Paniken

Natten har varit ett kaos.

Elvira somnade som en söt liten stock när vi la henne igår kväll. Detta efter att hon inte sovit på hela dagen. Hon var dödstrött, stackars liten. Det gör ont i mig, på ett plan jag inte kan sätta ord på, att se henne sån. Helt apatisk, stirrande rakt fram med glasartad blick och mörka ringar under ögonen. Det får mig att vilja gråta.

Jag kunde inte somna när vi gick och la oss. Jag somnade strax efter midnatt. Klockan 00.48 vaknade Elvira första gången. Då hade hon vänt sig från rygg till mage och hon vill inte sova på mage. Då börjar hon gråta. Hon vänder sig inte själv, trots att hon ju kan, när hon är vaken. Så jag vände på henne.

Och så var det var femte minut fram till klockan 3. Jag hann precis lägga mig i sängen, koppla av, och så började Elvira gråta, jag fick gå in och vända på henne. Igen och igen och igen.

Runt 3 tror jag hon somnade på rygg utan att vända sig. Jag somnade iaf.

50 minuter senare satte det igång igen. Men då vände hon sig inte. Då låg hon bara och grät och snyftade i sömnen. Fram till 6 eller så. Hon var inte vaken, det hjälpte inte att gå in och klappa eller pussa på henne eller prata med henne. Jag kunde inte sova.

Till sist bröt jag ihop i en gråtande hög. Kärleken tog över, ringde jobbet och sa att han skulle vara hemma.

Jag fick sova medan Kärleken gick upp med Elvira runt 7-snåret. Jag sov till 10 då BVC-psykologen ringde (jag ringde henne i förrgår och bad om råd och stöttning). Jag bröt ihop igen och grät och snörvlade.

Jag orkar inte ha det såhär. Det är inte mänskligt att ha en unge som inte sover på dagarna och som väcker en var femte minut på nätterna.

På eftermidagen när det var dags för henne att sova packade vi in henne i massor av kuddar för att hindra henne från att vända sig om och börja krypa omkring. Jag har aldrig sett eller hört henne så fruktansvärt arg! Inte kontaktbar.

Det var vedervärdigt. Jag fick panik, klarar inte av att ha det så. Klarar inte av att ha ljuden av henne runt mig 24 timmar per dygn, att aldrig få komma undan, aldrig få vara ifred. I tystnad.

Kärleken tog hela smällen medan jag gick ner och tog en halv Xanor.

Jag kan inte minnas när jag poppade benso senast. Min drug of choice är Citodon nu för tiden ;)  Har knaprat 4 om dagen i 1½ vecka nu för att stå ut med huvudvärken. Hur ska jag kunna läka en hjärnskakning med de här förutsättningarna? Jag är fortfarande inte bra, kan jag säga. Och ju längre tid det går med de symtomen jag har, desto större risk är det tydligen att det hela blir kroniskt.

De skrämmer mig. Som fan.

Nåja, Citodonen tog slut igår och jag har inte mage att ringa husläkaren och be om mer. Jag får helt enkelt stå ut med huvudvärken.

Xanoren gjorde nytta. Jag däckade som en klubbad kut och sov i 2½ timme. Helt ovan vid benso, ja.

Nu sover terroristen för natten och jag är ett vrak, Kärleken är ett vrak. Huvudet spränger så jag ser vita blixtar.

Är det någon som vill låna vår lilla kråka tills det här är över?