Min kropp & jag

Jag kunde inte förstå mig på ångesten som bara blivit värre och värre under förmiddagen.

Blodtryck som legat någonstans i fotknölshöjd, hjärtklappning, magpaj (igen), fruktansvärd andfåddhet – såpass att jag närapå tuppade av bara av att gå upp för trappen till övervåningen. Ja, you name it, alla ångestsymtom i boken.

Tankarna snurrade – vad ÄR det här? Är det våren? Jag minns våren för två år sen. Den var inte allt för kul. Ångesten var knappt uthärdlig. Är det det nya fabrikatet på Sertralinet? Är det för att Kärleken är ute och far för att hämta vår bil från Karlstad och alltså måste ta sig hem i det här vädret?

Jag har bara jobbat på här hemma. Mata barn, hindra barn från att klappa kaminen, byta blöja, lägga, mata, ge vatten, byta blöja, jaga barn som är på väg till telefonjacket, ajabaja barn som äter antennkablar, pussa och blåsa på blåmärken. Men hela tiden med ångesten pulserande i bakgrunden.

Jag har tittat ut genom fönstret och sett snön vräka ner och tänkt att jag nog inte ska ge mig ut i bilen med Elvira för att träffa nya arbetsgivaren. (Ja, alltså nu skriver jag nya arbetsgivaren bara för att det är enklast, inte för att något är klart. Alls.)

Jag ringde till nya arbetsgivaren och förklarade läget – att det känns obehagligt att ge sig ut i det här vädret i en bil jag inte känner, en bil som har odubbade vinterdäck. Med Elvira i baksätet. Och jag berättade om bilolyckan.

Nemas problemas, det var bara att komma imorgon istället (då vädret ska vara bra) - de förstod precis.

Och VIPS, så var ångesten borta.

Det är så fruktansvärt irriterande! Jag sitter inte och tänker på olyckan, tänker inte ens på vad som kunde hänt längre. I mitt huvud och intellekt är det hela överspelat.

Uppenbarligen tycker min kropp annorlunda. Och det stör mig. Som fan!

Men jag har lärt mig den hårda vägen att inte ignorera min kropp och vad den säger mig. Jag har lärt mig att lyssna och lyda (så länge den inte hittar på alldeles knasiga saker). Så nu har jag bestämt mig för att jag stannar hemma.

Det hade varit en annan sak om jag kört själv, varit ensam i bilen. Självklart vill jag inte att det ska hända mig något heller, jag vill fortsätta vara Elviras mamma. Men tanken på att det händer “bara” mig något är väldigt mycket mindre skrämmande än att det skulle hända Elvira något.

Och så är ju frågan – ska jag låta ångesten styra mig eller ska jag utmana den?

Idag valde jag att låta den styra. För hur det än är, så gör ångest mig inte till en superb bilförare. Och skulle det hända något igen, skulle jag aldrig mer sätta mig i en bil.

Ja, jag förstår att jag måste ut och köra med Elvra i bilen för att inte göra det till en issue. Men det finns bättre valda tillfällen än när snön vräker ner och när man har en bil man inte känner som dessutom har usla däck. Inte hittar jag heller.

Så jag och Elvira stannar hemma idag, så åker jag ensam imorgon istället. Eller med Elvira. Det beror på när Kärleken kommer hem efter sin övernattning hos vänner.