Bättre upp

Det blev inget alls avbockat från listan idag. Det blev något mycket, mycket bättre!

För det första sovmorgon till 10.50.

Runt lunch kom finaste vännerna från huvudstaden. Vi käkade lunch (bulgursallad med lax och halloumi) och sen direkt på fikat (kaffe, syltkaka, kladdkaka och grädde). När barnen fått rasa av sig lite ute i trädgården (vi vuxna höll på att frys ihjäl i snålblåsten) började vi med middagen. Grillad fläskkarré, klyftpotatis, sås, sallad. Till efterrätt fruktsallad och vaniljvisp.

Om jag är mätt?

Hyfsat.

Idag är också dagen då kråkan sa ytterligare två ord.

Imorse när Kärleken hämtade henne från hennes säng sopade hon: “BABBA” Det har hon sagt flera gånger idag när hon sett sin pappa. Och när hon ställde sig upp mot vardagsrumsbordet och fick syn på något spännande viskade hon: “TITTA”.

Herregud, vad jag älskar den här lilla kråkungen. Mina ögons ljus, luften i mina lungor.

Lycka att jag hittat min kamera!

Ibland

Jag är alltid lycklig. Eller… Min grundkänsla är lycka – jag mår bra. Trots att vissa dagar är jävliga, jag är trött, ledsen, arg och jag bara vill vara ifred. Men där under är jag lycklig, jag har allt jag vill ha i mitt liv. Allt jag någonsin önskat och lite till.

(Min barndomsdröm, det som jag fantiserade om när jag var liten, det var att bli djurdoktor och få ta hand om sjuka djur. Jag ville ha en snäll och snygg man och en dotter. Jag ville bo i ett rött litet hus långt ute på landet och elda med ved. Det är få förunnat att få leva sin dröm. Jag drömde också om att kunna försörja mig på att skriva. Det är ett projekt jag ska ta tag i en dag. Hittills har mitt skrivande inte inbringat några större summor – jag vann 5000 kr i en novelltävling -97 och så har jag sålt några artiklar, med det är allt. På senare år har jag inte skrivit något. Inte något alls utöver de få orden jag får ur mig här och här bara blajar jag.)

Jag är alltid lycklig.

Men ibland. Ibland är det som om det liksom väller över mig. Som en varm, blodröd våg som sköljer över mig. Den får mig att dra efter andan, det stockar sig i min hals.

Det hände för ett par dagar sen.

Jag kom ut i köket. Vid spisen stod kärleken och lagade middag. Vid bordet satt Elvira i sin stol och åt kex.

Och jag tänkte: vem är den vackre mannen, den där grekiske guden som står vid min spis och lagar mat? Hur kom han hit? Hur kan han vara så vacker, ha så starka armar och så varma ögon, ett sånt gnistrande leende? Vad gör han i mitt kök?

Och jag tänkte: vem är den lilla flickan, den gråögda lilla tufflan med stora tänder och mjuka, mjuka kinder som sitter där och knaprar på kex? Hur kom hon hit? Hur kan hon lukta så gott, hur kan hennes leende och skratt få tiden att stanna, hur kan hennes tårar få tårarna att stiga i mina ögon? Hur kan hennes armar runt min hals, hennes huvud mot mitt nyckelben vara den finaste gåvan? Vad gör den här underbara ungen i mitt kök?

Det här är min familj.

Min familj som jag älskar så gränslöst och villkorslöst, som jag skulle göra allt för.

One more down…

… en himla massa kvar. Punkter på att-göra-listan alltså.

Igår köpte jag present till gudbarnet Linisen som fyller tre år imorgon. Jag fick till och med iväg paketet med posten i tid. Men postgången mellan här och västsverige är inte så bra…

Andra saker:

  • Jag är hittat min kamera som varit som bortblåst sen i januari!!! Wiiii! Var den var? Bakom/under skostället i hallen. Vilket tydligt visar att jag borde dammsuga på de där oåtkomliga ställena lite oftare… Hur den hamnat där? Ingen aning.
  • Vi kom iväg på babysim igår. Kråkan har fått ett nytt namn där. Propellern. Hon är helt vild i bassängen! De andra barnen blir rädd för henne när hon plaskar och stänker :D Igår var det premiär för henne med flytväst. Det gick hur bra som helst! Och hon dök två gånger utan att få kallsup! Mammas lilla sjögurka!
  • Jag har hamnat i ett “lässtim”. Äntligen! Det är en underbar känsla att ha den där boken som man bara längtar efter att få fortsätta läsa. När man inte ka slita sig, man bara måste få veta hur det går. När man tänker “bara ett kapitel till”. När man lever sig in i boken och tänker på den de stunder man inte läser. SOM jag har saknat det. Jag har inte haft ett sånt lässtim på många, många år! När jag pluggade var jag så mätt på att läsa facklitteratur, att jag inte kunde förmå mig att läsa skönlitteratur på “fritiden”. Sen dröjde det ett par år och sen kom Kråkan och med henne den stora tröttheten. När man är så trött att man gråter och inte ens kan koncentrera sig på tv, då är det omöjligt att koncentrera sig på att läsa. Men nu! Äntligen! Vad jag läser? Flickan som vävde sidenmattor av Anita Amirrezvani. Jag gillar den. Mycket. Och jag kan inte ens förklara varför. I mitten av boken är det ganska mycket tantsnusk, men hey, man kan faktiskt lära sig att gilla tantsnusk också. För nu är jag närmare 40 än 30 och mamma och då får man gilla tantsnusk!
  • Kärleken har äntligen gått av sin nattsnurra (bortsett från två nätter nästa helg) och är hemma några dagar. Oh, joy!

Nu ska jag läsa ut min bok och sen trilla i säng. Imorgon är det min tur att ha sovmorgon. Ljuvligt! När jag vaknar ska vi bocka av några punkter till på listan. Vi ska köpa nya utemöbler och ett nytt batteri till min gamla Honda. När (om?) jag sparkat igång skrället ska jag fylla på luft i däcken, spola av den allt pollen och så ska den ut på Blocket igen. Det var ingen som ville ha den i höstas. Hoppas på bätre tur nu.

Det är ingen av er som vill köpa en Honda Civic 5 dr -97 med nya bromsar fram, nya sommardäck, vinterdäck som håller en säsong till, går som en klocka, aldrig några bekymmer på besiktningar, servad regelbundet, lite rost på skärmarna bak, men ingen rost under, avtagbart drag, c-lås, billig att äga och köra. Den har gått runt 17 000 mil. Har jag glömt nåt? Fråga i så fall. Priset är förhandlingsbart.

Seså, skicka iväg ett mail och köp sen min bil. Okej?! Tack!

Borde

Jag borde verkligen uppdatera. Jag har bara fullt upp med att kurera mig och kråkan från den här ytterst envisa förkylningen (mängden snor som kommer ur kråkans söta lilla näsa är imponerande!) och beta av saker på min att-göra-lista.

Hittills har jag mailat läkare, skickat in ansökan om dagisplats, skickat in handlingar till försäkringsbolaget, mailat a-kassan, rensat grusgången klart, dammsugit, torkat golv, arrangerat om blommorna inne (och försökt rädda de stackars pelargonerna som lidit helvetets alla kval i kråkans rum i vinter – jag tror inte de överlever), småplockat i rabatterna.

Jag lovar att jag har minst tjugo punkter kvar på den där listan. Man får liksom inte så mycket gjort på dagarna mellan sovningar, matningar och lek. Jag tycker bara man stiger upp, matar kråkan och vips så är dagen slut och så har man inte fått gjort ett endaste dugg.

Hopp i säng med sig nu, Mysan. Hoppas vi är pigga och friska nog att åka och babysimma imorn! Det var ju tre veckor sen sist!

Annandag påsk

Nu är vi hemma igen. Den här gången är vi hemma i nästan tre veckor innan det blir en helg i västsverige.

Idag har det varit fullt ös här hemma. Kärleken har jobbat. Jag har tvättat och hängt ut tvätten, dammat övervåningen, städat badrummet, plockat ur diskmaskinen, lagat mat, sövt kråka x 2, matat kråka x 6, hindrat kråka från att äta grus x 100000000, rensat grusgången, handlat, sopsorterat, pantat flaskor, klappat hundar och hästar, sopat golv, betalat räkningar, möblerat om i biblioteket, packat upp min väska, packat upp kråkans väska. Och så sov jag en stund på soffan på förmiddagen också. Och på kvällen med.

I mina tankar finns min vän som är sjuk. Det gör mig så ont om henne och hela hennes familj. Varför ska livet nödvändigtvis vara så orättvist?! Unga människor med två små barn ska fan inte bli dödssjuka! Jag kan inte ens föreställa mig vad hon och hennes familj går igenom nu. Hur hela deras tillvaro ställts på ända. När allt måste omvärderas. När den största oron inte är att komma i tid till dagis och vad vi ska ha till middag idag, utan om man kommer att överleva, om man kommer få se sina barn växa upp.

Men du ger inte upp, hör du det! Du ska fan kämpa. Och om du blir trött på att kämpa, så ska jag kämpa för dig! Hör du det?! Det är inte tillåtet att dö! Så mycket du vet det! Och där med basta!

//gråter

Glad Påsk!

What a day!

Jag har i princip bara ätit och kånkat på klängig kråka idag. Eller hållit i kråkans händer så att hon fått gå själv. Oavsett om man bär eller hjälper kråkan gå, så bryter man nästan ryggen efter några timmar.

Men för ett väder vi haft! Till och med här i norrlands inland har vi haft så varmt att vi gått omkring i kortärmat.

Påsklunchen åt vi tillsammans med farbror, faster och kusinerna på svärisarnas veranda med utsikt över Storsjön. Sämre kan man ha det… Efter kråkans middagsvila gick vi över till kusinerna och fikade där. Kråkan bara vägrade att roa sig själv, så Kärleken och jag fick fika i skift.

Kråkan gillar att sparka boll! Och hon är förvånansvärt duktig på det! Vårt begåvade lilla barn förstår hur man gör när man sparkar, så liten hon är. Så vi har gått fram och tillbaks med hennes små händer i våra medan hon sparkat en boll fram och tillbaks. I timvis. Jag längtar tills att hon kan stå och gå och sparka boll själv. Då ska vi minsann sparka boll ute på vår gräsmatta så det står härliga till!

Att gunga gillar hon däremot inte. Hon gillar helt enkelt inte att sitta still. Så har åtminstone jag tolkat det. Det är en unge full av liv och rörelse vi har fått! Precis som de ska vara :) Nyfiken som bara den. Vill utforska allt, varenda skrymsle och vrå. Titta och pilla på varenda liten pryl! Det är underbart att se! Leksakerna tröttnar hon på snabbt. då kryper hon fram till verandadörren och vill ut. På filten sitter hon ett par sekunder. Sen bär det av, ut i rabatter, ner för stentrappor, runt huset, upp för trapporna igen och så ner, klappa buskar och glasfiberull, stoppa tussilago i munnen. Inte en lugn stund. Jag njuter av att se hennes livsglädje och lusten att utforska. Jag njuter mindre när hon kräver att bli buren eller att bli hjälpt att gå. Men vad gör man inte för mina ögons ljus, mitt allt?

Humor har hon också, vår lilla kråka. Hon kan verkligen vara busig! Hitta på stolliga saker och sen titta på oss och storskratta!

Det finns två stunder på dagen som är mer ljuvliga än alla andra. Den ena stunden är när hon sitter i mitt knä och dricker välling. Så är hon alldeles stilla, lutar sitt lilla huvud mot mitt bröst, pillar på mina fingrar. Jag luktar i hennes hår, pussar hennes öron. Det är en stund så full av lugn, kärlek och harmoni (och förövrigt den enda stunden på dagen då hon sitter still). Den andra stunden är förberedelserna inför sänggåendet.

Jag börjar med att göra iordning hennes tandborste och så får hon borsta/tugga själv. Sen åker alla kläder och blöjan av. Kråkan ligger och övar på alla ljud hon kan och jag härmar henne. Hon tycker det är kul att bli härmad och då skrattar hon sitt underbara skratt och jag skrattar så jag får tårar i ögonen. Så håller vi på och fräser, munpruttar, skrattar, dadadadada, skrattar, fräser, skrattar, ffffff, skrattar, blöblöblö, skrattar. All medan jag masserar och smörjer in henne. Passar på att pussa lite på den där underbara magen också. Och killa lite under armarna och under hakan. Och skratta. Det är en stund då jag känner mig så nära min lilla kråka. Vi har ett utbyte och en liten konversation där. Vi skrattar åt samma saker. Sen åker blöja och pyjamas på och så borstar jag tänderna lite mer noggrannt. Sen kramas och pussas vi en massa innan hon får lägga sig i sängen.

All sol och allt bärande/gå med ryggen böjd gör att jag är helt slut, trots att klockan bara är barnet. Dessutom är det min tur att gå upp med kråkan imorgon bitti. Så det är väl lika bra att gå och lägga sig och hoppas på en lugn natt. I morgon kväll åker vi hem igen. Sen ska vi inte resa någonstans på åtminstone tre veckor! :)

(Nej, nätterna är inte så roliga nuför tiden. Kråkan brukar vakna mellan fem och tio gånger per natt nu för tiden. Vi ska ta tag i det där på allvar när vi kommer hem. Det har varit för mycket resande det sista. Inte konstigt att kråkan reagerar med dålig sömn!)

Äventyr

Jojo, nu var det länge sen, vill jag lova.

I tisdags kväll packade vi hela bilen full med förnödenheter och drog iväg till Jämtland och kråkans farmor och farfar. Resan gick bra. Om man bortser från äventyret Kärleken drog ut oss på.

Vår GPS visade en genväg. Man skulle spara nästan en halvtimme.

Jorå, så vi svängde av. Vägen var ganska dålig redan från början. Tjälskadad och eländig. Kurvig. Massor av små djur som kutade omkring. Sen blev glesbygden obyg och obygden ödemark. Asfaltsvägen blev till smal grusväg med krondiken tvärsöver.

Jag satt och bad till högre makter att vi inte skulle få motorhaveri. Såg en man med sex fingrar hållades i en banjo framför mig. Skrik som en gris och så vidare.

Lättnaden när vi tagit oss igenom puckelpisten och kom ut på E14 igen!

Oklart om vi sparade någon tid.

Nu har vi gottat oss hemma hos svärisarna några dagar. Inte gjort särskilt mycket. Varit ute på gården och lekt med kråkan och kusinerna, umgåtts med svärisar, varit en snabb visit till svågerns jobb. Ätit gott och latat oss, kan man sammanfatta det hela med.

Jag har läst ut Kråkflickan. Jag gillade den. Nu väntar jag bara på uppföljaren. Det är skönt att ha kommit igång att läsa igen. Jag har saknat det! För att fira den stora tilldragelsen har jag beställt två böcker från Bokus. Jag måste ju ha något att läsa det dygnet jag ska vara alldeles solo. Sova på hotell. Njuta av tystnad och en hel natts ostörd sömn. Frukost i lugn och ro. När vi kommer hem ska jag boka en hotellnatt.

Ja, det är mycket som jag måste ordna med när jag kommer hem. Måste fixa en att göra-lista. Mitt minne är sämre än det någonsin varit. Och det har varit uselt tidigare. Lägg tio månaders sömnbrist på det och jag börjar fundera på om jag har Alzheimers. På allvar.

Kråkan har gått och blivit genomförkyld. Att det kan finnas så mycket snor i en sån yttepytteliten söt näsa! Febrig är hon också. Men ändå pigg och vill gärna vara med och leka med kusinerna.

Kråkan har också yttrat sina första riktiga ord. Det första var “där”. Nu säger hon där i tid och otid, vad helst hon får syn på. Det andra ordet var “hej”. Igår lät det precis som om hon sa “farfar” också, men det var nog en slump. Det var ljud som kom ut som lät som farfar, skulle jag tro. Men jag tror dock hon försökte säga “pappa” idag. Babbva, klämde hon fram och klättrade längs med pappans ben.

Man tror man älskar för allt man är värd, att det är en omöjlighet att älska mer. Men för var dag som går, så växer sig kärleken större och större. Som jag älskar den här lilla kråkan! När hon gråter, gråter jag. När hon skrattar, ler hela världen.

Det enda tråkiga (som är mer än tråkigt) är att en vän till mig blivit allvarligt sjuk. Jag sitter med en stor klump i magen. Livet är så orättvist! Så ofattbart grymt och orättvist!

Lycka!

Vi är hemma igen, kråkan och jag. Åh, det är så skönt!

I morse åkte jag in till stan för att hämta Kärleken på bilverkstan där vi lämnade in Saaben för att fixa lite saker. (Det bästa är att försäljaren står för fiolerna!) Det var en så intensiv lyckokänsla som liksom vältrade sig över mig när jag körde på landsvägen här ute.

Hemma låg kråkan och sov i sin säng (Partern var kvar hemma), solen lyser, gräset växer, jag ska äntligen få krama om Kärleken i mitt liv.

Tänk att man kan sakna någon så! Tänk att jag fortfarande är sådär löjligt tonårskär efter tre år och en bråkig liten kråka!

Det kändes lite lyxigt att åka bil, bara Kärleken och jag. Att sitta bredvid varandra, hålla handen. Snegla lite på varandra och le. Smekas, men inte för mycket, måste hålla koncentrationen på vägen.

Framåt lunch gick jag och kråkan ut i trädgården efter vi kört Partnern till tåget. Det var svårt att få något gjort i rabatterna och buskarna – jag hade fullt upp med att hindra kråkan från att äta ogräs, blommor, lönnäsor, ekollon, pinnar, mossa. Mitt hjärta svämmade över när hon, iklädd vit solhatt, blå bamsebody och gröna manchesterbyxor, ställde sig upp mot pallkragarna och skrattade förtjust åt löven som mamman kastade ut från kryddlandet.

Eller när hon satt i sin solhatt på filten på gräsmattan och lekte med hinken och spaden.

Det där är min unge, det där! Min vackra, fina, underbara lilla unge!

Senare på eftermiddagen när Kärleken vaknat kom han ut med kråkan – jag rensade ogräs på grusgången. (Det är lite lättare att göra det i år – utan tjockmagen och utan foglossning och massiva ödem.) Kråkan spatserade omkring på gräsmattan med ett fast tag om pappas fingrar. Hon kvittrade och tjöt av glädje och la av några flatgarv då och då. Jag satt och bara tittade på dem. Min familj! Min underbara, vackra familj.

Jag är så otroligt lyckligt lottad!

(Att sen kråkan fick ett vansinnesutbrott av rang vid sänggåendet – såpass att vi fick äta i omgångar och inte fick någon tid alls tillsammans innan Kärleken måste åka och jobba – såpass att hon var genomblöt av svett samt kräktes. Ja, det är sånt som händer. Jag har mycket lättare att hantera hennes ilska än att hantera alla jäkla hyss och fasoner hon har för sig när det ska sovas.)

Jag saknar att krama min Kärlek. Att ha honom nära, hud mot hud. Känna hans lukt, hans smak. Hans starka, vackra armar. I morgon hoppas jag att vi ska få lite tid tillsammans, bara han och jag. Innan vi sätter oss i bilen och åker upp till Jämtland och kråkans farmor och farfar.