt saken. Jag tog ett steg, sen sa det svosch och så satt jag på asfalten. Om det var halt?! Jag har aldrig varit med om något liknande! Det gick inte att gå på vägen! Det var som en skridskobana. Fast utan is, på nåt konstigt sätt. Det var själva asfalten som var som såpa.

Det kom en gammal farbror i en bil och skulle hjälpa och jag tänkte att jaha, nu kommer vi få ringa efter ambulans också när han farit i backen och brutit lårbenshalsen. Men han höll sig på fötterna med ett stadigt tag i bilen halkade han omkring och gjorde inte stor nytta.

Sen stannade en annan bil med två pojkar iförda arbetskläder. De försökte putta, men de överskattade nog sin styrka. Inte så lätt att putta upp en 1½ ton tung bil ur ett dike… Istället vände de sin bil, knöt en lina mellan våra dragkrokar och drog upp mig baklänges.

Efter en himla massa tusen tack for jag vidare, lite mindre skakig.

Och Elvira hade sovit sig genom hela äventyret, hon :)

På vårdcentralen gick det bra. Jag fick tips om bra sjukgymnaster och så fick jag en telefontidsuppföljning om dryga veckan. Hjälper inte sjukgymnastik, så blir det MR eller CT. Jo, jag fick ett recept på Citodon också, men det vill jag nog inte ha. Det skulle vara om det blev alldeles för bedrövligt, då. Men jag vill inte jobba eller köra bil när jag tagit Citodon, så det kommer nog aldrig bli av att jag tar nån. Det skulle väl vara nån kväll då jag inte kan somna för den där sabla skallebanken, kanske.

De senaste nätterna har inte varit så bra som de varit tidigare. Elvira har sovit bra fram till midnatt, sen har hon vaknat varje eller varannan timme. Så jag tror vi behöver sluta med nattmatningarna. Nu får hon bara flaskan om hon vaknar när vi gått och lagt oss och somnat. Vaknar hon innan dess får hon somna om utan flaska. För det mesta måste man gå upp en eller ett par gånger och säga att man är där, pussa henne i pannan och stoppa om henne, så somnar hon om på kanske 5 minuter eller så.

Jag ringde psykologen igår och frågade vad hon trodde. Om det var dags att plocka bort nattmålen och hur jag skulle göra och om hon (Elvira alltså, inte psykologen) verkligen klarar sig utan mat en hel natt. Psykologen kunde inte ringa tillbaks samma dag, så jag tänkte att jag kan ju testa och se vad som händer. Verkar Elvira helt hysteriskt hungrig, så får hon väl få mat, annars låter vi bli.

Igår kväll var en dålig kväll. Elvira vaknade en gång i timmen fram till klockan 1. Men jag hade bestämt mig för att hon inte skulle få någon välling förrän efter klockan 3. Hon får kvällsgröten klockan 18 och 9 timmar ska hon helt klart kunna klara sig utan mat, kan man tycka. Hon är VAN vid annat och det är klart att hon blir ledsen och frustrerad när det inte blir som hon är van. Hon vet ju inget annat.

Men ja, hon var vaken mellan 1 och 3. Hon var inte vaken hela tiden och hon smågnällde mest. Jag gick in lite då och då och pussade på henne och stoppade om henne. När klockan började närma sig 3 tänkte jag att jag kan ju inte ge henne välling nu, för då kommer det bli helt omöjligt att lära henne av med det sen. Då kommer hon gnälla i oändlighet tills att hon får välling. Och jag kände mig hemsk och lite elak, tänk om hon faktiskt ÄR hungring på riktigt. (Hur jag nu kunde få för mig det – när den här ungen är hungrig, då smågnälls det inte – då STORSKRIKS det!)

Strax innan 3 somnade hon och sov till klockan 6!

Hade hon varit hungrig, hade hon inte sovit i tre timmar!

Då fick hon lite välling när hon vaknade. Haha, lilla pluttan blev helt chockad när hon fick flaskan i munnen. Hon liksom sprätte till där hon låg och spärrade upp ögonen. Det var som om hon blev förvånad över att hon faktiskt FICK flaskan. Hon slurpade i sig 1½ dl och somnade sen om till klockan 8.30.

Så det tackar mamman för.

Slutsats: hon klarar sig åtminstone 12 timmar utan mat.

Men idag har hon varit TRÖTT, alltså. Hon sov både till och från vårdcentralen. Efter lunch sov hon nästan två timmar. Ändå var hon så trött att hon var helt knasig och grät och skrattade om vartannat efter mellanmålet, så hon fick sova en halvtimme till.

Nu hoppas jag på en bättre kväll och natt. Jag märker att man snabbt blir bortskämd. Jag tyckte att det var en dålig kväll och natt och det var bara hälften så dåligt som det var när det VERKLIGEN var dåligt. Såatteh – jag ska inte klaga!

Mhm, men idag ringde psykologen. Jag berättade hur gårdagskvällen och natten var och hur jag resonerat och hur det gått. Och hon ba: Men varför måste du ringa mig?! Du gör ju allt rätt! Du kan läsa Elvira bättre än många föräldrar kan läsa sina barn och du har haft rätt varenda gång i din intuition. Och så testar du dig fram och det ger bra resultat varje gång. Jag bara sitter här och hummar och håller med och säger “fortsätt som ni gör”.

Men ibland (okej, inte bara ibland, ganska ofta faktiskt) behöver jag bara någon som säger att det inte är fel, att jag inte oavsiktigt utsätter min älskade unge för något oförlåtligt som att svika henne. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv… Jag skulle hellre dö en plågsam död än att göra min älskade plutt något ont. Hon är det käraste jag har, det finaste i världen, mitt allt. Ja, själva meningen med livet. (Det är inte bara efter mormor hon fått sitt andranamn Liv.)

Men, ja, kontentan av det hela var i alla fall att psykologen tycker att jag ska lita mer på min intuition och lita på att jag kan läsa vad Elvira verkligen behöver och vad som “bara” är en (o)vana. Det finns inga rätt eller fel – alla barn är olika. De flesta barn vill somna när mamma och/eller pappa är i samma säng eller åtminstone i samma rum. Elvira blir helgalen om man är i samma rum när hon ska sova. Verkligen skitförbannad! Så för oss funkar det inte om vi ska sitta hos henne tills hon är lugn och sen gå. För hon blir inte lugn när vi sitter där. Tvärtom. Men när vi går och hon får stöka omkring en stund, då blir hon lugn och kan somna.

Ja, vi får se hur det går i natt, helt enkelt.

Kärleken jobbar natt, så nätterna (och större delen av dagarna) får jag ta själv. Likväl som han får ta dagar och nätter när jag jobbar.

På tal om det känner jag att jag jobbat för mycket på sistone. Det är förvisso jättekul och skönt att komma iväg hemifrån, men det går ut lite över vårt förhållande, känner jag. Igår, till exempel, fick vi se varandra en timme eller så, innan Kärleken åkte iväg för att jobba. Det hade varit bättre om jag kunde fått ett mer stadigt vik, så Kärleken kunde varit föräldraledig. Men nu fick jag inte det, utan får vara springvikarie om jag vill jobba alls. Och det vill jag.

Men nu ska jag bara jobba två dagar till nästa vecka, och sen har jag inget mer inbokat. Just nu. Och i helgen är vi lediga, båda två. Då ska vi ägna oss åt varandra!

Just det – idag har det första oavsiktiga blodvitet uppstått (det har ju kommit en droppe blod eller två när Elvira vaccinerats eller tagit blodprov). Elvira satt på köksgolvet och dängde en leksak i kylskåpsdörren. Jättekul lek, det där. Helt plötsligt började hon illskrika, nästan lite panikartat. När Kärleken och jag kollade hade hon fastnat med sin yttepyttelilla tå i det där lilla gallret som finns under kylskåpet. Stackars lilla tån var alldeles röd och så kom det en liten, liten bloddroppe. Skruttan!

Men den allra roligaste leken just nu är en lek som mamman i egen hög person hittade på idag.

Elvira satt och åt majskrokar medan Kärleken och jag åt middag. Alla småbarnsföräldrar vet hur fantastiskt, otroligt kletiga majskrokar blir när de blir slickade, sugna och bitna på. Det var majsklet överallt. Händerna var kladdiga, Elviras bord var nersmetat, majs runt hela munnen, runtkastat på golvet, ja överallt, helt enkelt.

Vad gör mamman för smart då? Jo, hon häller ut vatten på Elviras bord. SMACK, SMACK, SMACK! Det stänker vatten över bordet, över Elviras ansikte, ner på golvet och händerna blir blöta. När det inte är så mycket vatten kvar på bordet, häller mamman ut lite till. Och ännu lite till.

Sen ger man bebisen en kökshandduk. Hon håller i den – blir torr om sina nu rena händer. Hon tuggar på den och blir torr om sin nu rena mun. Hon trasslar omkring med den på bordet som nu är rent. Sen slänger hon den på golvet. Mamman sätter ena foten på handduken och torkar upp vattnet och därmed också all majsklet (och allt det andra gojset som samlats kring Elviras stol).

Säg, är jag inte smart?! Borde få nobelpris i mammauppfinningar!