Det bästa

Det bästa som finns är (utan inbördes ordning):

  • Att mötas av ett stort leende med rynkad näsa och hela munnen full av stooora tänder när man kommer in i Elviras rum på morgonen.
  • Att sitta under en filt och lyssna på vinden som viner runt knutarna och brasan som sprakar i kaminen
  • Att andas ren, frisk lantluft
  • Att ha en liten knodd i knät som ivrigt hejar på och bläddrar när man läser för henne
  • Att stå och diska medan Elvira leker på köksgolvet och plötsligt känna någon som drar en i byxbenet, sträcker upp sina små armar och vill bli kramad
  • Att rufsa om i Elviras hår och pussa henne på pannan
  • Att brottas med Elvira i soffan
  • Att se hur mycket det händer med Elvira varje dag. Idag reste hon sig upp själv för första gången!
  • Elviras skratt
  • Kärlekens starka, varma famn.
  • Kärlekens snarkande andetag och varma, trygga kropp bredvid mig i sängen
  • Solen
  • Blommor
  • Att smyga upp för trappen, tassa in på Elviras rum sent, sent på kvällen för att stänga av babyvakten. Och så bara stå där och titta på det lilla underverket som ligger där i sin säng och gosar med kudden och snusar sött. Att stoppa om henne, pussa henne på pannan och viska – jag älskar dig – och att hon suckar och vänder sig i sängen
  • Morgonkaffe
  • Snus
  • Att älska och att leva

Klart

Då var det klart. 1 juni börjar jag mitt livs första fasta anställning.

Blandade känslor.

Jag tror att jag kan lära mig MASSOR! Ffa får jag börja med lite kirurgi, vilket jag inte ägnat mig åt öht på 2 år.

Det kanske låter konstigt att jag, som ändå jobbat nästat 2 år på Skandinaviens största och mest välutrustade djursjukhus, kan lära mig massor på en yttepytteliten klinik mitt ute på landsbygden. Men jag har stått still i inlärningen ett tag nu. Jag har varit på polikliniken och akutmottagningen och det var det. Ingen kirurgi, inga direkta utredningar. Ta in och stabilisera de riktigt sjuka, sen hysta in på vårdavdelningen och det var det. Behandla de inte så sjuka, boka in återbesök och så tack och adjö. Jag har saknat kontinuiteten och intimiteten.

Att samma patient träffar olika veterinärer varje gång de kommer (lite tillspetsat) och att jag som veterinär måste sitta och plöja igenom sida efter sida med journalanteckningar för att lista ut vad jag ska göra härnäst känns mest som slöseri med tid, energi och resurser.

Dessutom blir man lite lat när man alla tillgängliga resurser.

Det är sällan man får se de allra mest vanliga sakerna på ett så stort ställe dit veterinärer från hela landet remitterar patienter de kört fast på. Jag kan mycket mer om addison, trauman, autoimmuna hemolytiska anemier, DIC, sepsis och såna saker än om analsäcksinflammationer, UVI, otiter och klåda.

På något vis kändes det väldigt tillfredställande (oklart varför, egentligen) att ringa gamla jobbet idag och meddela att om de inte kan erbjuda en fast tjänst med bättre lön, så är det tack och adjö. Det kunde de naturligtvis inte – det kunde de säga utan att ens fundera eller höra av sig till överordnade eller nåt. Så. Att. Inte direkt oumbärlig, nej.

Samtidigt känns det lite sorgligt. Jag gillar ju verkligen mina arbetskamrater. Jag kommer sakna er massor! Men jag kommer att åka dit och hälsa på ibland. Såklart.

Fram till 1 juni blir jag hemma med Elvira och fortsätter som springvik på gamla jobbet. Kanske får jag hoppa in då och då sen också (men något säger mig att de inte kommer ringa och fråga).

Så var det med det.