En fredag i februari

Åh, för en ljuvlig natt!

Grunden till den lades nog redan på dagen. Hon var så trött, så trött, redan på morgonen. Så efter morgongröt och lite mys fick hon lägga sig igen. Hon somnade på stört och 1½ timme senare fick jag gå upp och väcka henne – vi skulle ju iväg på babysim!

Och som hon simmade och plaskade! :D

På eftermiddagen blev det också nästan två timmars sömn. Middag, lek, gröt och mys och sen hopp i säng. Klockan 19 låg hon i sängen, tre minuter senare sov hon, utan gnäll. Lite stök och vända och vrida sig och gosa in ansiktet i kudden, bara.

Nästa gång hon vaknade var… hör och häpna (som min lärare på gymnasiet alltid sa)…. 02.05! Hon sov alltså 7 timmar i sträck!!! Hon kollade om det var vällingdags. När jag sa att det inte var det, somnade hon om men vaknade en halvtimme senare och undrade samma sak. Nej, sa jag, nu är det natten.

Okej, sa hon och sov till 5.30! Lite välling och sen ytterligare tre timmars sömn :)

Och ändå är hon trött idag och sov dryga timmen efter morgongröten.

Mamman bara njuuuuter.

Det känns som om jag har oändliga hav av tid och tålamod, bara att ösa ur! Jag känner mig inte på gränsen till sammanbrott hela tiden. Jag har fått mitt liv tillbaks! Fatta lättnaden i det! Och glädjen!

Plötsligt är det roligt att göra saker igen. Det är kul att babysimma, att leka tittut, att klappa händerna när Elvira gör något begåvat. Att mata, att byta blöja, att pussas och kramas, sjunga och läsa. Som våren efter en lång kall vinter.

På tal om vår – blir det vår snabbare om jag köper en klänning och rakar av vinterpälsen på benen? Jag gjorde det i onsdags, nämligen. Idag snöar det. Samband?

Men fatta tragiken i att köpa kläder på Ica Maxi :D Orka ta sig in till stan, springa omkring i affärer, klä av sig alla vinterpaltor samtidigt som man roar less bebis och svettas ymnigt. För att sen se sin blekfeta, sladdriga kropp i skoninglöst provhyttsljus. Näe. Varför inte bara lägga ner en klänning med matvarorna och blöjorna, liksom. Sjukt tidseffektivt. (För att inte tala om glamouren! GLAMOUREN!)

Elvira är lite sen med det fysiska. Hon vänder sig fortfarande inte, mer än av misstag. Hon varken kryper eller ålar. Ibland hasar hon fram på rumpan.

Men är det så konstigt? När man är så trött att allt man gör är jobbigt och tråkigt och läskigt? Då är det inte så lätt att lära sig nya saker. Vi har i princip burit omkring på en gråtande, gnällande, skrikande bebis sedan i september. Hon har inte velat utforska eller lära sig saker. Hon har bara gnällt.

De senaste dagarna har hon lärt sig att hasa på rumpan lite. Hon har andra, nya ljud för sig. Hon försöker äta själv. Hon ålar baklänges när hon ligger på golvet. Hon utforskar sina leksaker och vet nu även vad “dockan” är för något.

Ja, hon är fortfarande trött och vill sova massor. Hon måste ha ett enormt sömnunderskott! Men när hon är vaken är hon (för det mesta) glad och vaken på riktigt. Orkar vara med på ett annat sätt.

Och herreGUD så hon ÄTER! :o Spaghetti och köttfärssås är det bästa hon vet, hon gråter när det tar slut. Förr fick man truga ner gröten med massor av fruktpuré. Nu äter hon för det mesta en hel portion gröt utan protester. Purén får hon efteråt :)

Jag var rädd att vi skulle lära henne hjälplöshet – jag känner att vi lärt henne det motsatta. Det känns som om hon är nöjd över att kunna själv. Att faktiskt kunna somna helt själv! Tidigare idag när hon skulle sova var hon klarvaken när jag gick ut ur hennes rum. Jag vinkade hejdå, sa sov gott. Hon lyfte på huvudet och fyrade av världens största leende, så stort att nappen ramlade ur :D Sen la hon sig ner och somnade.

Så beter sig inte en bebis som lärt sig hjälplöshet. Som känner sig sviken och övergiven.

Jag var också rädd att vi skulle få henne att känna att sängen var det värsta stället i hela världen. Det är där man gråter och känner sig ensam.

Så har det inte heller blivit.

Tidigare blev det ett herrans liv varje gång vi la henne i sängen. Hon illvrålade, gick upp i brygga, klöstes, bet sig själv i armarna, rev ur täcket ur pålakanet. Hon var som en tornado i sängen.

Nu när vi lägger henne i sängen sparkar hon lite med benen, vrider och vänder på sig lite, gosar med kudden, krafsar på spjälorna. Ler sitt underbara leende. Sen somnar hon.

Jag är chockad. Men väldigt glad och tacksam!

Det var SÅHÄR det skulle vara! Det var SÅHÄR det SKA vara att ha barn och familj. Helt enkelt alldeles, alldeles underbart!

/Lycklig