Smartskaft

Jag som trodde att lillpruttan testade. Det var inte det hon gjorde.

Gårdagskvällen höll på att driva mig till vansinne. Det gapades och det skreks i över en timme. Jag kunde inte äta middag (Kärleken var på jobbet) och jag kände mig helt dränerad när hon äntligen somnat.

Och när jag stod där inne hos henne tänkte jag att om jag bara stoppar in nappen, så kommer hon tvärtystna och somna.

På dagen får hon nämligen nappen när hon ska sova. Det är en gammal kvarleva sen förr, då det enda sättet att få henne att sova dagtid var att ge (eller mer eller mindre tvinga in) nappen och lägga henne på mage.

Så då började jag lura. (Eller det har jag gjort några dagar nu, egentligen, men igår tog jag beslutet.) Det kanske är så att den senaste veckans gap och skrik beror på att Elvira är förvirrad. Hon får nappen på dagen, men sen helt plötsligt, så får hon INTE nappen när hon ska sova på natten.

Klart som fan man blir förbannad!

Nej, lösningen är inte att ge henne nappen på kvällen. Då kommer hon vakna varannan timme resten av natten för att hon tappat nappen.

Lösningen är att ta bort nappen dagtid.

Åhå, sicken ångest jag hade inför det projektet idag!

Precis som väntat fick hon ett vredesutbrott av rang! Jag har faktiskt aldrig sett henne så arg. Hon var okontaktbar vissa stunder. Men har man väl börjat, så kan man ju inte ge upp! Då blir det sju resor värre nästa gång. Så det var bara att stålsätta sig. Att trösta och bekräfta henne i sin ilska, men att inte ge efter och ge napp.

Hon somnade medan jag var inne hos henne. Det är inte så vi vill ha det, vi vill att hon ska kunna somna själv. Men jag tänkte att vi får ta det i etapper. Det enda sättet att få henne så pass lugn att hon somnade var om jag var där inne.

Det tog trekvart eller så. Det var ju inte så illa pinkat ändå. Med tanke på att hon brukar skrika mellan en och två timmar på kvällarna.

Hon sov inte så länge, men det är sekundärt just nu. Vi visade henne att man KAN somna utan napp på dagen också.

När det var dags för eftermiddagsvilan stålsatte jag mig för ännu en dust.

Men hoppsan, då.

Inte ett knyst från damen i fråga. Hon somnade som en söt liten stock och sov så länge att jag blev tvungen att gå upp och väcka henne!

Förvåningen är total!

Okej. Då återstod nattningen. Vad tror ni, blev det skillnad?

Om vi säger såhär: jag hann knappt pussa henne innan hon gosat in sig i kudden och jag hann inte ens ner för trappen innan hon sov!

Men fatta, vilken synnerligen smart unge vi har! Fattar grejen direkt!

Ett raseriutbrott och sen var det bra.

Nu hoppas och ber jag att vi får våra lugna kvällar tillbaks. Tack.

Kärlek ad infinitum

Innan Elvira kom till oss hade jag hört talas om den där kärleken som drabbar en när man får barn. Att den trotsar allt.

Jag hörde och jag trodde jag förstod.

Men jag kan säga en sak:
Man förstår inte. Inte förrän man faktiskt blir förälder förstår man.

Det är en kärlek som inte går att beskriva. Som fullständigt tar andan ur en och som lever och vibrerar i varenda cell. Som faktiskt skulle få mig att göra vad som helst, utan att tveka, bara Elvira hade det bra.

Allt jag gör, gör jag för hennes skull. Jag lever och andas för hennes skull.

Om någon skulle be mig hoppa ut från ett fönster på tionde våningen för att Elvira skulle överleva, då skulle jag fråga om jag skulle hoppa framlänges, baklänges eller göra en salto på vägen.

Det må låta klychigt, men det är alldeles, alldeles sant.

Det finns inget jag inte skulle göra för dig, min älskade unge! Inget i hela hela världen! Jag ska göra allt som står i min makt för att skydda dig mot allt ont, mot all ondska. Ingen varg ska få ta dig!

Det må verka som om jag klagar och gnäller här på bloggen. Ja, det kanske jag gör. Men det förtar inte det faktum att jag älskar min lilla skrutt bortom sans och vett. I all evighet. Amen.

Till min älskade Elvira Liv Magdalena

Vargsången

Vargen ylar i nattens skog,
han vill men kan inte sova.
Hungern river hans vargabuk,
och det är kallt i hans stova.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.

Vargen ylar i nattens skog,
ylar av hunger och klagan.
Men jag ska ge’n en grisasvans,
sånt passar i vargamagar.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.

Vargen ylar i natten skog,
och hittar sig inget byte.
Men jag ska ge’n en tuppakam,
att stoppa ner i sitt knyte.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.

Sov, mitt barn, i bädden hos mor,
låt vargen yla i natten.
Men jag ska ge’n en hönsaskank,
om ingen annan har tatt ‘en.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.