Det här med syskon

Är man elak om man inte vill ha ett till barn? Ett syskon till Elvira?

Jag vet nämligen inte om jag vill ha det.

Såhär tänker jag:

Jag minns allt för väl hur det var när jag var gravid med Elvira. Jag var världens lyckligaste och längtade mig fördärvad efter det där lilla knytet. Men samtidigt mådde jag så fruktansvärt illa i tre-fyra månader och jag var så trött att allt jag gjorde var att sova. Sova och må illa, må illa och sova. Det var det livet gick ut på.

Att ha det så och samtidigt jobba och ta hand om Elvira. Det känns som om det är mer än vad jag ror i land med.

Och så det här med amning. Jag tyckte inte om att amma. Det var inte mysigt. Det var inte otrevligt, inte alls. Men det var så skönt att sluta. Och om jag ska ha ett till barn, så ska det ha det bästa, det också. Precis som Elvira. Det ska ammas. Men jag vill inte amma.

Om jag ska ha ett barn till, så vill jag kunna ge det allt som Elvira fått och får. Och det kommer jag inte kunna ge. Just för att Elvira redan finns. Jag kommer få dela min uppmärksamhet. Det känns inte rätt.

Och nu vet jag hur jag fungerar med näst intill ingen sömn alls. Det går bra ett tag. Sen går det inte alls. Jag fungerar inte. Jag blir deprimerad, får ångest, blir arg. Jag vill inte utsätta min fina lilla familj för det igen - inte mig själv heller.

Och det är riktigt trist att vara mammaledig just nu! Jag känner mig arg och bitter på Kärleken som har ett jobb att åka till och komma ifrån lite. Vila upp sig.

Ändå så kommer funderingarna ibland. När det är dags att plocka ut den där spiralen. De tre första månaderna är ju så himla mysiga. Sen börjar det jobbiga. (Det låter som om jag bara klagar och gnäller – det är inte min mening – det är så himla, himla kul att vara mamma! Det är det bästa jag gjort. Lyckan och kärleken är för stor att sätta ord på!)

Så får Elvira en period som den här (på eftermiddagen höll jag på i 1½ timme med att försöka få henne att sova – sen gav jag upp. Hon hade bråkat sig förbi middagsdags och hade hon somnat hade jag fått väcka henne igen direkt eftersom det snart var dags för nattning. 1½ timmes vrål i mitt öra. Jag trodde jag skulle bli helt sinnessjukt galen, gå på blåbärstur, åka till la-la-land.) och genast försvinner varje tanke på att någonsin plocka ut den där spiralen.

Jag tycker inte det är elakt mot Elvira att inte ge henne ett syskon. Jag vill ha ett barn till för att jag/vi vill det. Inte inte för Elviras skull.

Vad trycker och tror ni? Är det elakt att välja bort syskon?

Vad nu?

Jag vet inte vad det tagit åt min lilla kråka! Helt plötsligt är det en kamp utan dess like tre gånger om dagen när det ska sovas.

Det är inte det att hon inte är trött. Hon är jättetrött, men inte övertrött. Hon är rödögd, kliar sig i ögonen, gäspar och drar sig i öronen.

Ändå far hon omkring som en tornado i sängen och vrålar som… ja, jag vet inte vad! Som om hon fått rabies. Den furiösa formen. Hon ska vända sig, sätta sig, krypa, slita dän kudden, sparka av täcket, vända sig, sätta sig, krypa, dra i spjälskydd. Man får stå och hålla fast henne och prata med henne och stå ut med vrålen.

När hon lugnat ner sig och man vänder sig om för att gå ut, så hör man ett hest litet fniss och så vänder hon sig, sätter sig, börjar krypa.

Tillbaks på ruta ett.

Så får man hålla på i ungefär en timme. På förmiddag, på eftermiddag och på kväll.

Behöver jag säga att jag är helt slut när kråkan väl somnat?! Mitt huvud spränger så jag funderar på om en amputation inte vore på sin plats.

Hon har inte ont – hon har fått Alvedon utan resultat. Hon är bara helt hyperaktiv. Helt plötsligt. Jag börjar på allvar oroa mig över om hon har någon sorts bokstavsåkomma. Men, nej. Väl? Hon är ju inte hyperaktiv när hon är vaken och SKA vara vaken. Då leker hon lugnt för det mesta.

Det är inte dags för någon utvecklingsperiod än heller på ett par veckor om jag räknat rätt.

Det är väl bara att bita ihop och stå ut. Förr eller senare blir hon sitt vanliga jag igen. För det här lilla bebismonstret känner jag inte riktigt igen.

Nu ska jag dricka en kopp kaffe och kurera huvudvärken (eller -smärtan är ett lämpligare uttryck). Sen bär det av in till Enköping för besök på bank och så ska vi se om vi kan hitta ett par galonisar till kråkan, så vi kan göra sandlådepremiär i det härliga vädret.