Påskrivet

Idag har jag varit på nya jobbet och skrivit på papper och fått schema för sommaren. De två första veckorna kommer jag jobba lite hipp som happ, eftersom det är Kristi Flygare och nationaldagen och sånt. Jag kommer få gå bredvid på operation i princip hela tiden. Jo, serru, för de tre veckorna efter det är det jag som är operationsansvarig då cheferna åker bort. Så. Att.

Det känns läskigt, men ffa väldigt, väldigt kul! Whohoo, jag ska få använda skalpell igen! :D

Idag följde morsorna med till babysimmet inne i Uppsala. Elvira plaskade och stod i som vanligt. Hon verkligen älskar att simma! Hon är inte så noga med att vara under vatten – hon begriper inte att man måste stänga den där grötluckan för att inte få kallsupar. Hon närapå sväljer halva bassängen när hon dyker. Och så får hon kallsupar och får panik och gallskriker.

Men att plaska (så att den andra halvan av bassängen skvimpar ut över kanten och alla andra barn inte vill vara i närheten av henne)och simma efter leksaker är kanske det roligaste som finns!

Idag fyllde hon dessutom hela badbrallorna med bajs. Det var tur vi hann upp ur bassängen i tid! Pinsamt annars!

Elvira fullkomligt älskar Siska. Hon skrattar och kvittrar så fort hon får syn på pälsmonstret och jagar efter henne och vill klappa. Siska är väl inte exakt lika förtjust, men hon finner sig. När Elvira blir allt för närgången, så går Siska därifrån. Då låter det has-dunk-has-dunk-has-dunk och så kommer terroristen farande igen för att klappa. Stackars djur :D

Det blir bara roligare och roligare att vara mamma! Det händer så otroligt mycket med Elvira nu! Hon kryper, hon ställer sig upp med hjälp av ett bord eller soffan ibland. Nu väntar jag bara på att hon ska börja säga andra saker än glää, googla, hagga och nein. Mamma, vore fint om hon ville säga, till exempel :)

Min teori är att hon är lite sen för att hon var för trött förut. Och nu har hon hämtat ikapp, nu när hon inte är lika trött längre.

Ja, om hon bara slutade upp med att vakna mellan 5 och 6 på mornarna, så skulle livet vara på topp.

(Vi ska ta itu med det där när morsorna åkt hem. Då får vi förklara för vår lilla terrorist att det faktiskt inte är morgon förrän tidigast 6.30 – då har hon sovit ungefär 12 timmar. (Att hålla henne vaken senare på kvällen går inte. Hon är ett vrak när klockan börjar närma sig 18.))

Överraskad!

Det var meningen att Partnern skulle komma hit och hjälpa mig med en grej imorgon. Mamma hade en massa möten, s hon kunde inte komma. Partnern skulle komma med tåget till Enköping kl 18.09. Runt 17 ringer hon och berättar att hon missat tåget, så hon tog bilen istället. Då var hon i Örebro.

Bara 1½ timme senare rullade bilen in på vår uppfart.

Och ut kliver Partnern. Och mamma! :) Och Siska, såklart!

Åhå, så glad och överraskad jag blev! Viran har världens bästa mormödrar! :) Det var läggdags för henne, så hon hann bara mysa och busa med mormor en liten, liten stund innan det var dags för sängen.

Men imorgon blir det mormorhäng för hela slanten!

Nu sitter vi här i soffan och är alldeles stinna av pizza. Vi har tittat på alla bilder och filmer vi har av Elvira. Det tog ett tag. Nu ska jag gå upp och dra ut bäddsoffan. Elvira sover i sin säng inne hos oss i natt.

Själv lär jag somna ovaggad om ungefär 10 minuter.

Det har varit lite mycket de senaste dagarna…

Det bästa

Det bästa som finns är (utan inbördes ordning):

  • Att mötas av ett stort leende med rynkad näsa och hela munnen full av stooora tänder när man kommer in i Elviras rum på morgonen.
  • Att sitta under en filt och lyssna på vinden som viner runt knutarna och brasan som sprakar i kaminen
  • Att andas ren, frisk lantluft
  • Att ha en liten knodd i knät som ivrigt hejar på och bläddrar när man läser för henne
  • Att stå och diska medan Elvira leker på köksgolvet och plötsligt känna någon som drar en i byxbenet, sträcker upp sina små armar och vill bli kramad
  • Att rufsa om i Elviras hår och pussa henne på pannan
  • Att brottas med Elvira i soffan
  • Att se hur mycket det händer med Elvira varje dag. Idag reste hon sig upp själv för första gången!
  • Elviras skratt
  • Kärlekens starka, varma famn.
  • Kärlekens snarkande andetag och varma, trygga kropp bredvid mig i sängen
  • Solen
  • Blommor
  • Att smyga upp för trappen, tassa in på Elviras rum sent, sent på kvällen för att stänga av babyvakten. Och så bara stå där och titta på det lilla underverket som ligger där i sin säng och gosar med kudden och snusar sött. Att stoppa om henne, pussa henne på pannan och viska – jag älskar dig – och att hon suckar och vänder sig i sängen
  • Morgonkaffe
  • Snus
  • Att älska och att leva

Klart

Då var det klart. 1 juni börjar jag mitt livs första fasta anställning.

Blandade känslor.

Jag tror att jag kan lära mig MASSOR! Ffa får jag börja med lite kirurgi, vilket jag inte ägnat mig åt öht på 2 år.

Det kanske låter konstigt att jag, som ändå jobbat nästat 2 år på Skandinaviens största och mest välutrustade djursjukhus, kan lära mig massor på en yttepytteliten klinik mitt ute på landsbygden. Men jag har stått still i inlärningen ett tag nu. Jag har varit på polikliniken och akutmottagningen och det var det. Ingen kirurgi, inga direkta utredningar. Ta in och stabilisera de riktigt sjuka, sen hysta in på vårdavdelningen och det var det. Behandla de inte så sjuka, boka in återbesök och så tack och adjö. Jag har saknat kontinuiteten och intimiteten.

Att samma patient träffar olika veterinärer varje gång de kommer (lite tillspetsat) och att jag som veterinär måste sitta och plöja igenom sida efter sida med journalanteckningar för att lista ut vad jag ska göra härnäst känns mest som slöseri med tid, energi och resurser.

Dessutom blir man lite lat när man alla tillgängliga resurser.

Det är sällan man får se de allra mest vanliga sakerna på ett så stort ställe dit veterinärer från hela landet remitterar patienter de kört fast på. Jag kan mycket mer om addison, trauman, autoimmuna hemolytiska anemier, DIC, sepsis och såna saker än om analsäcksinflammationer, UVI, otiter och klåda.

På något vis kändes det väldigt tillfredställande (oklart varför, egentligen) att ringa gamla jobbet idag och meddela att om de inte kan erbjuda en fast tjänst med bättre lön, så är det tack och adjö. Det kunde de naturligtvis inte – det kunde de säga utan att ens fundera eller höra av sig till överordnade eller nåt. Så. Att. Inte direkt oumbärlig, nej.

Samtidigt känns det lite sorgligt. Jag gillar ju verkligen mina arbetskamrater. Jag kommer sakna er massor! Men jag kommer att åka dit och hälsa på ibland. Såklart.

Fram till 1 juni blir jag hemma med Elvira och fortsätter som springvik på gamla jobbet. Kanske får jag hoppa in då och då sen också (men något säger mig att de inte kommer ringa och fråga).

Så var det med det.

Utmattad

Jag känner mig helt utmattad och jag vet inte ens varför. Jag är så in i döden trött. Trött och less.

Jag har inget skäl och ingen orsak. Elvira sover hela nätter (för det mesta) och är oftast nöjd och glad på dagarna och sköter sig i stort sett själv.

samtidigt har jag någon slags rastlös energi i kroppen. Riktigt jobbiga myrkrypningar i benen, dålig i magen, snabb hjärtfrekvens och yrsel.

Jag vet inte.

Just nu sitter jag och tittar på hotellrum på internet. Jag vill komma bort ett litet tag. Bara vara alldeles, alldeles ensam. Slösurfa, se på tv, läsa bok, sova tills jag vaknar av mig själv. (Elvira tycker plötsligt att det är morgon kl 6 istället för kl 7 som det var för en vecka sen eller kl 8 som det var för en månad sen. Och det beror inte på att det är ljusare ute – vi har mörkläggningsgardin i hennes rum)

Vi får väl se om Kärleken är ledig framöver, så jag kan få komma bort en liten stund. Lite egentid. Som jag är så beroende av, men som jag inte haft på nio månader nu.

Så får vi se om det kanske hjälper.

Min kropp & jag

Jag kunde inte förstå mig på ångesten som bara blivit värre och värre under förmiddagen.

Blodtryck som legat någonstans i fotknölshöjd, hjärtklappning, magpaj (igen), fruktansvärd andfåddhet – såpass att jag närapå tuppade av bara av att gå upp för trappen till övervåningen. Ja, you name it, alla ångestsymtom i boken.

Tankarna snurrade – vad ÄR det här? Är det våren? Jag minns våren för två år sen. Den var inte allt för kul. Ångesten var knappt uthärdlig. Är det det nya fabrikatet på Sertralinet? Är det för att Kärleken är ute och far för att hämta vår bil från Karlstad och alltså måste ta sig hem i det här vädret?

Jag har bara jobbat på här hemma. Mata barn, hindra barn från att klappa kaminen, byta blöja, lägga, mata, ge vatten, byta blöja, jaga barn som är på väg till telefonjacket, ajabaja barn som äter antennkablar, pussa och blåsa på blåmärken. Men hela tiden med ångesten pulserande i bakgrunden.

Jag har tittat ut genom fönstret och sett snön vräka ner och tänkt att jag nog inte ska ge mig ut i bilen med Elvira för att träffa nya arbetsgivaren. (Ja, alltså nu skriver jag nya arbetsgivaren bara för att det är enklast, inte för att något är klart. Alls.)

Jag ringde till nya arbetsgivaren och förklarade läget – att det känns obehagligt att ge sig ut i det här vädret i en bil jag inte känner, en bil som har odubbade vinterdäck. Med Elvira i baksätet. Och jag berättade om bilolyckan.

Nemas problemas, det var bara att komma imorgon istället (då vädret ska vara bra) - de förstod precis.

Och VIPS, så var ångesten borta.

Det är så fruktansvärt irriterande! Jag sitter inte och tänker på olyckan, tänker inte ens på vad som kunde hänt längre. I mitt huvud och intellekt är det hela överspelat.

Uppenbarligen tycker min kropp annorlunda. Och det stör mig. Som fan!

Men jag har lärt mig den hårda vägen att inte ignorera min kropp och vad den säger mig. Jag har lärt mig att lyssna och lyda (så länge den inte hittar på alldeles knasiga saker). Så nu har jag bestämt mig för att jag stannar hemma.

Det hade varit en annan sak om jag kört själv, varit ensam i bilen. Självklart vill jag inte att det ska hända mig något heller, jag vill fortsätta vara Elviras mamma. Men tanken på att det händer “bara” mig något är väldigt mycket mindre skrämmande än att det skulle hända Elvira något.

Och så är ju frågan – ska jag låta ångesten styra mig eller ska jag utmana den?

Idag valde jag att låta den styra. För hur det än är, så gör ångest mig inte till en superb bilförare. Och skulle det hända något igen, skulle jag aldrig mer sätta mig i en bil.

Ja, jag förstår att jag måste ut och köra med Elvra i bilen för att inte göra det till en issue. Men det finns bättre valda tillfällen än när snön vräker ner och när man har en bil man inte känner som dessutom har usla däck. Inte hittar jag heller.

Så jag och Elvira stannar hemma idag, så åker jag ensam imorgon istället. Eller med Elvira. Det beror på när Kärleken kommer hem efter sin övernattning hos vänner.

Puh

Passar på att uppdatera när nu äntligen Argbiggan somnat.

Som vanligt ska allt krångla. OM jag nu bestämmer mig för att ta det erbjudna jobbet kan jag inte börja i april som det var tänkt från början på grund av en massa saker som jag inte kan eller vill eller ens orkar gå in på. Istället kan jag börja 1 juni. Det innebär att Kärleken inte får vara hemma med Elvira så mycket som vi tänkt. Han ska dessutom bara vara hemma med henne på halvtid (eftersom jag kommer jobba halvtid). Det känns trist för både honom och mig.

Visst är det mysigt och härligt att vara hemma med min underbara lilla Argbigga, men jag börjar faktiskt tröttna lite på det nu. Jag kan det här nu. Jag vill ha nya utmaningar. Inte för att det inte är en utmaning att hålla en niomånaders Argbigga nöjd en hel dag, utan för att min hjärna kräver lite mer för att inte gå i nekros.

Ja, det känns lite “förbjudet” att som mamma vara less på att vara hemma, men så är det. Och så var det med det.

Dessutom vill Kärleken vara hemma med henne. Såklart. Och jag tycker man ska dela lika. Men att jag ska vara arbetslös och stämpla medan Kärleken är hemma på föräldraledighet är ju inte riktigt hållbart…

På plussidan med nya jobbet är att blivande chefen verkar mycket trevlig och som att det absolut går att prata med henne och att det inte alls ska vara en omöjlighet att kunna “skräddarsy” ett schema framåt hösten när Elvira ska börja på dagis och det ska lämnas och hämtas.

Jo, för nya jobbet ligger åt helt fel håll när det gäller alla dagis. Såklart. För om det kan jävlas, så ska det jävlas.

Så om jag ska hämta och lämna på dagis får jag räkna med en timme extra i bilen varje dag. Och som det ser ut nu ska jag jobba hela dagar 2½ dag i veckan. Det funkar ju inte. Det skulle innebära att Elvira skulle få vara på dagis 11 timmar de dagarna om inte Kärleken har en arbetsdag som innebär att han kan hämta eller lämna tidigare.

Oh well, det ger sig väl. Jag har ju inte tackat ja eller nej än. Men på fredag ska jag träffa dem, så får vi se vad vi känner för varandra. Det kanske säger “klick” direkt ;)

Jo just det, det har jag ju alldeles glömt bort att berätta.

När jag var iväg och jobbade förra veckan, jag minns inte om det var onsdagen eller fredagen, så bestämde sig Kärleken för att sluta upp med att hjälpa Argbiggan att gå. Det var det enda hon ville göra, annars blev det gap och skrik. Och hon blev sämre och sämre på att gå också – hon visste ju att vi höll henne.

Jo, så Kärleken stod ut med vrålandet en stund tills Argbiggan gav med sig. Och se – helt plötsligt kryper vårt geni i familjen.

Fast hon kryper inte som andra barn. Hon är helt enkelt inte som andra barn. Nej, det här lilla apungen (ja alltså ap-ungen, inte a-pungen) sitter på rumpan, böjer sina ben i en omöjlig vinkel, sätter händerna långt framför sig och så gör hon en aphasning framåt. Och fort går det!

Och naturligtvis ska det pillas på saker man inte får pilla på. Dra ner dukar, dra i antennkabeln, bita på sladdar, känna på kaminen, riva ut alla filmer ur hyllan, sno pennorna under bordet, riva ut sidor ur pappas bok och äta upp dem. Osv i alla oändlighet. Men kul är det.

När man går ut ur ett rum hör man has-dunk-has-dunk-has-dunk-has-dunk och sen ser man ett flinande litet ansikte i dörröppning. Supernöjd! :)

Sover bra på nätterna gör hon också. Någon enstaka kväll har hon sovit oroligt och en natt tyckte hon det var morgon klockan 3. Men i det stora hela kan man säga att hon sover 12-13 timmar i stöten varje natt. Så du kommer inte höra mig klaga!

Tänder ploppar det fram också – som svampar ur jorden. Fem tänder är framme just nu och det är tre till på gång. Så det är lite grinigt mellan varven. Om vi säger så. Inget verkar hjälpa – inte Alvedon eller kalla bitringar. Så det är bara att stå ut. Det går ju över.

Igår var vi ute en sväng också. Elvira satt på en matta på grusgången medan jag krattade. Hoho, så kul det var, tyckte Elvira. Till och med att ramla på näsan ner i gruset och bli lerig i hela ansiktet var kul. För att inte tala om hur kul det var att hälsa på hästarna och få en puss på kinden av en häst. Men det roligaste av allt var ändå när hästarna bråkade i hagen och sparkade och bet varandra. Då skrattades det högt :D

Jo, och igår åkte jag på värsta magsjukan. Hujedamej! Jag trodde min skapare skulle komma och hämta mig. Som tur var kom det bara från ena hållet. Och det var inte ur munnen. Men att det kan få plats såna enorma vätskemängder i några meter tarm. Imponerande. Jag satt på toa och tuppade av. Eller tippade framåt, kan man säga. Bara av ren vätskebrist. För ett redan lågt blodtryck blir sällan högre av massiva vätskeförluster.

Det kvittade hur mycket jag drack – det kom ut dubbelt så mycket den andra vägen. På kvällen gjorde jag en till avtuppning.

Men idag har magen hållt sig lugn. Det finns nog inte så mycket kvar där inne, skulle jag tro. Jag dricker glas på glas med vätskeersättning och yrseln och huvudvärken börjar lägga sig.

Hoppas nu bara att Argbiggan klarar sig! Annars blir det nog barnakuten för hennes del.

Nä, nu ska vi ut på äventyr i hyrbilen. Kärleken fyller ju år imorgon och det är vissa saker som måste ordnas… :)