Jesus och helvetes alla djävlar

Alltså vad är det med den här lilla kråkan?

Jag tror jag blir tokig, spritt språngande galen.

Igår tog det 45 minuter för mig att få henne att sova på förmiddagen. På eftermiddagen höll jag på i 1½ timme, sen fick jag ge upp. Jag vände henne rätt hundratals gånger och jag överdriver inte! Maken till envis unge! Hon vände sig till mage och började krypa omkring ungefär var tionde sekund. Jag gick dit, sa “nu ska vi sova, sov gott”, vände henne rätt. Tre sekunder senare vänder hon på sig igen. Och igen. Och igen och igen och igen och igen. I 1½ timme. Sen fick vi ta upp henne.

I natt vaknade hon runt 4 och började med samma sak. Det verkar som om hon tycker att det är en väldigt rolig lek. Föräldrarna är måttligt roade. OM VI SÄGER SÅ! Jag vet inte hur länge Kärleken höll på med henne i natt, men säkert en timme.

Idag orkade vi inte stå där inne och vända på henne var tionde sekund i all evighet. Så vi lät henne bara vara. Med resultatet att hon for omkring som en babian på kokain i sängen i 1-1½ timme. Hon sov inget på hela dagen.

Så hon var som en levande död nu på kvällen. Hade hon tappat koncentrationen en tiondels sekund hade hon somnat sittande.

Det tog inte ens två sekunder så sov hon när Kärleken la henne i sängen.

VAD. ÄR. DET. FRÅGAN. OM?

Det här med syskon

Är man elak om man inte vill ha ett till barn? Ett syskon till Elvira?

Jag vet nämligen inte om jag vill ha det.

Såhär tänker jag:

Jag minns allt för väl hur det var när jag var gravid med Elvira. Jag var världens lyckligaste och längtade mig fördärvad efter det där lilla knytet. Men samtidigt mådde jag så fruktansvärt illa i tre-fyra månader och jag var så trött att allt jag gjorde var att sova. Sova och må illa, må illa och sova. Det var det livet gick ut på.

Att ha det så och samtidigt jobba och ta hand om Elvira. Det känns som om det är mer än vad jag ror i land med.

Och så det här med amning. Jag tyckte inte om att amma. Det var inte mysigt. Det var inte otrevligt, inte alls. Men det var så skönt att sluta. Och om jag ska ha ett till barn, så ska det ha det bästa, det också. Precis som Elvira. Det ska ammas. Men jag vill inte amma.

Om jag ska ha ett barn till, så vill jag kunna ge det allt som Elvira fått och får. Och det kommer jag inte kunna ge. Just för att Elvira redan finns. Jag kommer få dela min uppmärksamhet. Det känns inte rätt.

Och nu vet jag hur jag fungerar med näst intill ingen sömn alls. Det går bra ett tag. Sen går det inte alls. Jag fungerar inte. Jag blir deprimerad, får ångest, blir arg. Jag vill inte utsätta min fina lilla familj för det igen - inte mig själv heller.

Och det är riktigt trist att vara mammaledig just nu! Jag känner mig arg och bitter på Kärleken som har ett jobb att åka till och komma ifrån lite. Vila upp sig.

Ändå så kommer funderingarna ibland. När det är dags att plocka ut den där spiralen. De tre första månaderna är ju så himla mysiga. Sen börjar det jobbiga. (Det låter som om jag bara klagar och gnäller – det är inte min mening – det är så himla, himla kul att vara mamma! Det är det bästa jag gjort. Lyckan och kärleken är för stor att sätta ord på!)

Så får Elvira en period som den här (på eftermiddagen höll jag på i 1½ timme med att försöka få henne att sova – sen gav jag upp. Hon hade bråkat sig förbi middagsdags och hade hon somnat hade jag fått väcka henne igen direkt eftersom det snart var dags för nattning. 1½ timmes vrål i mitt öra. Jag trodde jag skulle bli helt sinnessjukt galen, gå på blåbärstur, åka till la-la-land.) och genast försvinner varje tanke på att någonsin plocka ut den där spiralen.

Jag tycker inte det är elakt mot Elvira att inte ge henne ett syskon. Jag vill ha ett barn till för att jag/vi vill det. Inte inte för Elviras skull.

Vad trycker och tror ni? Är det elakt att välja bort syskon?

Vad nu?

Jag vet inte vad det tagit åt min lilla kråka! Helt plötsligt är det en kamp utan dess like tre gånger om dagen när det ska sovas.

Det är inte det att hon inte är trött. Hon är jättetrött, men inte övertrött. Hon är rödögd, kliar sig i ögonen, gäspar och drar sig i öronen.

Ändå far hon omkring som en tornado i sängen och vrålar som… ja, jag vet inte vad! Som om hon fått rabies. Den furiösa formen. Hon ska vända sig, sätta sig, krypa, slita dän kudden, sparka av täcket, vända sig, sätta sig, krypa, dra i spjälskydd. Man får stå och hålla fast henne och prata med henne och stå ut med vrålen.

När hon lugnat ner sig och man vänder sig om för att gå ut, så hör man ett hest litet fniss och så vänder hon sig, sätter sig, börjar krypa.

Tillbaks på ruta ett.

Så får man hålla på i ungefär en timme. På förmiddag, på eftermiddag och på kväll.

Behöver jag säga att jag är helt slut när kråkan väl somnat?! Mitt huvud spränger så jag funderar på om en amputation inte vore på sin plats.

Hon har inte ont – hon har fått Alvedon utan resultat. Hon är bara helt hyperaktiv. Helt plötsligt. Jag börjar på allvar oroa mig över om hon har någon sorts bokstavsåkomma. Men, nej. Väl? Hon är ju inte hyperaktiv när hon är vaken och SKA vara vaken. Då leker hon lugnt för det mesta.

Det är inte dags för någon utvecklingsperiod än heller på ett par veckor om jag räknat rätt.

Det är väl bara att bita ihop och stå ut. Förr eller senare blir hon sitt vanliga jag igen. För det här lilla bebismonstret känner jag inte riktigt igen.

Nu ska jag dricka en kopp kaffe och kurera huvudvärken (eller -smärtan är ett lämpligare uttryck). Sen bär det av in till Enköping för besök på bank och så ska vi se om vi kan hitta ett par galonisar till kråkan, så vi kan göra sandlådepremiär i det härliga vädret.

Tungt

En god väns mamma gick bort i morse.

Linda har somnat.

Jag kramar min lilla familj och berättar för dem att jag älskar dem.

Jag älskar dig, Elvira. Jag älskar dig, Kärleken. Jag älskar dig, mamma. Jag älskar dig, bror. Jag älskar dig, svägerskan. Jag älskar dig, Lillan. Jag älskar dig Partnern. Jag älskar dig, lilla bebbe i svägerskans mage. Jag älskar dig, bästvän. Jag älskar dig, Linis. Jag älskar dig lilla bebbe i bästvännens mage. Jag älskar dig, grannen. Jag älskar er, mina vänner. Jag älskar er. Jag älskar er!

Döden

Jag följer en blogg, Lindas blogg. Linda är född -77. Hon är alltså lika gammal som Kärleken. Linda är mamma till tre barn och ett bonusbarn. Hon har en mamma, en pappa, en man, vänner och övrig släkt.

När hon var gravid med yngsta sonen drabbades hon av en ovanlig och mycket aggresiv form av bröstcancer. Nu är hon döende.

Jag känner inte Linda, jag har bara läst hennes blogg. Ändå sitter jag här med tårar i ögonen och vet inte om jag ska gråta eller hytta med näven och förbanna Gud och kosmos.

Ofta, ofta får jag höra av medlemmar i min familj att “allt är uträknat” eller att “det är en mening med allt”. Jag har aldrig trott på det. Jag tror att livet är en räcka slumpartade händelser och mer eller mindre medvetna val. Och att alla val vi gör har följdverkningar.

 Som när mamma beslutade sig för att lämna byn där jag föddes och ta mig och bror med sig. Det fick till följd att jag kom bort från väldigt osunda förhållanden, att jag bröt kontakten med “vänner” som sysslade med droger och kriminalitet.

Det innebar också att jag kunde börja må så dåligt som jag faktiskt gjorde.

Det innebar att jag kunde träffa min exman, att jag hamnade i samma stad som behandlingshemmet.

Uträknat? En mening? Nej, knappast, snarare följdverkningar av ett medvetet val.

Nåväl. Linda.

Om nu allt har en mening och allt är uträknat – kan någon snälla förklara för mig vad som är meningen med detta? VAD? Och den som räknat ut detta måste vara en sadist av rang!

Tre små barn kommer förlora sin mamma, en mamma och en pappa kommer förlora sin dotter, en man kommer förlora sin hustru.

Hon är lika gammal som Kärleken! Hon kommer aldrig få se sina barn växa upp.

Det gör mig så ont. Så fruktansvärt ont!

Det är inte rättvist! Det är så fel som det någonsin kan bli! Det är inte rätt!

Walking baby

Vi har köpt en gåvagn till Elvira.

När vi introducerade den för henne för ett par veckor sedan blev hon rädd för den. Jag vet inte varför. Kanske för att den lät läskigt när man drog sidlänges över parkettgolvet.

Vi har gjort lite försök då och då för att få henne att fatta galoppen med den. Men hon har verkligen inte begripit. Men rädslan har försvunnit. Man får hjälpa henne upp till stående och sen försöka få henne att hålla i handtaget på vagnen istället för i fingrarna. Men, nej. Inte intressant alls. I “bästa” fall har hon släppt fingrarna utan att ta tag i handtaget, så man har fått fånga henne i fallet.

I morse gjorde jag ett nytt försök. Jag ställde henne upp och la hennes händer på handtaget. Hon höll fast. Och sen tog hon faktiskt ett steg. Men bara ett. Sen släppte hon handtaget och jag fångade henne i fallet.

Idag på efermiddagen provade vi igen.

Helt plötsligt har hon fattat galoppen!

Det är lite svårt med koordinationen, var man ska sätta fötterna och hur mycket man ska luta sig. Rätt vad det är får hon syn på något annat intressant och släpper taget. Så man får gå bakom och vara beredd. Men hon går. Fram och tillbaks, fram och tillbaks i vardagsrummet. Snacka om glad och nöjd bebis :D Vi har lagt en trekilosvikt i vagen så att den inte välter eller rullar för snabbt.

Dessutom har hon lärt sig hur man kryper över trösklar. Så nu är hon inte ens kvar i samma rum som man sätter henne i. Man kan inte släppa henne med blicken många sekunder.

Vi får möblera om här på dagarna. Hennes babygym (som nu agerar leksaksmatta) får stå framför ena bokhyllan. DVD-filmer får hon riva ut och leka med (men det har hon tröttnat på), men böckerna vill vi ha ifred. (Hon älskar böcker! Hon kan sitta länge, länge och bläddra i sina egna böcker och prata med figurerna :) ) Jag tröttnade på att gå och hämta henne från bokhyllan tio gånger i minuten, så nu har vi ställt babygymmet så hon inte når.

Vedkorgarna har vi ställt mellan väggen och ena fåtöljen så hon inte kommer åt kaminen. Gåvagnen har vi ställt framför antennkabelsskarven som hon gärna vill pilla på. Golvlampan står för eluttaget bredvid soffan. Garnkorgen står framför telefonjacket. Och över hela nedervåningen ligger leksaker utspridda. Man kan lätt tro att man stigit in i en krigszon när man kommer hem till oss.

En krigszon full av leksaker, kärlek och värme!

Tidsomställning

Nu är alla räknare och knappar på plats igen.

Vi ställde ju fram klockan i natt. Onödigt hittepå, det där!

Det ställer bara till det med rutiner här i huset. Allt blir upp och ner.

Visserligen vaknade Elvira inte förrän 7.20, vilket är någon sorts rekord nu för tiden. Vi åt frukost kl 8. I vanliga fall är det välling kl 9 och sova kl 9.30, men det gick ju inte idag! Istället blev det välling 9.30 och sova 10.10. Men se, det var liten argbigga inte med på. Det stökades å det grövsta innan hon kom till ro och kunde somna. 10.45 somnade hon och sov till 12. Men 11.30 är det egentligen lunch.

Det fick bli lunch när hon vaknade istället.

Men sen fick vi ordning på det hela. Genom att ge välling kl 14 (som vi brukar – fast då var ju klockan bara 13 egentligen) och sen sova kl 15. Hon sov bara 45 minuter istället för 1½ timme som hon brukar göra. Och det var ju bra, för då var vi rätt i tiden.

Så när vi ätit middag, lekt en massa och ätit gröt, så var hon så trött att hon var alldeles rödögd. Klockan 18.25 låg hon i sängen och somnade inom några minuter.

Nu får vi bara hoppas att hon förstår att det är natt nu, trots att det är ljust, så hon inte vaknar om en timme och vill komma upp.

Förövrigt tycker jag det är supertrist de dagarna/nätterna Kärleken jobbar 17-04! Man ser ju knappt röken av honom! Han åker runt 16, kommer hem framåt småtimmarna (vilket jag inte märker, eftersom jag sover som en liten gris). Han sover till 13 ungefär, sen åker han igen kl 16. I natt jobbade han 16-04 och idag 15-23. Det innbär att han vaknade kl 12 och åkte kl 14.

Men snart är han ledig två dagar! Då ska vi kramas hela dagarna! Jag lider av allvarlig krambrist! Jag kramar en massa på Lillis, såklart, men hon är så tung att bära runt på!

Och på tal om tung! Lång har hon blivit också! Förra veckan hade hon på sig en pyjamas hon fått av min kusin. Den var lagom. Idag när jag skulle sätta den på henne var den på tok för liten! :O

Min lilla skrutta är snart stor! :( Snart blir det dagis, sen moppe och innan vi vet ordet av har hon flyttat hemifrån. (Så på så sätt känns det skönt att jag bara jobbar halvtid – Elvira är bara liten en gång och vuxen så länge!)

Märkligt

Igår upptäckte jag att både besöksräknaren och Bloglovin’ -knappen hade försvunnit från sidan. Hur konstigt är inte det?! Det måste WordPress hittat på alldeles själv, för jag har då inte gått in och raderat dem!

Så istället för att sova, fick jag sätta mig och lägga dit dem igen.

För ni vet väl att man kan följa mig via Bloglovin’? Kolla längst ner till höger! —->

Hur man gör?

Man går in på Bloglovin.com och registrerar sig. Sen klickar man bara på knappen på min blogg. Om man vill kan man prenumerera på andra bloggar också, men det ska väl ändå inte vara nödvändigt ;)

Sen ser man på Bloglovin’ när jag uppdaterar. Så slipper man springa hit och kolla flera gånger om dagen. Bra va?! ;)

Och NU ser jag att Elviras räknare också försvunnit! Vad ÄR detta?!

Puss

Elvira har börjat pussas. Det ser så himla roligt ut :D

Det började med att hon pussade på DVD-filmerna hon dragit ut ur hyllan. Hon för omslaget lååångsamt mot munnen. Munnen har hon öppen hela tiden. Så pussar hon omslaget, med öppen mun.

Sen har hon börjat pussa grisarna (hennes favoritgosedjur), även dem med öppen mun. Lååångsamt mot sin öppna mun. Ibland suger hon lite på grismammans tryne :D
En dag berättade Kärleken att hon pussat på sig själv i spegeln hon har på golvet. Det blev läppmärken på den.

Mina tår brukar hon pussa på också. Idag tyckte hon det var en bra idé att bita lite på tårna också. AJ, hojtade jag och hon storskrattade! :D

Och idag hände det för första gången att hon pussade mig på munnen. Med öppen mun förde hon sitt lilla ansikte låååångsamt närmre mitt och när jag trutade med läpparna nuddade hon dem med sina öppna läppar.

Att man inte dör av kärlek! Tur det, annars hade jag döden dött för längesen!

Elvira gillar att brottas i soffan också. Hon bökar omkring, klättrar på mig, sparkar och slår mig, drar mig i håret medan jag kittlar henne tills hon skriker av skratt. Nu har hon börjat dra sig upp till stående med hjälp av soffkuddarna också. Då gör det ju inget om hon ramlar – hon landar mjukt.

Om det är fint väder imorgon ska vi nog inviga sandlådan i trädgården.

Klockan är 20.45. Jag ska gå och lägga mig. Den här tröttheten… Jag sov ostört i 8 timmar i natt. På förmiddagen sov jag samtidigt som Elvira i 1½ timme. På eftermiddagen sov jag ytterligare 2 timmar när Kärleken vaknat.

Lite piggpiller, tack!

Alena

Efter fikat idag drog mormödrarna hem.

Kärleken jobbar natt och Viran sover.

Plötsligt är det väldigt tyst och tomt här.

Mormödrarna tog med sig Lillans vagga och hennes bebiskläder som vi fått låna till Viran. I juni kommer det en till liten bebis till faster Mysan, nämligen. Jag sätter en tia på att det är en liten kille.  Mormödrarna tog till och med med sig Kärlekens träningskläder, proteindryck och shaker när de åkte (de låg i en påse på golvet – så går det när man bara låter sina prylar ligga och skräpa! Jag har börjat elda upp Kärlekens papper som han inte tar reda på. Inget annat har fått honom att plocka undan efter sig – inte böner, hot eller ilska. Eldar jag upp pappren, så slipper jag åtminstone se dem. Kanske lärde han sig något av att hans träningskläder och allt annat träningsrelaterat numer finns 40 mil bort… Tveksam, men ändå.)

Tack snälla underbara mormödrar för att ni kom och hjälpte en kvinna i nöd! Nu dröjer det inte länge innan jag åker ner till västsverige. (Naturligtvis har Kärleken fått schemaändringar, så jag kanske inte kan åka när jag tänkt från början. Suck!)

Det är inte bara jag som är trött idag. Elvira har sovit mer än hon varit vaken. På förmiddagen sov hon 2 timmar och 20 minuter (från 9.25 till 11.45!) och på eftermiddagen 50 minuter. Klockan 18.45 la jag henne i sängen och hon somnade utan ett knyst och har sovit sedan dess.

Klockan är bara 21.45 en fredagskväll, men jag är trött, så jag ska krypa ner under täcket och lyssna på talbok. Man vet aldrig när Viran tycker det är morgon. (Men i morse sov hon faktiskt till 6.20 och låg kvar och grejade i sängen till runt 7.)

Gonatt då!