Orkar’nte

Orkar inte skriva så mycket.

Det har varit några nätter med alldeles för lite sömn, upp tidigt med gulliganen och två minst sagt intensiva dagar på jobbet.

Måste erkänna att det känns ganska skönt att jag inte ska jobba på en månad eller så.

I måndags gick jag akut heldag. Fick ingen lunch. Jobbade efter ordinarie arbetstid. Några döende djur, jag menar verkligen DÖENDE djur, på det och sen hem och natta en bebis som närapå drivit pappan till vansinne här hemma.

Jo, lyckad kombo det här med tandsprickning och utvecklingsfas samtidigt. Inte!

Jag gillar mitt jobb, det är inte det. Jag gillar min arbetsplats också. Eller rättare sagt; jag gillar mina kollegor. Det är så trist bara att all skit rinner neråt. Och vem är längst ner i hierarkin? Inte är det chefen, inte är det specialisterna, inte är det de med fast anställning, inte är det ortopederna, inte är det kirurgerna, det är inte ens vikarierna. Nej, det är springvikarien. Dvs jag.

Jag har inget emot att ta kritik. Särskilt när jag gjort eller tänkt eller skrivit fel. Men när jag inte gjort något fel, inte överhuvudtaget. inte alls. Jag har gjort allt rätt, lämnat över till rätt person, skrivit i journalen, fan till och med skrivit en lapp med mitt privata mobilnummer på! Och ÄNDÅ får skit för det dagen efter. Av personer som inte har ett endaste jävla skit med saken att göra.

Alltså – LÄMNA MIG IFRED!

Det var inte jag som gjorde fel! Det var inte jag som inte läste remissen! Det var inte jag som inte läste journalen! Det var inte jag som skickade hem patienten!

På tal om att vara kollegial, som jag fick i ansiktet av den värsta dyngspridaren häromsistens. Pff! Fint att jag ska vara kollegial, men inte behöver behandlas likadant. Fint. Jävligt fint!

Igår var jag förbannad och arg som ett bi och ledsen. Känner mig orättvist behandlad! Trött som ett as var jag också, eftersom jag varit uppe typ 2½ timme på natten med Elvira, gått upp tidigt med henne på morgonen medan Kärleken sov och sen åkte iväg och jobbade.

Nä, nu ska jag sluta svamla och framförallt ska jag sluta gnälla!

Elvira är ljuvlig som en påse godis eller en bukett tulpaner. Jag får aldrig nog av henne! (Eller, jo, när jag måste masa mig upp för tionde gången på ett par timmar, då har jag fått nog.) Jag vill kramas och pussas och leka och busa hela tiden.

Från att inte ha velat/kunnat vända på sig alls har hon förvandlats till en elvisp. Men bara i sängen :) Och hon vänder sig bara från mage till rygg :)

Dessutom har hon lärt sig ännu ett ord: Traktor.

Nu kan hon alltså: kossorna, grisen, dockan och traktorn. Det är viktiga saker att kunna när man bor såhär mitt ute på vischan (tja, fast dockan kanske inte är så viktig, men hon gillar den. Fast mest gillar hon grisen och traktorn).

Nu längtar jag bara efter två saker: att Elvira ska börja kunna ta sig fram – jag tror vi kommer få en bra mycket nöjdare bebis då! Och våren! Jag älskar förvisso vintern och all snö och kyla. Men man kan som inte göra något ute när man har en bebis som inte tar sig fram för egen maskin.

Men till våren – då kan hon krypa och/eller gå! Då ska vi påta i trädgården, hon och jag! Vi har ju en sandlåda i trädgården, där kommer vi nog tillbringa mycket tid! Och pappan måste sätta upp en gunga i nåt träd! Och så ska vi bada i lilla sjön härborta varendaste solig dag! Fan, jag kanske skulle strunta i det där med att vara sommarvikarie i år och istället vara mammaledig och hemma med ljuvligaste lillkorven! Mm, tål att tänkas på.