Skrikskratt

Hahahaha!

Mamman och pappan har hittat på bästa leken ever! Jösses, Elvira har aldrig haft så kul i hela sitt liv! Hon skrattar så hon skriker och tjuter :D

Det är det underbaraste ljudet i världen!

Hon får hålla en av oss i fingrarna och börja gå lite. Den andra gömmer sig bakom ett hörn så att Elvira ser det. Då börjar hon fnissa. Och nästan springa med sina korta små ben. De går som trumpinnar.

Man ska gärna stoppa ut huvudet från sitt gömställe en gång så att hon får se att man är kvar där. Då tjuter hon.

Sen skrattar hon hela vägen fram till hörnet.

Då kastar man sig fram och skriker WRRAAOOR och hissar upp henne i luften.

Hahahahaha, herregud så hon skrattar!

Hon vill igen och igen och igen och igen. Och när den andra måste gå och göra något annat vitalt som att hämta mer ved eller gå på toa eller laga mat springer hon runt med den andra och skrattar och tittar bakom varje hörn. Men då är det ingen som gömt sig där bakom.

Då känns det lite sorgligt.

Husdjur

Vi har varken hund eller katt, eftersom Kärleken är pälsdjursallergiker. Ändå har vi faktiskt skaffat oss några husdjur sen vi flyttade hit. Ja, förutom dammråttorna, vill säga.

Vi har vår vän Roland. Han bor under vår yttertrappa. Det är en mus av något slag. När jag såg honom första gången tyckte jag att han såg ut som en hasselmus. Alltså fick han heta Roland. Roland Hassel Mus.

Han är gul med pepparkorn till ögon och han har en svart liten nos med söta små morrhår.

Jag såg honom första gången tidigt en morgon förra året. Då satt han på nedersta trappsteget på vår trapp och solade sig och spanade ut över ägorna. Njöt av våren, antagligen.

Sen har vi sett honom lite då och då. Vi matade honom med müsli, kakor och nötter. Ibland kunde man se hans lilla nos sticka ut ur hålet vid trappen. Men under sommarmånaderna såg vi inte röken av honom. Han hade väl flyttat ut ur sin vinterbostad.

Lagom till hösten såg jag att han gjort en ny fräsch ytterdörr vid vår yttertrapp, men själva Roland såg jag inte.

Men förra veckan fick Kärleken se honom igen. Roland har nog lite tomt i sitt vinterförråd, för han var ute och rotade omkring där det är barmark. När han fick syn på Kärleken pilade han iväg in under trappen.

Sen har vi också vår stilige herr Bruse. Det är en ensam råbock som bor här i krokarna.

Han spatserar omkring i vår trädgård titt som tätt. Sparkar upp ekollon och annat smaskens från marken, han nyper ibland av lite gott från äppelträden. Jag och Elvira brukar stå och titta på honom genom fönstret. En dag kom han gående nerifrån garaget, han gick längs med uppfarten, rundade min gamla Honda, kom upp på framsidan av huset och sen ända fram till verandan.

Jag och Elvira stod och kikade ut genom fönstret i ytterdörren. Han kom ända fram till trappen och åt lite på rosenbuskarna där. Elvira var alldeles tyst, jag undrar om hon ens andades…

Så fortsatte han att gå längs med långsidan av huset, förbi vardagsrumsfönstret och sen ut i hästhagen.

Ibland har jag sett honom nere vid vedboden där han står och rotar i kryddlandet.

En kväll när jag skulle springa ut och hämta ved höll jag på att krocka med honom. Han stod precis nedanför trappen och jag hade bråttom. Jag undrar vem som blev räddast, han eller jag.

Tjusig är han, Herr Bruse. Han är tjock och välnärd och hans horn blir större och större för varje gång jag ser honom. Än så länge har hornen päls.

Sen har vi andra husdjur som vi hör, men som vi ännu inte har sett.

Vi har Hedvig – kattugglan som vid den här tiden på året ropar efter en partner. Det låter kusligt, men på ett ganska mysigt sätt.

Och så har vi Micklarna. Rävarna som skäller på baksidan av huset. Det låter bara kusligt.

Förutom det får vi ju besök av hunden Bosse och katterna Mona, Gun, Greta och Ragge ibland. Och så är det ju alla hästarna, såklart. Jag tror de har 14 eller 15 stycken.

På somrarna går de i hagen bakom vårt hus. Stängslet är bara ett par meter från vår husvägg. Då kan man höra dem på nätterna när de kommer galopperande i mörkret. Det riktigt dundrar i marken och grenar knäcks. Så har man lite frustanden och hur de hittar något gott att tugga på.

Har jag sagt att jag ÄLSKAR att bo på landet?