CT nacke

Idag åkte Elvira och jag in till Enköping. Hon har vuxit ur sina overaller och den vi har fått låna i stl 80 är alldeles för stor. Uppdraget var alltså att införskaffa ett styck overall i stl 74.

Vi gick på Åhlens och på Lindex. Vi var även in en sväng på Ica och på H&M. Det blev en grön overall med elefanter på från Lindex. Fin och varm :)

På vägen hem var Elvira trött och kinkig. Jag sjöng om Fredrik Åkare och fröken Cecilia Lind för henne. Hon gillar den sången. Hon höll just på att somna.

Farthållaren var inställd på 60 km/h här ute på landsvägen.

Vi kom till det öppna fältet med flera avtagsvägar och korsingar. I en korsning såg jag en röd Volvo. Den saktade in och stannade. Den kom från vänster och stod still, så jag fortsatte i mina 60 km/h. Då, helt plötsligt, kör bilen ut. Mitt framför mig.

Jag hann reagera såpass att jag ställde mig på bromsen och vred ratten hårt åt höger.

Sen small det.

Jag hann tänka att nu får jag en airbag i ansiktet. Men den löste aldrig ut. Elvira skrek i högan sky.

Min bil hade vänt sig nästan 180 grader och stod med nosen ner mot diket i korsningen. I den andra bilen hade krockgardinerna på hela högersidan löst ut. Men ingen klev ur bilen.

Jösses, vad gör man i en sån situation?

Jag stängde av bilen, rusade fram till den andra bilen och slet upp dörren. Där inne var det fullt av rök och det luktade bränt. Från krutladdningarna i krockgardinerna förstod jag. På passagerarsätet satt en hund. Kvinnan i bilen sa att hon var okej. Så jag rusade tillbaks till min bil och tog ut Elvira som skrek och skrek.

När jag fått ut henne ur bilen blev hon tyst. Läskigt tyst.

Kallt som fan var det ute, också.

Kvinnan och hunden kom ut ur bilen och båda verkade oskadda.

Jag ringde Kärleken som precis gått av sitt pass. Jag visste inte vad i hela friden jag skulle göra. Hur gör man? Ringa bärgare? Upprätta skadeanmälan? Ta uppgifter?

Min bil var intryckt vänster fram och hade även en buckla vänster bak. Det läckte något från den – spolarvätska eller kylarvätska. Den var så intryckt att framskärmen låg mot vänster framdäck. Hela Volvons högersida var intryckt.

Kärleken gick in till kommunikationscentralen och bad dem skicka en polisbil till platsen. Och kanske en ambulans också, så vi kunde kolla att allt var ok med Elvira. Hon var ju så himla tyst!

Det kom en bil i korsningen och jag fick starta min bil och backa undan så att den kom fram. Föraren i den bilen höll Elvira så länge.

Tur i oturen att jag vred ratten åt höger! Då blev kraften i krocken inte lika stor, vi hade ju nästan samma färdriktning i kollisionsögonblicket. Hade jag bara bromsat utan att svänga hade det blivit värre. Mycket värre!

Vi stod där ute och frös i en evighet eller i ungefär 15 minuter innan polisen kom. Jag passade även på att undersöka hunden. Den var okej.

Sen kom polisen och vi fick blåsa och redogöra för vad som hänt. Kvinnan i den andra bilen hade helt enkelt inte sett mig. Antningen hade hon solen i ögonen eller så var jag skymd bakom en balk i hennes bil. Hon visste inte själv.

Stackars människan var helt förstörd! Hon berättade också att hon genomgick en stor cancerbehandling med strålning varje dag i fem veckor, men att hon var så glad för att det var en veckas uppehåll i behandlingen nu. Det var fint väder och hon hade varit ute och tränat jakt med sin hund. Och så blev det såhär…

Efter en liten stund kom det även ambulanser. Två stycken. Av nån märklig anledning. Jag hade ju ändå sagt att vi var okej allesammans, jag ville bara kolla upp Elvira.

Det blev lite förvirrat där ett tag när poliser och ambulansmän irrade omkring och tog uppgifter och klargjorde vems bil som var vems och vem som hade kommit varifrån och hur fort det gått och hur i hela friden jag hamnat som jag stod. Jag hade nästan glömt bort att jag backat undan bilen.

Av en ambulanssjukvårdare fick jag låna ett stetoskop och lyssna lite på hunden. Den lät okej.

Sen packade vi in oss i ambulansen. Elvira hade börjat gråta igen. Stackars pluttan :( Hon var säkert jätterädd. Massor av konstiga människor och kallt var det.

Jag blev extra orolig när hon började gråta så fort man klämde henne på ryggen. Men vad hade kunnat hända med hennes rygg? Hon satt ju bakåtvänd i sin bilbarnstol i baksätet.

Jag tänkte i mitt stilla sinne att om min älskade unge är skadad på något vis, då kommer kvinnan som orsakat det hela önska att hon vore död.

I ambulansen var det inte alls kul, tyckte Elvira. Jag tyckte det var skönt att komma in i värmen. Vi försökte sätta på en pulsoximeter på Elviras små fingrar, men det var inte så populärt. Inte förrän hon fick ett jättefint mjukislejon av ambulanskillen :) Då blev hon glad igen och skrattade och tjoade hela vägen till sjukhuset.

Jag kände mig väldigt mycket lugnare.

På sjukhuset började jag känna mig stel i nacken och lite öm. Så jag fick på mig en halskrage. Av alla otäcka tortyrredskap! Hade man inte ont i nacken innan, så fick man det garanterat av den där tingesten!

Doktorn kom. Och det visade sig vara mamman till lilla F på babysimmet. Där ser man :)

Hon undersökte först Elvira som genast snodde åt sig doktorns pennlampa och närapå åt den hel. Hon hoppade och skuttade i min famn och hade inte ont någonstans. Inte i ryggen heller.

Tack gud, Saab och alla änglar i himmelen!

Kärleken kom efter ett litet tag och hade med sig välling och mat till bebisen. Stackars Elvira var ju både trött och hungrig. Det var en timme sedan vi skulle ätit middag och sovit.

Läkaren undersökte mig och beställde en CT av nacken.

Efter den undersökningen var det bara att vänta. Elvira var så himla trött, men att sova i lysrörsljus och med en massa plippande och ploppade utanför dörren kom inte i fråga.

Efter sju svåra år eller två timmar i den förfärliga nackkragen fick jag äntligen ta den av mig. Inga synliga skador på nacken.

Jag fick genast mindre ont i nacken när tortyrredskapet avlägsnades.

Vi besällde pizza som vi hämtade på vägen hem. Elvira somnade i samma sekund som Kärleken startade bilen.

Nu sover Elvira i sin säng och vi är mätta och trötta efter en omskakande dag och massor av pizza.

Jag hoppas att det går att laga bilen! Annars får vi iofs pengar till en ny bil – det var ju inte mitt fel. Men jag vill inte ha en annan bil, jag vill ha DEN bilen!

Så nu sitter Elvira och jag strandade här ute tills vidare. Vi får iofs tre dagar gratis hyrbil av försäkringsbolaget, men det är ju inte så enkelt när man bor som vi gör.

Jag är bara glad att ingen kom till skada. Att Elvira är helt och hållet oskadd (förutom ett rött märke i pannan från när pappan tappade sin ett hekto tunga mobiltelefon i hennes huvud inne på akuten) är det absolut viktigaste. Resten är bara plåt.