Mer gnäll

Okej, orkar ni inte med mer gnäll (helt förståeligt) så sluta läs, för här kommer en omgång till.

Det som gör mig mest skitförbannad och besviken är att HON kommer lindrigare undan än vi! Det var inte hennes bil! Det var en tjänstebil. Allt hon behöver göra är att betala självrisken så är allt klart för hennes del. Hon slipper till och med höjd premie i och med att det inte var hennes bil.

Medans vi går jag vet inte hur många tusentals kronor back, sitter här ute i tjottahejti utan bil och är hyfsat traumatiserade.

Och det var fan inte ens MITT FEL!

Hade det varit mitt fel hade jag på något vis kunnat ta det bättre. Då hade jag fått bita i det sura äpplet, hosta upp de där pengarna, skämmas och sen gå vidare.

Men det här är fan inte rätt! Vad kan självrisken ligga på ? 3000 kr? That’s it för hennes del.

För att citera Sverker: Ska det va såhär?

Arg, ledsen & besviken

Idag fick vi besked från fösäkringsbolaget. De löser in bilen.

Jag är så himla arg, ledsen och besviken! Jag går här och svär och gråter om vartannat.

Bilen är så kvaddad att det skulle kosta 105 000 att laga (!). Det innebär alltså att vi får ut mindre än den summan. Vilket i sin tur innebär att vi kommer gå rejält back på det hela. För att hitta en likadan bil från samma år i samma skick som gått lika långt för under 100 000 är i princip omöjligt.

Och det är ju inte ens MITT FEL!!

:(

Ett satans krångel blir det också! Man kan ju inte bara köpa första bästa bil som dyker upp.

Jag vet hur fantastiskt lång tid det tog innan vi hittade den där bilem, många, många månader. Och jag vet hur det kommer att bli och det gör mig också så himla ledsen. Jag vet att Kärleken kommer att sitta klistrad timme ut och timme in framför datorn och leta bil. Han kommer räkna, fundera, diskutera, vela hit och dit, säga ja men det låter väl bra, eller? Och så tittar han på nästa bil och nästa och nästa. Och den han tittade på först kommer bli såld. Och så vill han ha min åsikt och jag skiter i vilket, orkar verkligen inte sätta mig in i detaljer. Så kommer det vara. I månader.

Så jag kommer få bära bebis, mata bebis, leka med bebis, natta bebis, laga mat, städa, tvätta, diska. Och sen sitta ensam med mitt pussel medan Kärleken sitter vid datorn.

Förlåt om jag låter bitter. Jag är fantastiskt tacksam över att han faktiskt tar sig tiden och att han orkar engagera sig. Jag känner mig bara så himla ensam när han sitter där. Ensam och eländig och som om det är mitt fel att det blev såhär.

Trots att det ju är det förbannade kärringhelvetets fel! Jag skiter i att hon inte gjorde det med flit. Jag skiter i att hon har cancer och att det är synd om henne. Hör ni det, jag skiter i det! Jag är så inihelvetes jävla arg på fanskapet att om jag såg henne så skulle jag förmodligen börja gråta av vrede.

Inte har hon skickat in sin skadeanmälan heller och innan den kommer in får vi ingen hyrbil. Och tills dess sitter vi strandade här ute, jag och Elvira.

Kul. INTE!

Inte nog med att vi går ekenomiskt back på hennes jävla påhitt, hon har utsatt oss (mest mig, Elvira verkar helt obrydd av det hela, åker bil som om inget hänt) för det här OCH det blir en förjävla massa krångel och skit.

Uschäkta alla svordomar. Jag är arg. Som ett bi. Och besviken och ledsen.

:(