Puh

Passar på att uppdatera när nu äntligen Argbiggan somnat.

Som vanligt ska allt krångla. OM jag nu bestämmer mig för att ta det erbjudna jobbet kan jag inte börja i april som det var tänkt från början på grund av en massa saker som jag inte kan eller vill eller ens orkar gå in på. Istället kan jag börja 1 juni. Det innebär att Kärleken inte får vara hemma med Elvira så mycket som vi tänkt. Han ska dessutom bara vara hemma med henne på halvtid (eftersom jag kommer jobba halvtid). Det känns trist för både honom och mig.

Visst är det mysigt och härligt att vara hemma med min underbara lilla Argbigga, men jag börjar faktiskt tröttna lite på det nu. Jag kan det här nu. Jag vill ha nya utmaningar. Inte för att det inte är en utmaning att hålla en niomånaders Argbigga nöjd en hel dag, utan för att min hjärna kräver lite mer för att inte gå i nekros.

Ja, det känns lite “förbjudet” att som mamma vara less på att vara hemma, men så är det. Och så var det med det.

Dessutom vill Kärleken vara hemma med henne. Såklart. Och jag tycker man ska dela lika. Men att jag ska vara arbetslös och stämpla medan Kärleken är hemma på föräldraledighet är ju inte riktigt hållbart…

På plussidan med nya jobbet är att blivande chefen verkar mycket trevlig och som att det absolut går att prata med henne och att det inte alls ska vara en omöjlighet att kunna “skräddarsy” ett schema framåt hösten när Elvira ska börja på dagis och det ska lämnas och hämtas.

Jo, för nya jobbet ligger åt helt fel håll när det gäller alla dagis. Såklart. För om det kan jävlas, så ska det jävlas.

Så om jag ska hämta och lämna på dagis får jag räkna med en timme extra i bilen varje dag. Och som det ser ut nu ska jag jobba hela dagar 2½ dag i veckan. Det funkar ju inte. Det skulle innebära att Elvira skulle få vara på dagis 11 timmar de dagarna om inte Kärleken har en arbetsdag som innebär att han kan hämta eller lämna tidigare.

Oh well, det ger sig väl. Jag har ju inte tackat ja eller nej än. Men på fredag ska jag träffa dem, så får vi se vad vi känner för varandra. Det kanske säger “klick” direkt ;)

Jo just det, det har jag ju alldeles glömt bort att berätta.

När jag var iväg och jobbade förra veckan, jag minns inte om det var onsdagen eller fredagen, så bestämde sig Kärleken för att sluta upp med att hjälpa Argbiggan att gå. Det var det enda hon ville göra, annars blev det gap och skrik. Och hon blev sämre och sämre på att gå också – hon visste ju att vi höll henne.

Jo, så Kärleken stod ut med vrålandet en stund tills Argbiggan gav med sig. Och se – helt plötsligt kryper vårt geni i familjen.

Fast hon kryper inte som andra barn. Hon är helt enkelt inte som andra barn. Nej, det här lilla apungen (ja alltså ap-ungen, inte a-pungen) sitter på rumpan, böjer sina ben i en omöjlig vinkel, sätter händerna långt framför sig och så gör hon en aphasning framåt. Och fort går det!

Och naturligtvis ska det pillas på saker man inte får pilla på. Dra ner dukar, dra i antennkabeln, bita på sladdar, känna på kaminen, riva ut alla filmer ur hyllan, sno pennorna under bordet, riva ut sidor ur pappas bok och äta upp dem. Osv i alla oändlighet. Men kul är det.

När man går ut ur ett rum hör man has-dunk-has-dunk-has-dunk-has-dunk och sen ser man ett flinande litet ansikte i dörröppning. Supernöjd! :)

Sover bra på nätterna gör hon också. Någon enstaka kväll har hon sovit oroligt och en natt tyckte hon det var morgon klockan 3. Men i det stora hela kan man säga att hon sover 12-13 timmar i stöten varje natt. Så du kommer inte höra mig klaga!

Tänder ploppar det fram också – som svampar ur jorden. Fem tänder är framme just nu och det är tre till på gång. Så det är lite grinigt mellan varven. Om vi säger så. Inget verkar hjälpa – inte Alvedon eller kalla bitringar. Så det är bara att stå ut. Det går ju över.

Igår var vi ute en sväng också. Elvira satt på en matta på grusgången medan jag krattade. Hoho, så kul det var, tyckte Elvira. Till och med att ramla på näsan ner i gruset och bli lerig i hela ansiktet var kul. För att inte tala om hur kul det var att hälsa på hästarna och få en puss på kinden av en häst. Men det roligaste av allt var ändå när hästarna bråkade i hagen och sparkade och bet varandra. Då skrattades det högt :D

Jo, och igår åkte jag på värsta magsjukan. Hujedamej! Jag trodde min skapare skulle komma och hämta mig. Som tur var kom det bara från ena hållet. Och det var inte ur munnen. Men att det kan få plats såna enorma vätskemängder i några meter tarm. Imponerande. Jag satt på toa och tuppade av. Eller tippade framåt, kan man säga. Bara av ren vätskebrist. För ett redan lågt blodtryck blir sällan högre av massiva vätskeförluster.

Det kvittade hur mycket jag drack – det kom ut dubbelt så mycket den andra vägen. På kvällen gjorde jag en till avtuppning.

Men idag har magen hållt sig lugn. Det finns nog inte så mycket kvar där inne, skulle jag tro. Jag dricker glas på glas med vätskeersättning och yrseln och huvudvärken börjar lägga sig.

Hoppas nu bara att Argbiggan klarar sig! Annars blir det nog barnakuten för hennes del.

Nä, nu ska vi ut på äventyr i hyrbilen. Kärleken fyller ju år imorgon och det är vissa saker som måste ordnas… :)